Precis som Enn Kokk skriver i en kommentar; det är ett stycke mycket läsvärd eftervalsanalys Joel Malmqvist bjuder på i senaste numret av socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas. Inspirerad av sociologen Stefan Svallfors menar Malmqvist att arbetarrörelsen för att kunna återta regeringsmakten måste återknyta till en traditionell fördelningspolitisk höger-vänsterskala, snarare än att överge den. Det är mycket tänkvärt.
Om jag får lite skissartat försöka mig på att sammanfatta Joels artikel kan man säga att han sätter upp en motsatsställning mellan å ena sidan ”radikala akademiker” (som han själv men även de flesta av tidningens läsare, får man förmoda) och å andra ”breda löntagargrupper”. Medan de förra gärna pratar miljö och feminism är de senare egentligen mer intresserade av traditionell fördelningspolitiska frågor. Ska man vinna val – menar Malmqvist – måste man alltså befinna sig på denna senare planhalva (det innebär nu inte att man inte kan ha en radikal politik på även de förstnämnda områdena, men det är inte där man bör lägga sitt fokus.)
Det är en helt annorlunda ingång än den exempelvis Erik Laakso (en annan socialdemokrat) bjuder på i ett av den senaste veckans mest omdiskuterade inlägg när han skriver att ” … vi [behöver] förstå att det är vi som cementerat blockpolitiken genom att i tid och otid relatera allt till höger- vänsterskalan.” I Joels analys är det snarare det faktum att vi förlorat den traditionella vänsterpositionen (och kanske framförallt att vi misslyckats med att placera moderaterna i den andra, högerpositionen) som är problemet, inte att vi sitter fast i den.
Jag måste säga att jag känner mig mer hågad att ansluta mig till Joels version av historieskrivningen. Som en illustration kan sägas att problemet med samarbetet med vänstern och miljöpartiet faktiskt inte varit att de tvingat socialdemokratin för långt vänsterut i rent fördelningspolitiska frågor, utan snarare tvärtom. Om de enda effekterna av kompromisser med v och mp vore att breda löntagargrupper fick det bättre än de annars skulle hade vi liksom inget problem (rent väljarmässigt det vill säga, politiskt skulle det fortfarande kunna finnas svårigheter av andra slag, ekonomiskt och liknande.)
Nu är det som bekant inte så – sinnebilden för kompromissandet torde snarare vara att bensin och el blivit dyrare för vanligt folk och överlag en viss radikalitet i frågor som inte hör till vad Joel definierar som traditionell höger-vänster (jag säger nu inte att det nödvändigtvis är fel på något enskilt politiskt förslag, vad jag menar är bara att det inte räcker med att lova dyrare flygbiljetter för att mobilisera breda löntagargrupper för sin politik...)
Problemet med Joels artikel är naturligtvis att den är vad den är, en eftervalsanalys och inte ett framtidsprogram. Den ställer alla de rätta frågorna utan att mer än skissartat antyda svaren. Någonting säger mig dock att Joel Malmqvist kommer att vara en av de mest intressanta socialdemokratiska debattörerna att följa när det framöver handlar om att konkretisera politiken, också.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, eftervalsanalys, Joel Malmqvist, libertas, klass, höger, vänster och annat intresssant.
lördag, december 30, 2006
torsdag, december 28, 2006
Moral i juletid: om nyliberalismens våldsamma kärna
En enkel och sliten bild, men vi kör: Tänk er en fattig kvinna, mor till ett flertal svältande barn. En dag får hon nog, helt utan alternativ som hon är. Hon beger sig till ett närbeläget fält, plockar på sig av det överflöd som finns där. Stjäl, helt enkelt. Rätten att bruka våld mot denna kvinna – att hindra henne med våld, att i efterhand straffa henne med våld genom exempelvis inlåsning om hennes brott någonsin uppdagas – den rätten är vad som konstituerar nyliberalismens våldsamma kärna.
Med den fattiga flerbarnsmamman i ena ringhörnan och en rik plantageägare i den andra torde de flesta ha sina sympatier klara för sig. Om Disney skulle filmatisera det hela vet vi vem vi skulle heja på. Och då är det inte våldet mot den fattiga kvinnan vi försvarar. Men ändå är det detta – det kompromisslösa försvaret av äganderätten – som utgör nyliberalismens moraliska grund.
Ett försvar för det hela är naturligtvis att hävda att ett system som värnar äganderätt i längden är bättre för alla parter, inklusive den fattiga kvinnan. Om det vore ok för kvinnan att stjäla av plantageägaren, vad hindrar då någon annan från att i sin tur stjäla från kvinnan? Jag menar att denna argumentation är riktig. Det finns mycket som talar för att ett system med väl kända och accepterade lagar och regler (inklusive en stark och väldefinierad äganderätt) är bättre för alla.
Men detta är egentligen inte ett argument för nyliberalism. Det är ett argument mot anarki. Dessutom är det inte ett moraliskt, utan ett praktiskt argument. Och som alla praktiska argument går det att vända på det om vi hittar en bättre fungerande lösning. Låt oss säga att vi istället konstruerar ett system där vi på ett reglerat sätt tar lite av plantageägarens egendom, och ger det till kvinnan så att hennes barn slipper svälta? Då behåller vi de fasta spelreglerna och den långsiktiga genomskinligheten, men slipper det moraliskt intuitivt ohållbara i ett en hel familj tvingas svälta ihjäl i närheten av stort överflöd. Vi kan kalla detta socialliberalism, välfärdsstat, till och med socialism. Är inte det på alla sätt bättre?
Nej, säger den rättrogne nyliberalen. Därför att nyliberalens försvar av äganderätten inte är i grunden praktiskt, utan moraliskt. Plantageägaren har rätt till sina grödor. Punkt. Kvinnan har ingen rätt att ge sina barn mat för dagen. Lika mycket punkt. Det leder till konsekvensen att våldsmonopolet, nattväktarstaten, faktiskt bör rent fysiskt ”försvara” den förre mot den senare.
Jag är mot stöld. Men om jag måste stjäla för att rädda liv gör jag det. Jag inser också att en samhällsbyggnad är ett ömtåligt kontrakt; där människor som upplever att de rådande regelverken faktiskt inte på något sätt gynnar också dem själva snart kommer att sluta att respektera dem. Jag anser heller inte att det finns någon ovanför av människor stiftade lagar och regler definierad ”privat äganderätt” vars värnande per definition får inbegripa användandet av våld. Därför är jag heller inte nyliberal.
Alla av människan hittills kända samhällsordningar bygger någonstans på användandet av våld för att upprätthålla dem. Frågan är hur detta våld får användas, mot vilka och av vilka skäl. Även nyliberalismen har en sådan våldsam kärna. Jag tycker den är tämligen obehaglig, och alltför sällan diskuterad.
Detta inlägg tillägnat Anders Ekman
Wikipedia om nyliberalismens filosofiska grunder
Andra bloggar om: moral, politisk filosofi, nyliberalism, stöld, ägande, våld och annat intressant.
Med den fattiga flerbarnsmamman i ena ringhörnan och en rik plantageägare i den andra torde de flesta ha sina sympatier klara för sig. Om Disney skulle filmatisera det hela vet vi vem vi skulle heja på. Och då är det inte våldet mot den fattiga kvinnan vi försvarar. Men ändå är det detta – det kompromisslösa försvaret av äganderätten – som utgör nyliberalismens moraliska grund.
Ett försvar för det hela är naturligtvis att hävda att ett system som värnar äganderätt i längden är bättre för alla parter, inklusive den fattiga kvinnan. Om det vore ok för kvinnan att stjäla av plantageägaren, vad hindrar då någon annan från att i sin tur stjäla från kvinnan? Jag menar att denna argumentation är riktig. Det finns mycket som talar för att ett system med väl kända och accepterade lagar och regler (inklusive en stark och väldefinierad äganderätt) är bättre för alla.
Men detta är egentligen inte ett argument för nyliberalism. Det är ett argument mot anarki. Dessutom är det inte ett moraliskt, utan ett praktiskt argument. Och som alla praktiska argument går det att vända på det om vi hittar en bättre fungerande lösning. Låt oss säga att vi istället konstruerar ett system där vi på ett reglerat sätt tar lite av plantageägarens egendom, och ger det till kvinnan så att hennes barn slipper svälta? Då behåller vi de fasta spelreglerna och den långsiktiga genomskinligheten, men slipper det moraliskt intuitivt ohållbara i ett en hel familj tvingas svälta ihjäl i närheten av stort överflöd. Vi kan kalla detta socialliberalism, välfärdsstat, till och med socialism. Är inte det på alla sätt bättre?
Nej, säger den rättrogne nyliberalen. Därför att nyliberalens försvar av äganderätten inte är i grunden praktiskt, utan moraliskt. Plantageägaren har rätt till sina grödor. Punkt. Kvinnan har ingen rätt att ge sina barn mat för dagen. Lika mycket punkt. Det leder till konsekvensen att våldsmonopolet, nattväktarstaten, faktiskt bör rent fysiskt ”försvara” den förre mot den senare.
Jag är mot stöld. Men om jag måste stjäla för att rädda liv gör jag det. Jag inser också att en samhällsbyggnad är ett ömtåligt kontrakt; där människor som upplever att de rådande regelverken faktiskt inte på något sätt gynnar också dem själva snart kommer att sluta att respektera dem. Jag anser heller inte att det finns någon ovanför av människor stiftade lagar och regler definierad ”privat äganderätt” vars värnande per definition får inbegripa användandet av våld. Därför är jag heller inte nyliberal.
Alla av människan hittills kända samhällsordningar bygger någonstans på användandet av våld för att upprätthålla dem. Frågan är hur detta våld får användas, mot vilka och av vilka skäl. Även nyliberalismen har en sådan våldsam kärna. Jag tycker den är tämligen obehaglig, och alltför sällan diskuterad.
Detta inlägg tillägnat Anders Ekman
Wikipedia om nyliberalismens filosofiska grunder
Andra bloggar om: moral, politisk filosofi, nyliberalism, stöld, ägande, våld och annat intressant.
torsdag, december 14, 2006
Ut på gatorna med er. Igen och igen och igen.
Precis som "Chadie" skriver; det var fantastiskt att vara på Mynttorget och demonstrera tillsammans med tusentals andra idag. Tjänstemän och arbetare enades i kamp för de grundläggande trygghetssystemen. Folk drack kaffe, hejade på gamla bekanta, applåderade, skrattade, lyssnade på de många engagerande talen och uppträdandena, visslade i visselpipor. Och över allt denna air av allvar, denna känsla av att det är på riktigt, det är verkliga värden som står på spel.
På kort sikt är det naturligtvis en lönlös strid. Den borgerliga regeringen kommer att genomföra sina förslag, oavsett folkliga protester. Men ur ett större perspektiv ska denna typ av manifestationer inte underskattas. Det handlar om att förändra samhällsklimatet, att sprida sina värderingar, manifestera verklig solidaritet.
Att även TCO-förbund var representerade idag var ur det perspektivet särskilt viktigt. Nu gäller det att se till att dagens manifestation inte var en slutpunkt utan en början. Dags att lägga grunden för en bred rättvisrerörelse som tar sikte på 2010, och bortom. Så ut på gatorna med er. Igen och igen och igen och igen.
Andra bloggar om: manifestation, a-kassa, arbetsmarkandspolitik, lo, tco, regeringen och annat intressant.
På kort sikt är det naturligtvis en lönlös strid. Den borgerliga regeringen kommer att genomföra sina förslag, oavsett folkliga protester. Men ur ett större perspektiv ska denna typ av manifestationer inte underskattas. Det handlar om att förändra samhällsklimatet, att sprida sina värderingar, manifestera verklig solidaritet.
Att även TCO-förbund var representerade idag var ur det perspektivet särskilt viktigt. Nu gäller det att se till att dagens manifestation inte var en slutpunkt utan en början. Dags att lägga grunden för en bred rättvisrerörelse som tar sikte på 2010, och bortom. Så ut på gatorna med er. Igen och igen och igen och igen.
Andra bloggar om: manifestation, a-kassa, arbetsmarkandspolitik, lo, tco, regeringen och annat intressant.
Genidrag av TV4 visa Sagan om ringen i jul
Om ryktet stämmer och fyran lyckas lägga rabarber på filmtrilogin om Härskarringen för att visas under julhelgen så har de gjort ett riktigt kap. Jag tillhör de som brukar läsa om böckerna med jämna mellanrum och kan bekräfta att just denna ledighet passar alldeles utmärkt för att försvinna bort i Tolkiens sagovärld.
Så detta kan utan tvekan vara början på en ny jultradition. Vi får se om man till och med lyckas konkurrera ut Ivanhoe. Oavsett vilket så är det bara sätta tekannan på plattan och hoppas på riktigt ruskväder utomhus…
Andra bloggar om: tolkien, jul, tv4, traditioner, härskarringen, sagan om ringen och annat intressant.
Så detta kan utan tvekan vara början på en ny jultradition. Vi får se om man till och med lyckas konkurrera ut Ivanhoe. Oavsett vilket så är det bara sätta tekannan på plattan och hoppas på riktigt ruskväder utomhus…
Andra bloggar om: tolkien, jul, tv4, traditioner, härskarringen, sagan om ringen och annat intressant.
onsdag, december 13, 2006
Vi vann debatten, men förlorade voteringarna
Nu har Stockholms läns landstingsfullmäktige precis – efter två dagars intensiv debatt - ställt sig bakom mandatperiodens första budget. Systemskiftet är därmed inlett. Politiskt finns det mycket att säga om hur den nya politiska inriktningen ser ut, vilket mandat den borgerliga landstingsledningen egentligen har och hur detta förvaltas i praktiken. Jag kommer säkert att återkomma till de frågorna ett antal gånger under åren framöver.
Men inte just nu. Nu känner jag mig faktiskt bara glad och upprymd över de insatser vi i den socialdemokratiska oppositionen gjorde under mastodontmötet. Vi debatterade, la förslag, ifrågasatte och kom med egna konstruktiva idéer på lösningar. Och vi hade – skulle jag vilja påstå och trots det egentligen ganska eländiga som hände – faktiskt riktigt kul när vi gjorde det.
Så stort tack till alla goda kamrater. Fantastiskt kul att känna att vi är så många, inte minst yngre, som kommer att hålla socialdemokratins fana högt i Stockolms läns landsting. Vi kommer tillbaka. Just nu känns det mer så än på länge.
PS; Själv engagerade jag mig i två debatter – dels den om SL (där jag också blev invald i styrelsen), dels den om landstingets personalpolitik (där jag på tisdag kommer att bli föreslagen som gruppledare i landstingsstyrelsens produktionsutskott som ansvarar för de frågorna.) De frågorna kommer ni också att få läsa en hel del om här på bloggen framöver. Och det, mina vänner, är så gott som ett löfte! DS.
Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, socialdemokrati och annat intressant.
Men inte just nu. Nu känner jag mig faktiskt bara glad och upprymd över de insatser vi i den socialdemokratiska oppositionen gjorde under mastodontmötet. Vi debatterade, la förslag, ifrågasatte och kom med egna konstruktiva idéer på lösningar. Och vi hade – skulle jag vilja påstå och trots det egentligen ganska eländiga som hände – faktiskt riktigt kul när vi gjorde det.
Så stort tack till alla goda kamrater. Fantastiskt kul att känna att vi är så många, inte minst yngre, som kommer att hålla socialdemokratins fana högt i Stockolms läns landsting. Vi kommer tillbaka. Just nu känns det mer så än på länge.
PS; Själv engagerade jag mig i två debatter – dels den om SL (där jag också blev invald i styrelsen), dels den om landstingets personalpolitik (där jag på tisdag kommer att bli föreslagen som gruppledare i landstingsstyrelsens produktionsutskott som ansvarar för de frågorna.) De frågorna kommer ni också att få läsa en hel del om här på bloggen framöver. Och det, mina vänner, är så gott som ett löfte! DS.
Andra bloggar om: politik, stockholms läns landsting, socialdemokrati och annat intressant.
måndag, december 11, 2006
Om socialdemokrati och kommunism
Satt och surfade runt och hittade den här ganska roliga diskussionen om relationen mellan kommunism och socialdemokrati (jag kommer in en bit ner i tråden.) Jag väntar fortfarande på en slutreplik från Tobias, i avvaktan på det får jag väl publicera länken här istället…
Andra bloggar om: politik, ideologi, socialdemokrati, kommunism, trotskism och annat intressant.
Andra bloggar om: politik, ideologi, socialdemokrati, kommunism, trotskism och annat intressant.
Kommer Reinfeldt att göra upp med partihögern?
När Tony Blair skapade New Labour innebar det också att en hel del personer på vänsterkanten kastades ut eller åtminstone trycktes rejält tillbaka. I Sverige har moderatledaren Reinfeldt gjort tvärtom – han lyfter fram sin partihöger och gör exempelvis gamle muf-basen Johan Forsell till stabschef på Statsrådsberedningen.
Frågan är hur länge detta håller. I valrörelsen kunde partihögern hållas på mattan med argumentet att det överordnade målet var att vinna valet och kasta ut sossarna. Men nu är valet över och det är långt till nästa. I verkligheten uppstår situationer då vänstersvängen kommer att prövas – som nu senast runt kollektivavtalsfrågan i Göteborg. Kan vi ha en regering av ”kollektivavtalsälskare” vars ungdomsförbund jämför fredliga och legala fackliga aktioner med maffiametoder och skriker ”hästhuvuden i sängen” så fort det kommer till arbetsmarknadskonflikt?
Jag har hela tiden känt mig tveksam till det ärliga uppsåtet i ”nya moderaterna”. Men om det är allvarligt menat så måste partiledningen inom kort ta itu med högerkrafterna inom den egna rörelsen. Det kan bli en dramatisk process inom svensk politik.
Andra bloggar om: politik, moderaterna, nya moderaterna, höger, vänster och annat intressant
Frågan är hur länge detta håller. I valrörelsen kunde partihögern hållas på mattan med argumentet att det överordnade målet var att vinna valet och kasta ut sossarna. Men nu är valet över och det är långt till nästa. I verkligheten uppstår situationer då vänstersvängen kommer att prövas – som nu senast runt kollektivavtalsfrågan i Göteborg. Kan vi ha en regering av ”kollektivavtalsälskare” vars ungdomsförbund jämför fredliga och legala fackliga aktioner med maffiametoder och skriker ”hästhuvuden i sängen” så fort det kommer till arbetsmarknadskonflikt?
Jag har hela tiden känt mig tveksam till det ärliga uppsåtet i ”nya moderaterna”. Men om det är allvarligt menat så måste partiledningen inom kort ta itu med högerkrafterna inom den egna rörelsen. Det kan bli en dramatisk process inom svensk politik.
Andra bloggar om: politik, moderaterna, nya moderaterna, höger, vänster och annat intressant
fredag, december 08, 2006
Samhällskritiskt SSU gör riktig valanalys
SSU presenterar idag sin valanalys på DN-debatt. Huvudbudskapen till mig och andra sossar är som jag uppfattar det två; sluta skylla ifrån er och återta samhällskritiken. Det är svårt att inte ställa upp helhjärtat bakom bägge.
Socialdemokratin förlorade valet, och vi måste göra vår hemläxa. Personligen tror jag mer och mer att det handlar om att folk inte längre upplevde att samhället blev jämlikare och rättvisare med en socialdemokratisk politik, och då tappade plötsligt hela högskattesamhället sin legitimitet. Om vi inte på allvar förmår ta tag i arbetslösheten, utanförskapet, klassklyftorna – då är det faktiskt inte särskilt mycket bevänt med socialdemokratin som rörelse och politisk kraft.
Om detta måste vi ta oss tid att diskutera, och det är – vilket påpekas i artikeln – faktiskt viktigare än vilken person som ska leda partiet framöver. SSU gör ett bra inlägg i den debatten (och Jonas Morian kommenterar som vanligt snabbt och välformulerat.)
PS; jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det känns också som om det socialdemokratiska ungdomsförbundet börjar hitta en ny identitet bortom det förlamande höger-vänster bråk som så långe lamslagit organisationen. Det är i sådana fall riktigt hoppfullt. Vi får väl se hur det utvecklar sig. DS
Andra bloggar om: politik, valet 2006, socialdemokraterna, SSU, eftervalsanalys och annat intressant.
Socialdemokratin förlorade valet, och vi måste göra vår hemläxa. Personligen tror jag mer och mer att det handlar om att folk inte längre upplevde att samhället blev jämlikare och rättvisare med en socialdemokratisk politik, och då tappade plötsligt hela högskattesamhället sin legitimitet. Om vi inte på allvar förmår ta tag i arbetslösheten, utanförskapet, klassklyftorna – då är det faktiskt inte särskilt mycket bevänt med socialdemokratin som rörelse och politisk kraft.
Om detta måste vi ta oss tid att diskutera, och det är – vilket påpekas i artikeln – faktiskt viktigare än vilken person som ska leda partiet framöver. SSU gör ett bra inlägg i den debatten (och Jonas Morian kommenterar som vanligt snabbt och välformulerat.)
PS; jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det känns också som om det socialdemokratiska ungdomsförbundet börjar hitta en ny identitet bortom det förlamande höger-vänster bråk som så långe lamslagit organisationen. Det är i sådana fall riktigt hoppfullt. Vi får väl se hur det utvecklar sig. DS
Andra bloggar om: politik, valet 2006, socialdemokraterna, SSU, eftervalsanalys och annat intressant.
torsdag, december 07, 2006
Sagoberättaren Fredrick Federley
Det var en gång, i den främmande staden Göteborg en ung kvinna. Kvinnan var glad och pigg och gjorde utmärkta mackor. Tillsammans med sina medarbetare jobbade och slet hon varje dag för att kunna glädja den västliga stadens alla medborgare.
Men så en dag hopade sig mörka moln över det lilla kaféet. Upp ur underjorden masade sig onda mörkermän. Dessa män kallades för FACKET, och deras enda tanke var att sko sig själva och öka sin egen makt. ”Du måste sänka lönen för dina anställda”, väste den ena hotfullt. ”Skriv på vårt livstids slavkontrakt” fyllde den andre i. ”Vi vill bara teckna AVTAL” försökte den tredje lömskt med ett illvilligt leende på läpparna.
Men den unga kvinnan stod på sig. ”Vi har det så bra som vi har det”, deklarerade hon stolt. Och de mörka FACKLIGA blev alldeles rasande. De stönade och stånkade och försökte hindra medborgarna i den lilla staden från att äta sina mackor och dricka sitt kaffe.
Och vem vet hur det hela skulle kunna ha slutat? Men som tur var för den unga kvinnan fanns bland de folkvaldas skara i den fjärran riksdagen en tapper förkämpe för frihet och marknadsekonomi. Med sin skinande lans av högtflygande retorik och ett måhända lite slarvigt användande av fakta red han ut till det lilla kaféets försvar. Till sin hjälp fick han alla skogens – förlåt, Internets – små snälla troll och tillsammans tågade de ut för att besegra ondskan.
Hade detta nu bara varit en saga hade det väl varit gott så. Men problemet är att det handlar om verkligheten. Och i verkligheten handlar det om pensioner och sjukersättningar och försäkringar för de anställda. I verkligheten handlar det om att upprätthålla en arbetsmarknad med schyssta spelregler. I verkligheten handlar det om myter och missförstånd som – medvetet eller omedvetet – sprids i syfte att minska fackföreningsrörelsens legitimitet.
Kollektivavtal är grunden i den svenska arbetsmarknaden. Ingen hindrar en arbetsgivare från att erbjuda sin medarbetare bättre villkor än avtalet föreskriver. Däremot ger avtalet ett golv för vad som är tillåtet. Om man vägrar teckna kollektivavtal vägrar man också gå med på ett sådant golv.
Det är verkligheten. Och det gör sig kanske inte lika bra som saga. Men var och en som följer utvecklingen på arbetsmarknaden gör ändå bäst i att ha det i bakhuvudet.
Andra bloggar om: facket, blockad, fredrick federley, arbetsmarknaden, kollektivavtal, sagor och annat intressant
Men så en dag hopade sig mörka moln över det lilla kaféet. Upp ur underjorden masade sig onda mörkermän. Dessa män kallades för FACKET, och deras enda tanke var att sko sig själva och öka sin egen makt. ”Du måste sänka lönen för dina anställda”, väste den ena hotfullt. ”Skriv på vårt livstids slavkontrakt” fyllde den andre i. ”Vi vill bara teckna AVTAL” försökte den tredje lömskt med ett illvilligt leende på läpparna.
Men den unga kvinnan stod på sig. ”Vi har det så bra som vi har det”, deklarerade hon stolt. Och de mörka FACKLIGA blev alldeles rasande. De stönade och stånkade och försökte hindra medborgarna i den lilla staden från att äta sina mackor och dricka sitt kaffe.
Och vem vet hur det hela skulle kunna ha slutat? Men som tur var för den unga kvinnan fanns bland de folkvaldas skara i den fjärran riksdagen en tapper förkämpe för frihet och marknadsekonomi. Med sin skinande lans av högtflygande retorik och ett måhända lite slarvigt användande av fakta red han ut till det lilla kaféets försvar. Till sin hjälp fick han alla skogens – förlåt, Internets – små snälla troll och tillsammans tågade de ut för att besegra ondskan.
Hade detta nu bara varit en saga hade det väl varit gott så. Men problemet är att det handlar om verkligheten. Och i verkligheten handlar det om pensioner och sjukersättningar och försäkringar för de anställda. I verkligheten handlar det om att upprätthålla en arbetsmarknad med schyssta spelregler. I verkligheten handlar det om myter och missförstånd som – medvetet eller omedvetet – sprids i syfte att minska fackföreningsrörelsens legitimitet.
Kollektivavtal är grunden i den svenska arbetsmarknaden. Ingen hindrar en arbetsgivare från att erbjuda sin medarbetare bättre villkor än avtalet föreskriver. Däremot ger avtalet ett golv för vad som är tillåtet. Om man vägrar teckna kollektivavtal vägrar man också gå med på ett sådant golv.
Det är verkligheten. Och det gör sig kanske inte lika bra som saga. Men var och en som följer utvecklingen på arbetsmarknaden gör ändå bäst i att ha det i bakhuvudet.
Andra bloggar om: facket, blockad, fredrick federley, arbetsmarknaden, kollektivavtal, sagor och annat intressant
Idag dör 30 000 barn av svält eller svältrelaterade sjukdomar
… men mest synd är det ändå om det privata näringslivet i Jante-Sverige.
Andra bloggar om: global rättvisa, högkonjunktur och annat intressant
Andra bloggar om: global rättvisa, högkonjunktur och annat intressant
tisdag, december 05, 2006
Jag reserverade mig mot beslutet att entlediga Sören Olofsson
I förmiddags reserverade jag mig mot Stockholms läns landstingsstyrelses beslut att entlediga landstingsdirektör Sören Olofsson. Orsakerna var flera.
Till att börja med är Sören Olofsson en av Sveriges antagligen skickligaste tjänstemän. Att ha kvar honom i ledningen för landstinget hade varit till stor fördel för alla länets innevånare. Särskilt hade detta behövts i det läge vi nu går in i; med ett stort antal sjukvårdslandstingsråd och därmed många kockar som vill vara med och röra om i verksamhetssoppan. En erfaren och duglig chef hade behövts för att skapa någon ordning och någorlunda arbetsro för alla vårdens och kollektivtrafikens anställda.
Lika allvarligt som det enskilda ärendet är den signal den nya borgerliga ledningen skickar. För Sören Olofsson har inte gjort något fel. Ända sedan han rekryterades av den förra borgerliga ledningen (med Ralph Ledel i spetsen) har han fullgjort sitt uppdrag på ett utmärkt sätt. Han var också – vad jag kan förstå det från olika tidningskommentarer – egentligen beredd att fortsätta sitt arbete.
Med beslutet att entlediga Olofsson gör sig moderaterna av med en lojal tjänsteman, och sätter helt andra saker i högsätet än kompetens och skicklighet. Det är en politisering av tjänstemannayrket, och en signal om att andra saker än att göra sitt bästa kommer att belönas i framtiden.
Vi förlorar alla på detta. Därför reserverade jag mig, tillsammans med övriga socialdemokrater i styrelsen. Vill du läsa mer står det att läsa i pressmeddelandet här.
Andra bloggar om: politik, moderaterna. stockholm, landstinget, Sören olofsson och annat intressant.
Till att börja med är Sören Olofsson en av Sveriges antagligen skickligaste tjänstemän. Att ha kvar honom i ledningen för landstinget hade varit till stor fördel för alla länets innevånare. Särskilt hade detta behövts i det läge vi nu går in i; med ett stort antal sjukvårdslandstingsråd och därmed många kockar som vill vara med och röra om i verksamhetssoppan. En erfaren och duglig chef hade behövts för att skapa någon ordning och någorlunda arbetsro för alla vårdens och kollektivtrafikens anställda.
Lika allvarligt som det enskilda ärendet är den signal den nya borgerliga ledningen skickar. För Sören Olofsson har inte gjort något fel. Ända sedan han rekryterades av den förra borgerliga ledningen (med Ralph Ledel i spetsen) har han fullgjort sitt uppdrag på ett utmärkt sätt. Han var också – vad jag kan förstå det från olika tidningskommentarer – egentligen beredd att fortsätta sitt arbete.
Med beslutet att entlediga Olofsson gör sig moderaterna av med en lojal tjänsteman, och sätter helt andra saker i högsätet än kompetens och skicklighet. Det är en politisering av tjänstemannayrket, och en signal om att andra saker än att göra sitt bästa kommer att belönas i framtiden.
Vi förlorar alla på detta. Därför reserverade jag mig, tillsammans med övriga socialdemokrater i styrelsen. Vill du läsa mer står det att läsa i pressmeddelandet här.
Andra bloggar om: politik, moderaterna. stockholm, landstinget, Sören olofsson och annat intressant.
måndag, december 04, 2006
Vinstintresset i vården
Enskilda läkare tjänar miljonbelopp på avknoppade verksamheter. Det avslöjar Dagens Nyheter i dag. Som vore det en tanke, går vårdminister Göran Hägglund i samma tidning ut med en debattartikel där han skriver att regeringen kommer att riva upp den så kallade stopplagen (vilken reglerar på vilket sätt landsting kan sälja ut sina sjukhus och under vilka villkor.)
I valrörelsen lovade Fredrik Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det inte blir några utförsäljningar av akutsjukhus med en borgerlig regering. Jag kommenterade det i valrörelsens hetta, bland annat här och här.
Nu ser vi vad det löftet var värt. Och vi förstår också varför. Det handlar inte om höjd kvalitet. Det handlar inte om nytänkande och nya organisationsformer. Det handlar om ett rent och krasst vinstintresse. Om möjligheten att tjäna storkovan, där skattebetalarna står för notan.
Jag tror det kan vara bra med en mångfald av utövare i vården. Men jag kan för min själ inte se poängen med att mina skattepengar går till privat vinstutdelning istället för att utveckla verksamheterna.
Andra bloggar om: politik, sjukvård, privatiseringar, vinstintresse och annat intressant.
I valrörelsen lovade Fredrik Reinfeldt vid upprepade tillfällen att det inte blir några utförsäljningar av akutsjukhus med en borgerlig regering. Jag kommenterade det i valrörelsens hetta, bland annat här och här.
Nu ser vi vad det löftet var värt. Och vi förstår också varför. Det handlar inte om höjd kvalitet. Det handlar inte om nytänkande och nya organisationsformer. Det handlar om ett rent och krasst vinstintresse. Om möjligheten att tjäna storkovan, där skattebetalarna står för notan.
Jag tror det kan vara bra med en mångfald av utövare i vården. Men jag kan för min själ inte se poängen med att mina skattepengar går till privat vinstutdelning istället för att utveckla verksamheterna.
Andra bloggar om: politik, sjukvård, privatiseringar, vinstintresse och annat intressant.
torsdag, november 30, 2006
En riktigt jobbig kommentar
Så här skriver Kerstin i en kommentar till ett inlägg av Mia Päärni på Rebellabloggen;
”Du skriver:Jag önskar verkligen att vi har kommit så långt om 30 år att mina eventuella barnbarn får välja att vara precis vad de vill. Jag hoppas att vi har blivit ett jämställt land på, där vi alla kan göra fria val på riktigt.
Det hoppades jag också - för 40 år sedan!”
Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, familjepolitik, och annat intressant
”Du skriver:Jag önskar verkligen att vi har kommit så långt om 30 år att mina eventuella barnbarn får välja att vara precis vad de vill. Jag hoppas att vi har blivit ett jämställt land på, där vi alla kan göra fria val på riktigt.
Det hoppades jag också - för 40 år sedan!”
Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, familjepolitik, och annat intressant
onsdag, november 29, 2006
Folkpartiet återvänder till snällismen?
Ni kommer ihåg Bamse? Det där med att det är synd om skurkarna – förmodligen hade de en taskig barndom? För mig är den typen av åsikter rena sinnebilden för snällismen. När Lars Leijonborg idag kommenterar att halva hans kansli inom kort ska stå inför skranket åtalade för dataintrång kan man ana att denna gamla fina tradition inte helt tappat greppet om fp-ledaren, trots allt.
”- Det är naturligtvis synd om de berörda som anser sig oskyldiga. Några av de åtalade har väl erkänt, men de två som varit anställda av folkpartiet hävdar själva att de varit oskyldiga” säger han till DN. Och vi känner alla de socialliberala vindarna vina.
Fortsätt så, Lars. Och fälls folkpartisterna så vet vi vad de har att vänta. Några veckor på en segelbåt i västindien är nog precis vad som behövs för att ge dessa stackars missanpassade brottsling en chans att komma tillbaka in i samhället.
Andra bloggar om: folkpartiet, dataintrång. Lars Leijonborg, snällism och annat intressant
”- Det är naturligtvis synd om de berörda som anser sig oskyldiga. Några av de åtalade har väl erkänt, men de två som varit anställda av folkpartiet hävdar själva att de varit oskyldiga” säger han till DN. Och vi känner alla de socialliberala vindarna vina.
Fortsätt så, Lars. Och fälls folkpartisterna så vet vi vad de har att vänta. Några veckor på en segelbåt i västindien är nog precis vad som behövs för att ge dessa stackars missanpassade brottsling en chans att komma tillbaka in i samhället.
Andra bloggar om: folkpartiet, dataintrång. Lars Leijonborg, snällism och annat intressant
tisdag, november 28, 2006
Moderaterna; sovjetkommunister eller bara överklass?
En hetsig debatt är under uppsegling med anledning av moderaternas pr-mässiga genidrag (sort of…) att utlysa en tävlig om vem som är årets arbetare. Vattendelaren är frågan hur de nya moderaternas briljanta kampanjidé ska förstås.
Å ena sidan har vi då sovjetkommunistfalangen. Hit kan vi räkna aftonbladets Peder Kadhammar. Hans poäng är lite att moderaternas kampanj luktar traditionell sovjetkommunism.
Och så har vi den andra falangen, där jag själv ingår tillsammans med exempelvis Maryam Yazdanfar. Som menar att kampanjen är ett utryck för gammal hederlig överklassmentalitet kombinerat med amerikanskt McDonaldsmanagementtänkande.
Alltså. Sovjet eller vulgo-USA? Partipampar eller överklass? Jag lämnar ordet fritt.
Andra bloggar om: Littorin, moderaterna, årets arbetare, politik och annat intressant.
Å ena sidan har vi då sovjetkommunistfalangen. Hit kan vi räkna aftonbladets Peder Kadhammar. Hans poäng är lite att moderaternas kampanj luktar traditionell sovjetkommunism.
Och så har vi den andra falangen, där jag själv ingår tillsammans med exempelvis Maryam Yazdanfar. Som menar att kampanjen är ett utryck för gammal hederlig överklassmentalitet kombinerat med amerikanskt McDonaldsmanagementtänkande.
Alltså. Sovjet eller vulgo-USA? Partipampar eller överklass? Jag lämnar ordet fritt.
Andra bloggar om: Littorin, moderaterna, årets arbetare, politik och annat intressant.
Även politiken har sina fina stunder
Med risk för att låta bitter, eller till och med som en dålig förlorare. Men mitt i allt elände fanns det faktiskt en del ljuspunkter när Stockholms läns landstingsfullmäktige i dag sammanträdde för att diskutera bokslut och ny politisk organisation.
Som när Dag Larsson frågade Filippa Reinfeldt varför det inte blir någon ytterligare helikopter i skärgården utan bara en utredning om det eventuella behovet av densamma. Trots att borgarna under flera år i opposition skrikit sig hesa över detta hot mot skärgårdsbornas liv och lem försöker de nu i majoritet snarast slinka undan frågan och dämpar både retorik och politik betänkligt.
Eller när Lasse Dahlberg pressade trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm på huruvida han tänkte agera mot regeringens stockholmsfientliga förslag att inte låta pengarna från trängselskatterna gå tillbaka till kollektivtrafiken. Wennerholms krumbuktande som stundtals tog sig närmast akrobatiska uttryck gav tyvärr vid handen en tydlig slutsats; när makthavarna i Rosenbad säger ”hoppa” frågar landstingsledningen på Hantverkargatan ”hur högt?”
Och visst - det är elände. Dåligt för Stockholmarna. Egentligen borde man vara arg och upprörd över hur vallöften sviks och den politiska retoriken ändras över en natt. Men det är inte utan ett litet, litet mått av skadeglädje jag inser att detta åtminstone kommer att ge oss i oppositionen rikliga tillfällen att jaga alliansen i talarstolen.
Det är långt till nästa val. Vi socialdemokrater har också en ordentlig hemläxa att göra. Men en sådan här dag kan man åtminstone glädjas åt en sak. Det kan inte vara så kul att vara moderat, heller…
Andra bloggar om: politik, landsting, stockholm, skadeglädje och annat intressant
Som när Dag Larsson frågade Filippa Reinfeldt varför det inte blir någon ytterligare helikopter i skärgården utan bara en utredning om det eventuella behovet av densamma. Trots att borgarna under flera år i opposition skrikit sig hesa över detta hot mot skärgårdsbornas liv och lem försöker de nu i majoritet snarast slinka undan frågan och dämpar både retorik och politik betänkligt.
Eller när Lasse Dahlberg pressade trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm på huruvida han tänkte agera mot regeringens stockholmsfientliga förslag att inte låta pengarna från trängselskatterna gå tillbaka till kollektivtrafiken. Wennerholms krumbuktande som stundtals tog sig närmast akrobatiska uttryck gav tyvärr vid handen en tydlig slutsats; när makthavarna i Rosenbad säger ”hoppa” frågar landstingsledningen på Hantverkargatan ”hur högt?”
Och visst - det är elände. Dåligt för Stockholmarna. Egentligen borde man vara arg och upprörd över hur vallöften sviks och den politiska retoriken ändras över en natt. Men det är inte utan ett litet, litet mått av skadeglädje jag inser att detta åtminstone kommer att ge oss i oppositionen rikliga tillfällen att jaga alliansen i talarstolen.
Det är långt till nästa val. Vi socialdemokrater har också en ordentlig hemläxa att göra. Men en sådan här dag kan man åtminstone glädjas åt en sak. Det kan inte vara så kul att vara moderat, heller…
Andra bloggar om: politik, landsting, stockholm, skadeglädje och annat intressant
måndag, november 27, 2006
Vänster – framåt
Via Marta Axner får jag kunskap om broderskaparen Peter Weideruds recept för hur socialdemokratin ska röra sig. Han menar att vi måste lämna den förödande konflikten mellan vänster/bevara – höger/förnya bakom oss, och istället röra oss – som han säger – vänster/framåt.
Och jag kan inte annat än hålla med. I detta ligger en kritik av både socialdemokratiska så kallade förnyare och traditionalister. Förnyarna, för att de faktiskt har gjort det lite för lätt för sig när de anammat en borgerlig världsbild och borgerliga politiska lösningar, och traditionalisterna, för att de faktiskt blivit för konservativt tillbakablickande.
Hur ser då en vänster/framåt strategi ut? Vilka frågor ligger i fokus? Mitt spontana svar är att den måste bygga runt axeln arbete-jämlikhet-miljö. Arbetslinjen återupprättas, och det handlar om det goda arbetet. En socialdemokratisk regering måste vidare vara en garant för minskade klyftor och minskat utanförskap. Och den ekologiska hållbarheten kan inte annat än vara en självklar politisk grundplåt.
Det är en politik för människor som vill jobba och göra rätt för sig men som inte okritiskt accepterar allting arbetsgivaren tar sig för, som tycker att vi ska ta hand om varandra och att samhället ska vara solidariskt och som förstår vilka ekologiska utmaningar vi som planet står inför. Helt enkelt en politik för vanligt folk. Jag tror den går att få stöd för.
Samtidigt. Det är lätt att säga tulipanaros. Men Peter Weideruds perspektiv utgör åtminstone en spännande utgångspunkt för att sedan kunna mejsla fram konkreta politiska förslag och idéer.
Andra bloggar om: socialdemokrati, förnyelse, framtidsdebatt, politik och annat intressant.
Och jag kan inte annat än hålla med. I detta ligger en kritik av både socialdemokratiska så kallade förnyare och traditionalister. Förnyarna, för att de faktiskt har gjort det lite för lätt för sig när de anammat en borgerlig världsbild och borgerliga politiska lösningar, och traditionalisterna, för att de faktiskt blivit för konservativt tillbakablickande.
Hur ser då en vänster/framåt strategi ut? Vilka frågor ligger i fokus? Mitt spontana svar är att den måste bygga runt axeln arbete-jämlikhet-miljö. Arbetslinjen återupprättas, och det handlar om det goda arbetet. En socialdemokratisk regering måste vidare vara en garant för minskade klyftor och minskat utanförskap. Och den ekologiska hållbarheten kan inte annat än vara en självklar politisk grundplåt.
Det är en politik för människor som vill jobba och göra rätt för sig men som inte okritiskt accepterar allting arbetsgivaren tar sig för, som tycker att vi ska ta hand om varandra och att samhället ska vara solidariskt och som förstår vilka ekologiska utmaningar vi som planet står inför. Helt enkelt en politik för vanligt folk. Jag tror den går att få stöd för.
Samtidigt. Det är lätt att säga tulipanaros. Men Peter Weideruds perspektiv utgör åtminstone en spännande utgångspunkt för att sedan kunna mejsla fram konkreta politiska förslag och idéer.
Andra bloggar om: socialdemokrati, förnyelse, framtidsdebatt, politik och annat intressant.
söndag, november 26, 2006
Flitigaste arbetaren får luncha med ”Totto”
Nu är det inta bara Burger King som utser veckans arbetare. Även regeringspartiet vill hedra mannen på golvet och moderaterna ska utse årets arbetare (jo, det är sant, läs själva här så får ni se).
Jobbar man tillräckligt hårt och flitigt ska man alltså hedras genom äran att få äta lunch med ingen mindre än arbetsmarknadsminister Sven-Otto ”Totto” Littorin. Och har man slängt in tillräckligt mycket obetald övertid kanhända det även kan vankas en liten punsch till desserten, vem vet?
Själv skulle jag vilja nominera den där fillipinskan, ni vet hon som bodde i källaren hos avgångne moderate handelsministern. Och istället för lunch tycker jag att hon borde få avtalsenlig lön och inbetalda sociala avgifter, retroaktivt.
Ärligt talat. Ur ren kommunikationssynpunkt slår det här presskonferensen om tsunamibanden i kategorin politisk idioti. Hur de här tomtarna kunde komma i besittning av regeringsmakten framstår som alltmer av ett mysterium. Sånt här kan få en snäll medelklasskille som undertecknad att bubbla av klasshat.
Andra bloggar om: moderaterna, politik, Sven Otto Littorin, årets arbetare, kampanjer, överklassfasoner och annat intressant.
Jobbar man tillräckligt hårt och flitigt ska man alltså hedras genom äran att få äta lunch med ingen mindre än arbetsmarknadsminister Sven-Otto ”Totto” Littorin. Och har man slängt in tillräckligt mycket obetald övertid kanhända det även kan vankas en liten punsch till desserten, vem vet?
Själv skulle jag vilja nominera den där fillipinskan, ni vet hon som bodde i källaren hos avgångne moderate handelsministern. Och istället för lunch tycker jag att hon borde få avtalsenlig lön och inbetalda sociala avgifter, retroaktivt.
Ärligt talat. Ur ren kommunikationssynpunkt slår det här presskonferensen om tsunamibanden i kategorin politisk idioti. Hur de här tomtarna kunde komma i besittning av regeringsmakten framstår som alltmer av ett mysterium. Sånt här kan få en snäll medelklasskille som undertecknad att bubbla av klasshat.
Andra bloggar om: moderaterna, politik, Sven Otto Littorin, årets arbetare, kampanjer, överklassfasoner och annat intressant.
Sushi och yuppienallar
Jag är så gammal att jag minns varför en mobiltelefon kallas för en yuppienalle. Det glada 80-talet, när kostymklädda Gordon Gekko wannabes använde tegelstensstora hundbenstelefoner som någon sorts klassmarkör. Så är det ju inte längre. Det är inte överklassen Björklund vill åt när han kastar ut mobiltelefonerna från förortens klassrum.
När ekonomin vände i slutet på 90-talet bodde jag i Högalid på södermalm. Jag minns då hur jag rent fysiskt upplevde områdets gentrifiering. Det var som om innerstaden liksom vällde ner längs Hornsgatan och förvandlade knivsöder till trendsöder. Det tydligaste tecknet på det var när pilsnerhaken slog igen och ersattes med minimalistiska sushirestauranger. För sushi var som tidigare mobiltelefonen; bara de rika och trendiga kunde väl tänka sig att betala fruktansvärda överpriser för att få luncha på lite ris och några små bitar rå fisk.
Idag börjar sushirestaurangerna tävla med pizzeriorna i förorternas centrum. En av de bästa ligger för övrigt i Hässelby gård (gå till vänster från tunnelbanan, du ser den direkt). Att slänga i sig lite misosoppa före maten är (nästan) lika naturligt som att kalasa på oljeindränkt vitkålssallad.
Och vem vet? Snart kanske HM börjar skräddarsy kostymer. Att flyga till New York går redan på tretusen spänn – hur länge innan samma sak händer med Buenos aires? Och jag såg att man redan nu kan köpa handplockat vitt te i påse i en närbutik nära dig.
Och så sitter överklassen där; mumsar husmanskost och längtar ut till skogen och älgjakten. Medans vi hänger ute i förorterna och drömmer om att åka till Tokyo. Och om vi bara blundar tillräckligt hårt kanske vi till och med kan lura i oss själva att något egentligen har hänt.
Andra bloggar om: klass, trender, sushi, mobiltelefon, medelklass, förorter
Intressant?
När ekonomin vände i slutet på 90-talet bodde jag i Högalid på södermalm. Jag minns då hur jag rent fysiskt upplevde områdets gentrifiering. Det var som om innerstaden liksom vällde ner längs Hornsgatan och förvandlade knivsöder till trendsöder. Det tydligaste tecknet på det var när pilsnerhaken slog igen och ersattes med minimalistiska sushirestauranger. För sushi var som tidigare mobiltelefonen; bara de rika och trendiga kunde väl tänka sig att betala fruktansvärda överpriser för att få luncha på lite ris och några små bitar rå fisk.
Idag börjar sushirestaurangerna tävla med pizzeriorna i förorternas centrum. En av de bästa ligger för övrigt i Hässelby gård (gå till vänster från tunnelbanan, du ser den direkt). Att slänga i sig lite misosoppa före maten är (nästan) lika naturligt som att kalasa på oljeindränkt vitkålssallad.
Och vem vet? Snart kanske HM börjar skräddarsy kostymer. Att flyga till New York går redan på tretusen spänn – hur länge innan samma sak händer med Buenos aires? Och jag såg att man redan nu kan köpa handplockat vitt te i påse i en närbutik nära dig.
Och så sitter överklassen där; mumsar husmanskost och längtar ut till skogen och älgjakten. Medans vi hänger ute i förorterna och drömmer om att åka till Tokyo. Och om vi bara blundar tillräckligt hårt kanske vi till och med kan lura i oss själva att något egentligen har hänt.
Andra bloggar om: klass, trender, sushi, mobiltelefon, medelklass, förorter
Intressant?
lördag, november 25, 2006
Det här borde jag ha gjort för länge sedan
Ärligt talat, min frånvaro från bloggosfären har varat alltför länge. Men det verkar vara med bloggande som med motion – när man väl lagt av en period så blir det ruskigt svårt att sätta igång igen. Jag sitter där framför datorn, kollar in mina prenumerationer på bloglines, skannar av intressant.se – och så blir det inget mer. Ungefär som när man sitter med jympaskorna i handen och funderar på om det inte vore dags att återvända till det där joggingspåret någon gång.
Men nåväl. Nu är jag tillbaka. Och tänkte börja med att skriva några ord om nya Bondfilmen.
Se den. Den är bra.
Sådär. Nu var det gjort. Och se; redan börjar andra idéer på postningar dyka upp i huvudet. Om regeringens vedervärdiga klasspolitik. Om det dubbla sveket i trängselskattefrågan. Om behovet av förnyelse i socialdemokratin. Om varför killen (eller tjejen) som uppfann nappen borde få Nobels fredspris och varför det är en skandal att så redan inte har skett.
Huka er gubbar. Nu laddar han om. Pingat på intressant och allt.
Andra bloggar om: bloggande, bloggosfären, jogging, james bond, casino royale, politik
Men nåväl. Nu är jag tillbaka. Och tänkte börja med att skriva några ord om nya Bondfilmen.
Se den. Den är bra.
Sådär. Nu var det gjort. Och se; redan börjar andra idéer på postningar dyka upp i huvudet. Om regeringens vedervärdiga klasspolitik. Om det dubbla sveket i trängselskattefrågan. Om behovet av förnyelse i socialdemokratin. Om varför killen (eller tjejen) som uppfann nappen borde få Nobels fredspris och varför det är en skandal att så redan inte har skett.
Huka er gubbar. Nu laddar han om. Pingat på intressant och allt.
Andra bloggar om: bloggande, bloggosfären, jogging, james bond, casino royale, politik
fredag, oktober 13, 2006
Ingrid är här (jag har blivit pappa)
I onsdags klockan 14:52 föddes vår dotter Ingrid, 51 cm lång och med en vikt på 3150 gram. Vi har precis kommit hem alla tre till lägenheten och så smått börjat installera oss i vårt nya liv (Ingrid sover just nu sött i sin nya säng.)Nu ska vi vara hemma alla tre och ta hand om varandra under veckorna framöver. Ni får ha överseende med om bloggen inte uppdateras så regelbundet under denna tid, det finns – trots allt – det som är viktigare.
Är så oerhört stolt och lycklig just nu. Vill också passa på att rikta ett stort tack till all fantastisk personal på Karolinska som hjälpte till under och efter förlossningen: usk:or, barnmorskor, läkare och alla ni andra. Och såklart också ett tack till alla ni som hört av er med gratulationer.
Akta dig världen. Ingrid är här. Inget kommer någonsin mera att bli sig likt.
måndag, oktober 09, 2006
Reinfeldts syn på svart städhjälp visar på något mycket allvarligare
Att två av de tillträdande statsråden har erkänt att de använt sig av svart städhjälp kan tyckas vara en skitsak. Ett misstag, en klantighet begången av personer som aldrig kunde drömma om att de någon gång skulle hamna i den situationen att de skulle utsättas för den offentliga granskning en statsrådspost innebär. Så tycks statsministerns själv åtminstone se på det hela.
Man kan också se det som någon mycket allvarligare. Jag tycker nämligen att hanteringen av frågan visar med all önskvärd tydlighet på vilket klassperspektiv den nya regeringen står för. Att man trots höga inkomster och dyrt boende väljer att inte betala sociala avgifter (tex pension) för sina (förmodligen underbetalda) anställda ses som närmast ”folkligt”, som någon som ska öka igenkänningsfaktorn hos ”vanligt folk”. ”Alla gör så”, tycks undertonen vara, ”det enda undantaget är de som riskerar att åka fast.”
Magnus har skrivit ett briljant inlägg på detta tema, där han (återigen) visar på bloggandets journalistiska möjligheter. Läs det, du hittar inlägget här.
Andra bloggar om: hushållsnära tjänster, svartjobb, maria borelius, cecilia stegö chilo, arbetsmarknad, politik, brott, regeringen, fredrik reinfeldt, statsministern
Detta inlägg är pingat på sajten intressant.se
Man kan också se det som någon mycket allvarligare. Jag tycker nämligen att hanteringen av frågan visar med all önskvärd tydlighet på vilket klassperspektiv den nya regeringen står för. Att man trots höga inkomster och dyrt boende väljer att inte betala sociala avgifter (tex pension) för sina (förmodligen underbetalda) anställda ses som närmast ”folkligt”, som någon som ska öka igenkänningsfaktorn hos ”vanligt folk”. ”Alla gör så”, tycks undertonen vara, ”det enda undantaget är de som riskerar att åka fast.”
Magnus har skrivit ett briljant inlägg på detta tema, där han (återigen) visar på bloggandets journalistiska möjligheter. Läs det, du hittar inlägget här.
Andra bloggar om: hushållsnära tjänster, svartjobb, maria borelius, cecilia stegö chilo, arbetsmarknad, politik, brott, regeringen, fredrik reinfeldt, statsministern
Detta inlägg är pingat på sajten intressant.se
söndag, oktober 08, 2006
Den nyliberala diktaturen
Den kommunistiska diktaturen i Kina har på ett mer direkt sätt än vad många kanske tror låtit sig inspirerats av nyliberala idéer. Den amerikanska forskaren Peter Kwong beskriver detta i en mycket läsvärd artikel ” The Chinese Face of Neoliberalism”, som nu finns tillgänglig på nätet.
Kwong beskriver bland annat hur han 1980 bevistade en föreläsning där Milton Friedman är inbjuden att tala på en kinesisk partiskola. Han skriver
”It is intriguing how early the Chinese had searched out Friedman for guidance --only one year after Thatcher began her brutal "there is no other alternative" reforms. So just as Ronald Reagan started his "revolution" in America by stripping away social and welfare safety nets that had been in place since the FDR era, Deng and his supporters followed Friedman's recipe to "get the government off the people's back," ushering China into the neo-liberal universe.”
Det är också skakande läsning om vad detta innebär för den kinesiska arbetareklassen;
“China's neo-liberal communist bureaucrats have been more interested in protecting employers than in enforcing labor laws. This is evidenced by persistent labor and safety violations that lead to spectacular gas explosions, mine cave-ins, and flooding that kill thousands of people every year. In 2003, for instance, there were 136,340 reported deaths from industrial accidents. But while China accounted for 80 per cent of the world's total coal mining-related deaths that year, it produced only 35 per cent of the world's coal. At the same time, nearly half of China's migrant workers were forced to work while their wages were held back --to the tune of roughly $12 billion collectively owed in back pay. Yet in China it is illegal to organize independent unions or strike. Labor leaders are regularly jailed and prosecuted as criminals; their families are harassed.”
Kwongs poäng är att han visar på likheterna, eller snarare beröringspunkterna, mellan USA och Kina. Underrubriken till artikeln är också mycket riktigt ”China and the US are Joined at the Hip”.
Själv tycker jag att en annan slutsats är mer näraliggande. Nämligen den att ekonomisk nyliberalism går mycket väl att kombinera med politisk diktatur. Ja, faktum är att diktaturens redskap förmodligen fungerar mycket väl när det gäller att bekämpa fackföreningar och andra intressesammanslutningar som med krav på social rättvisa skulle kunna hindra marknadens perfekta funktionssätt.
Det är det stora dramat. Och det är i sanning skrämmande.
Läs hela artikeln här
Andra bloggar om: politik, nyliberalism, diktatur, milton friedman, kina, peter kwong
Skrämmande, och intressant, tycker jag.
Kwong beskriver bland annat hur han 1980 bevistade en föreläsning där Milton Friedman är inbjuden att tala på en kinesisk partiskola. Han skriver
”It is intriguing how early the Chinese had searched out Friedman for guidance --only one year after Thatcher began her brutal "there is no other alternative" reforms. So just as Ronald Reagan started his "revolution" in America by stripping away social and welfare safety nets that had been in place since the FDR era, Deng and his supporters followed Friedman's recipe to "get the government off the people's back," ushering China into the neo-liberal universe.”
Det är också skakande läsning om vad detta innebär för den kinesiska arbetareklassen;
“China's neo-liberal communist bureaucrats have been more interested in protecting employers than in enforcing labor laws. This is evidenced by persistent labor and safety violations that lead to spectacular gas explosions, mine cave-ins, and flooding that kill thousands of people every year. In 2003, for instance, there were 136,340 reported deaths from industrial accidents. But while China accounted for 80 per cent of the world's total coal mining-related deaths that year, it produced only 35 per cent of the world's coal. At the same time, nearly half of China's migrant workers were forced to work while their wages were held back --to the tune of roughly $12 billion collectively owed in back pay. Yet in China it is illegal to organize independent unions or strike. Labor leaders are regularly jailed and prosecuted as criminals; their families are harassed.”
Kwongs poäng är att han visar på likheterna, eller snarare beröringspunkterna, mellan USA och Kina. Underrubriken till artikeln är också mycket riktigt ”China and the US are Joined at the Hip”.
Själv tycker jag att en annan slutsats är mer näraliggande. Nämligen den att ekonomisk nyliberalism går mycket väl att kombinera med politisk diktatur. Ja, faktum är att diktaturens redskap förmodligen fungerar mycket väl när det gäller att bekämpa fackföreningar och andra intressesammanslutningar som med krav på social rättvisa skulle kunna hindra marknadens perfekta funktionssätt.
Det är det stora dramat. Och det är i sanning skrämmande.
Läs hela artikeln här
Andra bloggar om: politik, nyliberalism, diktatur, milton friedman, kina, peter kwong
Skrämmande, och intressant, tycker jag.
Jag, en demokratisk socialist med ett sökande sinnelag
Efter mycket om on men är det nu dags för mig att svara på den bloggutmaning om politisk identitet jag fått vidaresänd från Fredrik J. En riktigt kul utmaning, åtminstone att svara på(ursprungligen kommer enkäten från syrran.)
1. Politisk ideologi du förespråkar?
Demokratisk socialism, med ett och annat inslag av radikal liberalism. Tror på reformismen som arbetsmetod. Grunden är egentligen att jag tror benhårt på jämlikheten (menar också att den är frihetens förutsättning), har insett att förändring kräver ett brett folkligt stöd och tycker att kampen mot klassamhället är politikens kärna. Ser fortfarande mig själv som tämligen ideologiskt öppen och sökande (älskar den politiska diskussionen som sådan.)
2. Politisk ideologi du föraktar mest?
All typ av socialdarwinism och elitism, samt naturligtvis fascismen och alla rasistiska irrläror.
3. Materialist eller idealist?
Dialektiker med en materialistisk bas. (Uppdatering: dvs jag menar att människorna faktiska livsbetingelser utgör grunden, men att det sker ett samspel mellan detta och idéer och tankar som också formar framtiden. Slut på uppdatering.)
4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Tycker det är lite att göra det enkelt för sig att säga antingen-eller, men får väl svara konsekvensetiker då. Samtidigt som jag inser att ett pliktetiskt förhållningssätt oftast är det enda praktiskt möjliga.
5. Politiskt uppvaknande?
Har nog varit en slumrande socialdemokrat sedan barnsben. Sedan dess har jag vaknat upp ett antal gånger, och kan fortfarande tycka att jag till och från drabbas av en och annan insikt. Men jag gick med i SSU på gymnasiet, så det får väl ses som någon typ av formell startpunkt på mitt politiska liv.
Kan också konstatera att ju äldre jag blivit, ju mer har jag också sett och förstått av det svenska (och det globala) klassamhället. Och ju mer känner jag mig trygg i mina grundläggande värderingar.
6. Politisk detour?
Många, om än bara i tanken. Pendlade på högstadiet i spannet mellan vänster- och folkpartist. I ettan på gymnasiet har jag någon diffus minnesbild av att någon gång ha kallat mig nihilist (mest förmodligen för att det var ett coolt ord, och ja, jag lyssnade på svartrock atm.)
Även efter det att jag gick med i SSU har jag orienterat mig lite olika; var ursprungligen närmast syndikalistiskt eller folkrörelseromantiskt lagt med stor tilltro till det civila samhället och en radikal underifrånorganisering. Krisen på 90-talet och budgetsaneringen som följde gjorde att jag kom att positionera mig mycket mer i en traditionellt gråsossig vänsterposition (även om jag inte helt släppte det folkrörelseromantiska, tillhörde den gruppering inom SSU:s ”vänsterfalang” som faktiskt tyckte att det där med egenmakt – rätt använt – var något riktigt bra.)
Ser fortfarande min politiska utveckling som dialektisk. Värderingarna ligger fast (jämlikhet, upprörs över klasskillnader och diskriminering, tror på varje människans rätt att få leva sitt liv efter sina ”egna stämningars längtan”) men vad gäller politiska strategier och förhållningssätt måste dessa ständigt prövas och omprövas.
Två idéströmningar jag personligen arbetar mycket med att förhålla mig till och dessutom hämtar inspiration från, är dels en religiös (främst kristen), dels en radikalt liberal. Tycker att den demokratiska socialismen som idé och socialdemokratin som rörelse är de som har bäst förutsättningar att förvalta det goda i dessa respektive riktningar.
7. Enskild person som påverkat dig politiskt?
Skulle faktiskt vilja ta en så pass närliggande person som Roger Mogert. Dels för att han faktiskt var den som värvade mig till SSU; dels för att han står för en starkt ideologiskt förankrad, intellektuell och framåtsyftande socialdemokrati. Och så har han en rolig blogg (när han väl skriver på den, dvs)
8. Bok som påverkat dig mest politiskt?
Förmodligen Bamse. Men därutöver; ett axplock av texter: Ronny Ambjörnssons ”socialismens idéhistoria”, Norberto Bobbios essä ”vänster eller höger”. Leszek Kolakowskis ”fostran till hat, fostran till värdighet” (anförande hållet vid utdelandet av tyska bokhandlarnas fredspris 1977. på svenska publicerat i tidskriften 1989 nummer 2). Göran Greiders ”världen efter kommunismen” (dikter), Bengt Nermans ”frågan om människovärdet”, för att nämna några få.
Och, om man ska vara ärlig, inte att förglömma SSU-förbundets marxismcirkel (den lilla röda) som öppnade många spännande intellektuella dörrar.
9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Att de storslagna visionerna ibland tenderar att skymmas bakom de dagspolitiska och strategiska övervägandena.
10. Viktigaste enskilda politiska frågan?
Full sysselsättning
Andra bloggar om: bloggutmaning, ideologi, politik
Jag tycker det vore intressant att få höra dina kommentarer. Dessutom skulle jag gärna läsa vad Lena D, Dag L och Nanna (eller någon annan på Rebellabloggen) svarar på frågorna ovan.
1. Politisk ideologi du förespråkar?
Demokratisk socialism, med ett och annat inslag av radikal liberalism. Tror på reformismen som arbetsmetod. Grunden är egentligen att jag tror benhårt på jämlikheten (menar också att den är frihetens förutsättning), har insett att förändring kräver ett brett folkligt stöd och tycker att kampen mot klassamhället är politikens kärna. Ser fortfarande mig själv som tämligen ideologiskt öppen och sökande (älskar den politiska diskussionen som sådan.)
2. Politisk ideologi du föraktar mest?
All typ av socialdarwinism och elitism, samt naturligtvis fascismen och alla rasistiska irrläror.
3. Materialist eller idealist?
Dialektiker med en materialistisk bas. (Uppdatering: dvs jag menar att människorna faktiska livsbetingelser utgör grunden, men att det sker ett samspel mellan detta och idéer och tankar som också formar framtiden. Slut på uppdatering.)
4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Tycker det är lite att göra det enkelt för sig att säga antingen-eller, men får väl svara konsekvensetiker då. Samtidigt som jag inser att ett pliktetiskt förhållningssätt oftast är det enda praktiskt möjliga.
5. Politiskt uppvaknande?
Har nog varit en slumrande socialdemokrat sedan barnsben. Sedan dess har jag vaknat upp ett antal gånger, och kan fortfarande tycka att jag till och från drabbas av en och annan insikt. Men jag gick med i SSU på gymnasiet, så det får väl ses som någon typ av formell startpunkt på mitt politiska liv.
Kan också konstatera att ju äldre jag blivit, ju mer har jag också sett och förstått av det svenska (och det globala) klassamhället. Och ju mer känner jag mig trygg i mina grundläggande värderingar.
6. Politisk detour?
Många, om än bara i tanken. Pendlade på högstadiet i spannet mellan vänster- och folkpartist. I ettan på gymnasiet har jag någon diffus minnesbild av att någon gång ha kallat mig nihilist (mest förmodligen för att det var ett coolt ord, och ja, jag lyssnade på svartrock atm.)
Även efter det att jag gick med i SSU har jag orienterat mig lite olika; var ursprungligen närmast syndikalistiskt eller folkrörelseromantiskt lagt med stor tilltro till det civila samhället och en radikal underifrånorganisering. Krisen på 90-talet och budgetsaneringen som följde gjorde att jag kom att positionera mig mycket mer i en traditionellt gråsossig vänsterposition (även om jag inte helt släppte det folkrörelseromantiska, tillhörde den gruppering inom SSU:s ”vänsterfalang” som faktiskt tyckte att det där med egenmakt – rätt använt – var något riktigt bra.)
Ser fortfarande min politiska utveckling som dialektisk. Värderingarna ligger fast (jämlikhet, upprörs över klasskillnader och diskriminering, tror på varje människans rätt att få leva sitt liv efter sina ”egna stämningars längtan”) men vad gäller politiska strategier och förhållningssätt måste dessa ständigt prövas och omprövas.
Två idéströmningar jag personligen arbetar mycket med att förhålla mig till och dessutom hämtar inspiration från, är dels en religiös (främst kristen), dels en radikalt liberal. Tycker att den demokratiska socialismen som idé och socialdemokratin som rörelse är de som har bäst förutsättningar att förvalta det goda i dessa respektive riktningar.
7. Enskild person som påverkat dig politiskt?
Skulle faktiskt vilja ta en så pass närliggande person som Roger Mogert. Dels för att han faktiskt var den som värvade mig till SSU; dels för att han står för en starkt ideologiskt förankrad, intellektuell och framåtsyftande socialdemokrati. Och så har han en rolig blogg (när han väl skriver på den, dvs)
8. Bok som påverkat dig mest politiskt?
Förmodligen Bamse. Men därutöver; ett axplock av texter: Ronny Ambjörnssons ”socialismens idéhistoria”, Norberto Bobbios essä ”vänster eller höger”. Leszek Kolakowskis ”fostran till hat, fostran till värdighet” (anförande hållet vid utdelandet av tyska bokhandlarnas fredspris 1977. på svenska publicerat i tidskriften 1989 nummer 2). Göran Greiders ”världen efter kommunismen” (dikter), Bengt Nermans ”frågan om människovärdet”, för att nämna några få.
Och, om man ska vara ärlig, inte att förglömma SSU-förbundets marxismcirkel (den lilla röda) som öppnade många spännande intellektuella dörrar.
9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Att de storslagna visionerna ibland tenderar att skymmas bakom de dagspolitiska och strategiska övervägandena.
10. Viktigaste enskilda politiska frågan?
Full sysselsättning
Andra bloggar om: bloggutmaning, ideologi, politik
Jag tycker det vore intressant att få höra dina kommentarer. Dessutom skulle jag gärna läsa vad Lena D, Dag L och Nanna (eller någon annan på Rebellabloggen) svarar på frågorna ovan.
lördag, oktober 07, 2006
Bloggare ÄR journalister. Ytterligare två bevis.
Man kan diskutera till döddagar hur viktig bloggosfären är. Och kritikerna har antagligen rätt; i dagens Sverige spelar vad som sägs på bloggar runt om i landet oerhört mycket mindre roll än vad som sägs i etermedia eller på dagstidningarnas nyhets eller tom insändarsidor. Men detta är egentligen inte den viktiga frågan. För den lyder: vilken roll skulle bloggarna kunna spela?
Avgörande då är vilken kvalitet och vilken ambitionsnivå de enskilda bloggarna håller. Jag skulle här vilja peka på två aktuella och bra inlägg som visar på vilka möjligheter som ändå finns. Bägge inläggen kännetecknas av en journalistisk likväl som en mediekritisk ingång.
Det första är Magnus Ljungkvist som granskar fd ekotjournalisten och numer Reinfeldtmedarbeteren Edvard Unsgaards gärning. Det här är en mycket viktig fråga. Om en journalist direkt efter ett val väljer att jobba för valvinnaren, är det oerhört intressant att granska den journalistens gärning under själva valrörelsen. Och Magnus genomgång av Unsgaards artiklar väcker onekligen en hel del frågor.
Det andra inlägget är Peter Gustavsson som lyfter upp Livets Ords inflytande över kommunpolitiken i Uppsala, och den totala medietystnad som råder utanför lokalmedia runt detta. För mig som icke Uppsalabo är det skrämmande läsning. Och viktig.
Om bloggar kommer att spela någon roll i framtiden beror på oss som bloggar. Med fler skribenter som Peter och Magnus ser framtiden ljus ut.
Andra bloggar om: bloggosfären, mediekritik, journalistik
PS: Fredrik, mitt svar på din utmaning kommer. Och det kommer att vara intressant. Så håll ut DS
Avgörande då är vilken kvalitet och vilken ambitionsnivå de enskilda bloggarna håller. Jag skulle här vilja peka på två aktuella och bra inlägg som visar på vilka möjligheter som ändå finns. Bägge inläggen kännetecknas av en journalistisk likväl som en mediekritisk ingång.
Det första är Magnus Ljungkvist som granskar fd ekotjournalisten och numer Reinfeldtmedarbeteren Edvard Unsgaards gärning. Det här är en mycket viktig fråga. Om en journalist direkt efter ett val väljer att jobba för valvinnaren, är det oerhört intressant att granska den journalistens gärning under själva valrörelsen. Och Magnus genomgång av Unsgaards artiklar väcker onekligen en hel del frågor.
Det andra inlägget är Peter Gustavsson som lyfter upp Livets Ords inflytande över kommunpolitiken i Uppsala, och den totala medietystnad som råder utanför lokalmedia runt detta. För mig som icke Uppsalabo är det skrämmande läsning. Och viktig.
Om bloggar kommer att spela någon roll i framtiden beror på oss som bloggar. Med fler skribenter som Peter och Magnus ser framtiden ljus ut.
Andra bloggar om: bloggosfären, mediekritik, journalistik
PS: Fredrik, mitt svar på din utmaning kommer. Och det kommer att vara intressant. Så håll ut DS
fredag, oktober 06, 2006
Sex reflektioner om regeringen Reinfeldt
Ett – Fredrik Reinfeldt tar ett järngrepp. Inte bara är det moderater på de tyngsta posterna, det är i flera fall (exempelvis Borg, Littorin) moderater ur tjänstemannakretsen närmast partiledaren själv. Det här är en enmansshow – undantaget utrikespolitiken. Mer om det nedan.
Två – Mikael Odenberg kan knappast ses som någon vinnare. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesman får se sig förpassad till försvarsdepartementet, och kommenterar själv med att denna ”lösning” var helt ok. Jag skulle inte sätta någon större slant på att han inte hamnar på något anonymt verk innan mandatperioden är över.
Tre – Hanteringen av integrationsfrågorna är oroväckande. Först slår statsministern fast (och jag håller till fullo med) att integrationsfrågor inte kan ses som ett eget område utan måste genomsyra alla politik, sedan bildas ett eget integrationsdepartement där passande nog regeringens enda person med invandrarbakgrund får husera. Det här bådar inte gott.
Fyra – Att låta timbro ta över kultur-, idrotts- och mediefrågorna är minst sagt ett förvånande drag. Jag hade snarare trott på Lena Adhelsson-Liljerot eller någon annan mer kulturvänlig moderat. Misstanken väcks att man vill kopiera den danska strategin och genomföra en borgerlig kulturrevolution (dvs kasta ut alla som inte gillar den nya regeringens åsikter och tankar med argumentet att de är ”för politiska”.) I sådana fall kommer några av mandatperiodens häftigaste politiska strider att utspelas inom detta område.
Fem – Det är inte direkt något styrketecken att Reinfeldt måste sträcka sig så långt som till att plocka in Carl Bildt i regeringen för att få någon utrikespolitisk kompetens. Jag drar mig i sammanhanget till minnes de diskussioner jag hade med vänner från Balkan om Bildts insatser där när det begav sig, och man kan väl säga att de inte direkt delade den bild som fanns i svensk media om mannens hjältestatus. Vi får väl se om han lyckas leva upp till myten nu.
Sex – Andreas Carlgren måste vara regeringens mest kompetente minister. Där måste jag faktiskt ge statministern ett erkännande – en riktigt bra rekrytering. Vi får väl se vad han kan göra med den portfölj han blivit tilldelad. I kampen för miljön är det väl bara att hoppas att han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att stå emot de moderata strömningarna i denna fråga. Även om det kan tyckas vara en ojämn kamp...
För övrigt måste jag säga att regeringsförklaringen var bland de tråkigaste jag hört. Lite konstigt, jag tycker att talskrivargänget runt Reinfeldt brukar förmå att prestera klart bättre. Vi får faktiskt hoppas på en uppryckning framöver. Även om man har fel i sak, kan man väl ändå försöka uttrycka det en smula intressant.
Andra bloggar om: regeringen, reinfeldt, politik, alliansen, regeringförklaringen
Två – Mikael Odenberg kan knappast ses som någon vinnare. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesman får se sig förpassad till försvarsdepartementet, och kommenterar själv med att denna ”lösning” var helt ok. Jag skulle inte sätta någon större slant på att han inte hamnar på något anonymt verk innan mandatperioden är över.
Tre – Hanteringen av integrationsfrågorna är oroväckande. Först slår statsministern fast (och jag håller till fullo med) att integrationsfrågor inte kan ses som ett eget område utan måste genomsyra alla politik, sedan bildas ett eget integrationsdepartement där passande nog regeringens enda person med invandrarbakgrund får husera. Det här bådar inte gott.
Fyra – Att låta timbro ta över kultur-, idrotts- och mediefrågorna är minst sagt ett förvånande drag. Jag hade snarare trott på Lena Adhelsson-Liljerot eller någon annan mer kulturvänlig moderat. Misstanken väcks att man vill kopiera den danska strategin och genomföra en borgerlig kulturrevolution (dvs kasta ut alla som inte gillar den nya regeringens åsikter och tankar med argumentet att de är ”för politiska”.) I sådana fall kommer några av mandatperiodens häftigaste politiska strider att utspelas inom detta område.
Fem – Det är inte direkt något styrketecken att Reinfeldt måste sträcka sig så långt som till att plocka in Carl Bildt i regeringen för att få någon utrikespolitisk kompetens. Jag drar mig i sammanhanget till minnes de diskussioner jag hade med vänner från Balkan om Bildts insatser där när det begav sig, och man kan väl säga att de inte direkt delade den bild som fanns i svensk media om mannens hjältestatus. Vi får väl se om han lyckas leva upp till myten nu.
Sex – Andreas Carlgren måste vara regeringens mest kompetente minister. Där måste jag faktiskt ge statministern ett erkännande – en riktigt bra rekrytering. Vi får väl se vad han kan göra med den portfölj han blivit tilldelad. I kampen för miljön är det väl bara att hoppas att han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att stå emot de moderata strömningarna i denna fråga. Även om det kan tyckas vara en ojämn kamp...
För övrigt måste jag säga att regeringsförklaringen var bland de tråkigaste jag hört. Lite konstigt, jag tycker att talskrivargänget runt Reinfeldt brukar förmå att prestera klart bättre. Vi får faktiskt hoppas på en uppryckning framöver. Även om man har fel i sak, kan man väl ändå försöka uttrycka det en smula intressant.
Andra bloggar om: regeringen, reinfeldt, politik, alliansen, regeringförklaringen
torsdag, oktober 05, 2006
”Nyliberalismens idéer” (eller tankar om nyliberalismens uppgång och fall)
När jag alldeles nyligen gick igenom mina överfulla bokhyllor hittade jag ett gammalt exemplar av antologin ”Nyliberalismens idéer”, dedikerad av redaktören Johan Norberg själv någon gång under eller snarare strax efter vår gemensamma gymnasietid, liggandes i en hög. En omläsning gav upphov till både nostalgi och nya tankar.
Boken består av en samlig artiklar publicerade i ”Nyliberalen”, sammanställda av Norberg själv (tillsammans med Henrik Bejke) och utgiven år 1994. Tidsandan hade varit präglad av SAF-radio och murens fall, men när boken gavs ut satt regeringen Bildt på sitt sista år och någonting var på väg att vända i den svenska offentligheten. ”Nyliberalismens idéer” får alltså närmast se som slutet på en epok, eller ett testamente över något som redan var på väg att ta slut.
Artiklarna i själva boken spänner över flera fält. De flesta är teoretiskt filosofiska. Ett gäng handlar om invandringspolitik. En ganska rörande debatt behandlar rätten att utmana andra på duell, någon reflekterar över svenska folkets överreaktioner på Palmemordet och så skriver Madeleine Cederström (fö den enda kvinnliga skribenten i hela boken) om ur hon drog igång stöddemonstrationer för yttrandefrihet utanför diverse porrklubbar.
Några saker är slående. Frihetsfrontens försvar av kapitalismen var moraliskt, inte ekonomiskt. Ingemar Nordin anger tonen när han redan i det första inlägget skriver att ”[j]a, om det verkligen finns ett himmelrike med en allgod och allsmäktig Gud, så måste med nödvändighet kapitalismen vara införd där.” (s.12) På samma sätt fortsätter det i inlägg efter inlägg.
Argumentationen går i korthet ut på att eftersom tvång är av ondo, och kapitalism bygger på frånvaron av tvång, så är kapitalism av godo. Naturligtvis ett resonemang som haltar betänkligt (kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång), men ändå en argumentation som på den tiden – även för oss meningsmotståndare - framstod som kraftfull och skarp och ibland måste jag erkänna lite svårt att rå på.
Andra saker som slår en vid en nutida omläsning rör själva tonen. Det är dels ohöljt akademiskt och intellektuellt. Det tidiga nittiotalets frihetsfrontare skämdes inte för att de läste böcker, tvärtom försökte de klä de mest banala resonemang i en aura av djupaste bildning. Dels finns det en lite rebelliskt upproriskt nästan vänsterkaxig ton i några av inläggen. Den här mixen av moral, bildning och uppror tror jag var just det som gjorde Frihetsfronten och även nyliberalismen så smakfull för många unga högermänniskor de där skälvande åren i nittiotalets början (även om den billiga bärsen fram till sena natten på frontens svartklubb nog gjorde sitt till, den med.)
Sedan jag fick ”Nyliberalismens idéer” i min hand har jag hunnit fördjupa både min förståelse och min kritik av det idéarv den bygger på. Jag har också gjort en egen ideologisk resa gällande mina egna värderingar och filosofiska grunder. Inte minst har ett antal års politiskt vardagsarbete slipat och utvecklat teorierna mot en väldigt praktiskt verklighet.
När jag nu läser om boken slås jag dels av respekt för en hel del av den moraliska glöden, kombinerat med fascination över de praktiska och teoretiska felslut hela den nyliberala rörelsen trots allt var behäftad med. Det finns något ungdomligt radikalt som man inte kan låta bli att känna sympati för, kombinerat med en kraftig olustkänsla över att denna ungdomliga radikalitet gav uttryck för en ideologisk riktning som i den mån den blir verklig politik leder till så ödesdigra konsekvenser.
”Till min gode deterministiske kollega, läs och lär” skrev Norberg i sin dedikation. Och det är inte utan att man längtar tillbaka en smula till de där härligt gymnasiala filosofidiskussionerna över en stor kopp te på Café Art i Gamla stan.
Andra bloggar om: nyliberalism, frihetsfronten, ideologi, nostalgi
Intressant, eller hur?
Boken består av en samlig artiklar publicerade i ”Nyliberalen”, sammanställda av Norberg själv (tillsammans med Henrik Bejke) och utgiven år 1994. Tidsandan hade varit präglad av SAF-radio och murens fall, men när boken gavs ut satt regeringen Bildt på sitt sista år och någonting var på väg att vända i den svenska offentligheten. ”Nyliberalismens idéer” får alltså närmast se som slutet på en epok, eller ett testamente över något som redan var på väg att ta slut.
Artiklarna i själva boken spänner över flera fält. De flesta är teoretiskt filosofiska. Ett gäng handlar om invandringspolitik. En ganska rörande debatt behandlar rätten att utmana andra på duell, någon reflekterar över svenska folkets överreaktioner på Palmemordet och så skriver Madeleine Cederström (fö den enda kvinnliga skribenten i hela boken) om ur hon drog igång stöddemonstrationer för yttrandefrihet utanför diverse porrklubbar.
Några saker är slående. Frihetsfrontens försvar av kapitalismen var moraliskt, inte ekonomiskt. Ingemar Nordin anger tonen när han redan i det första inlägget skriver att ”[j]a, om det verkligen finns ett himmelrike med en allgod och allsmäktig Gud, så måste med nödvändighet kapitalismen vara införd där.” (s.12) På samma sätt fortsätter det i inlägg efter inlägg.
Argumentationen går i korthet ut på att eftersom tvång är av ondo, och kapitalism bygger på frånvaron av tvång, så är kapitalism av godo. Naturligtvis ett resonemang som haltar betänkligt (kapitalism bygger som bekant inte alls på frånvaron av tvång), men ändå en argumentation som på den tiden – även för oss meningsmotståndare - framstod som kraftfull och skarp och ibland måste jag erkänna lite svårt att rå på.
Andra saker som slår en vid en nutida omläsning rör själva tonen. Det är dels ohöljt akademiskt och intellektuellt. Det tidiga nittiotalets frihetsfrontare skämdes inte för att de läste böcker, tvärtom försökte de klä de mest banala resonemang i en aura av djupaste bildning. Dels finns det en lite rebelliskt upproriskt nästan vänsterkaxig ton i några av inläggen. Den här mixen av moral, bildning och uppror tror jag var just det som gjorde Frihetsfronten och även nyliberalismen så smakfull för många unga högermänniskor de där skälvande åren i nittiotalets början (även om den billiga bärsen fram till sena natten på frontens svartklubb nog gjorde sitt till, den med.)
Sedan jag fick ”Nyliberalismens idéer” i min hand har jag hunnit fördjupa både min förståelse och min kritik av det idéarv den bygger på. Jag har också gjort en egen ideologisk resa gällande mina egna värderingar och filosofiska grunder. Inte minst har ett antal års politiskt vardagsarbete slipat och utvecklat teorierna mot en väldigt praktiskt verklighet.
När jag nu läser om boken slås jag dels av respekt för en hel del av den moraliska glöden, kombinerat med fascination över de praktiska och teoretiska felslut hela den nyliberala rörelsen trots allt var behäftad med. Det finns något ungdomligt radikalt som man inte kan låta bli att känna sympati för, kombinerat med en kraftig olustkänsla över att denna ungdomliga radikalitet gav uttryck för en ideologisk riktning som i den mån den blir verklig politik leder till så ödesdigra konsekvenser.
”Till min gode deterministiske kollega, läs och lär” skrev Norberg i sin dedikation. Och det är inte utan att man längtar tillbaka en smula till de där härligt gymnasiala filosofidiskussionerna över en stor kopp te på Café Art i Gamla stan.
Andra bloggar om: nyliberalism, frihetsfronten, ideologi, nostalgi
Intressant, eller hur?
onsdag, oktober 04, 2006
Dags för en opposition. En konstruktiv opposition.
Jag är med på en ny gruppblogg med namnet oppositionen.se. Tanken är att samla ett antal bloggande sossar som utifrån lite olika perspektiv granskar den tillträdande regeringen och framförallt den politik den kommer sig för att föra. Spindel i nätet och initiativtagare är Anders Löwdin, vars egna blogg man med fördel kan besöka här.
Ambitionsnivån är hög, och tonläget seriöst. Om jag förstått Anders rätt är tanken inte att skrika så högt som möjligt (det får jag fortsätta göra på min egen blogg…) utan snarare att föra en fördjupad och seriös – om än skarp när så är befogat – diskussion.
Så, vänner och fiender, nu är det bara att uppdatera länklistan. På fredag kommer den borgerliga regeringsförklaringen. Du vet var du kommer hitta den skarpaste kritiken…
Andra bloggar om: politik, internet, bloggosfären, socialdemokrati, oppositionen
PS; jag hoppas du tyckte detta inlägg var intressant. DS
fredag, september 29, 2006
Malmqvist avslöjar: Aqurette håller inte
Breaking news från bloggosfären: socialdemokraten Joel Malmquist avslöjar i ett skarpsyn blogginlägg att nyliberale moderatbloggaren CLK Aqurettes argumentation läcker som ett såll. Vilka konsekvenser detta kommer att få är ännu okänt. Högt uppsatta bloggare som Sjölander pratat med menar att detta kan vara början på slutet för den nyliberala eran på nätet.
UPPDATERING: I en kommentar på Malmqvists blogg vägrar Aquerett erkänna sig besegrad. Istället går han till motattack. Enligt en högt uppsatt källa som vill vara anonym får det dock betraktas som ytterst osannolikt att Aquerettes argumentation håller. ”Han har ju aldrig haft rätt förr, så varför nu” säger källan till Sjölander. SLUT PÅ UPPDATERING.
Läs Malmqvist inlägg här
Andra bloggar om: politik, nyliberalism, bloggosfären, malmqvist, aqurette
Pingat på intressant.se
UPPDATERING: I en kommentar på Malmqvists blogg vägrar Aquerett erkänna sig besegrad. Istället går han till motattack. Enligt en högt uppsatt källa som vill vara anonym får det dock betraktas som ytterst osannolikt att Aquerettes argumentation håller. ”Han har ju aldrig haft rätt förr, så varför nu” säger källan till Sjölander. SLUT PÅ UPPDATERING.
Läs Malmqvist inlägg här
Andra bloggar om: politik, nyliberalism, bloggosfären, malmqvist, aqurette
Pingat på intressant.se
torsdag, september 28, 2006
Tack för alla 306 kryssen
Trots att jag inte bedrev tillstymmelsen till personvalskampanj var ni ändå 306 stycken som valde att kryssa för mitt enkla namn på landstingsvalsedeln i Stockholms sjätte krets. Det värmer, måste jag erkänna. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till ert förtroende genom att föra en så kraftfull (och kreativ) oppositionspolitik som möjligt.
Vi hade styrelsemöte igår kväll i den socialdemokratiska områdesförningen här ute i Hässelby-Vällingby (där jag är ordförande.) Förutom att vi hann föra en lång och ingående diskussion om valresultatet och vad vi gör nu sjösatte vi också tre olika projekt. Dels fick Erik Guiterez-Aranda i uppgift att samordna valutvärderingen lokalt. Erik är studentförbundare, partiföreningsaktiv och sitter i stadsdelsnämnden här ute. Jag tror att han kommer att kunna göra ett kanonjobb.
Dessutom drog vi också igång två ännu viktigare verksamheter. Sten Lundströmer (småföretagare, aktiv i Vällingbyföreningen och den som på egen hand lyckades värva hela femtio nya medlemmar i valrörelsen) fick i uppdrag att leda ett medlemsvärvningsprojekt som vi kallar ”100 nya”. Utöver det fick också vår eminente studieorganisatör Ulla Anjou i uppdrag att leda arbetet med ett projekt som vi kallar ”ny i partiet”. Det handlar om att på ett ännu bättre sätt än idag ta hand om nya medlemmar och se till att alla som vill får chansen att snabbt komma in i partiarbetet.
Vi ska lära oss av vad som varit, och satsa hårt på att stärka grundorganisationen och få in nytt blod. Sörj inte – organisera er, har det sagts. Precis vad vi gör i Hässelby-Vällingby.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, hässelby, vällingby, personval, landstingspolitik
Pingat på intressant.se
Vi hade styrelsemöte igår kväll i den socialdemokratiska områdesförningen här ute i Hässelby-Vällingby (där jag är ordförande.) Förutom att vi hann föra en lång och ingående diskussion om valresultatet och vad vi gör nu sjösatte vi också tre olika projekt. Dels fick Erik Guiterez-Aranda i uppgift att samordna valutvärderingen lokalt. Erik är studentförbundare, partiföreningsaktiv och sitter i stadsdelsnämnden här ute. Jag tror att han kommer att kunna göra ett kanonjobb.
Dessutom drog vi också igång två ännu viktigare verksamheter. Sten Lundströmer (småföretagare, aktiv i Vällingbyföreningen och den som på egen hand lyckades värva hela femtio nya medlemmar i valrörelsen) fick i uppdrag att leda ett medlemsvärvningsprojekt som vi kallar ”100 nya”. Utöver det fick också vår eminente studieorganisatör Ulla Anjou i uppdrag att leda arbetet med ett projekt som vi kallar ”ny i partiet”. Det handlar om att på ett ännu bättre sätt än idag ta hand om nya medlemmar och se till att alla som vill får chansen att snabbt komma in i partiarbetet.
Vi ska lära oss av vad som varit, och satsa hårt på att stärka grundorganisationen och få in nytt blod. Sörj inte – organisera er, har det sagts. Precis vad vi gör i Hässelby-Vällingby.
Andra bloggar om: politik, socialdemokrati, hässelby, vällingby, personval, landstingspolitik
Pingat på intressant.se
tisdag, september 26, 2006
Staten och kapitalet och (nästan) alla tidningarna med
I och med det senaste valresultatet hamnar i stort sett all offentlig makt i Sverige i borgerliga händer. Dels den ekonomiska makten i näringslivet, men även ägandet av massmedia och nu också makten över statsapparaten.
I Sverige har vi traditionellt sett haft två alternativa maktcentrum som förhållit sig till varandra. Å ena sidan kapitalet, å andra sidan arbetarrörelsen. I och med det senaste valresultatet förskjuts balansen dem emellan kraftigt.
För arbetarrörelsen och vänstern i bred bemärkelse gäller det nu att hitta strategier som inte är beroende av hur den borgerliga regeringen väljer att agera. Det ligger nämligen något i kritiken att inte minst socialdemokratin i alltför hög utsträckning växt samman med och därmed även gjort sig beroende av statsapparaten. Den civila bas – själva rörelsen – som tidigare utgjort partiets hjärta har i mycket fått finna sig i att trängas tillbaka.
Altså; hård parlamentarisk kamp, men också ett fokus på att återuppbygga en rörelse utanför departement och kommunalfullmäktige. På ett organisatoriskt plan måste vi tillbaka till rötterna. I den eftervalsdebatt som nu börjat få styrfart tycker jag att detta är ett spår som inte får förbises.
Andra bloggar om: politiik, socialdemokrati, makt, demokrati, eftervalsanalys, folkrörelser
Pingat på intressant.se
I Sverige har vi traditionellt sett haft två alternativa maktcentrum som förhållit sig till varandra. Å ena sidan kapitalet, å andra sidan arbetarrörelsen. I och med det senaste valresultatet förskjuts balansen dem emellan kraftigt.
För arbetarrörelsen och vänstern i bred bemärkelse gäller det nu att hitta strategier som inte är beroende av hur den borgerliga regeringen väljer att agera. Det ligger nämligen något i kritiken att inte minst socialdemokratin i alltför hög utsträckning växt samman med och därmed även gjort sig beroende av statsapparaten. Den civila bas – själva rörelsen – som tidigare utgjort partiets hjärta har i mycket fått finna sig i att trängas tillbaka.
Altså; hård parlamentarisk kamp, men också ett fokus på att återuppbygga en rörelse utanför departement och kommunalfullmäktige. På ett organisatoriskt plan måste vi tillbaka till rötterna. I den eftervalsdebatt som nu börjat få styrfart tycker jag att detta är ett spår som inte får förbises.
Andra bloggar om: politiik, socialdemokrati, makt, demokrati, eftervalsanalys, folkrörelser
Pingat på intressant.se
måndag, september 25, 2006
Fakta: Lars Berge står för den bästa eftervalsanalysen, ever.
Dagens SvD innehöll flera publicistiska pärlor. Bland annat står Lars Berge för vad som måste vara den hittills bästa eftervalsanalysen. Hans slutsats är klockren: det är 90-talet vi ser återupprepas framför våra ögon. Läs bara slutklämmen;
”Jag läser någonstans att höstens mode är inspirerat av grunge. Första säsongen av Beverly Hills 90210 släpps på DVD i november. Bert Karlsson är precis överallt. Sverige har återigen röstat fram en borgerlig regering och ett flyktingsfientligt parti har skördat stora framgångar i valet.”
Precis som Lars Berge tillbringade jag också 90-talets första år i ett radhus, även om mitt låg i Råcksta utanför Stockholm och inte i Umeå. Och visst känner man igen sig. Skulle dock vilja tillfoga en skillnad; 90-talets nyliberala höger har med idag profilerats om till någon mer konservativ borgerlighet; det är mindre Wall street och mer öppet medelklassvurmande. Men grunddragen är utan tvekan desamma. Så läs Lars Berge, och håll med.
Och när du är klar med det kan jag rekommendera att du bläddrar över till dagens understreckare, om den ryske tonsättaren Sjostakovitj och hur hans verk tagits emot i Sverige ur ett politiskt/estetiskt perspektiv. Signerat Henrik Rosengren och klart läsvärt. Inte minst som det idag är hundra år sedan kompositören föddes.
Svenskan är verkligen så mycket bättre än DN. Trodde aldrig jag skulle säga det, men så är det.
(jag hittar inte någon av texterna på nätet just nu, men uppdaterar så fort de lagts upp)
Andra bloggar om: politik, svd, eftervalsanalys, kultur
pingat på intressant.se
”Jag läser någonstans att höstens mode är inspirerat av grunge. Första säsongen av Beverly Hills 90210 släpps på DVD i november. Bert Karlsson är precis överallt. Sverige har återigen röstat fram en borgerlig regering och ett flyktingsfientligt parti har skördat stora framgångar i valet.”
Precis som Lars Berge tillbringade jag också 90-talets första år i ett radhus, även om mitt låg i Råcksta utanför Stockholm och inte i Umeå. Och visst känner man igen sig. Skulle dock vilja tillfoga en skillnad; 90-talets nyliberala höger har med idag profilerats om till någon mer konservativ borgerlighet; det är mindre Wall street och mer öppet medelklassvurmande. Men grunddragen är utan tvekan desamma. Så läs Lars Berge, och håll med.
Och när du är klar med det kan jag rekommendera att du bläddrar över till dagens understreckare, om den ryske tonsättaren Sjostakovitj och hur hans verk tagits emot i Sverige ur ett politiskt/estetiskt perspektiv. Signerat Henrik Rosengren och klart läsvärt. Inte minst som det idag är hundra år sedan kompositören föddes.
Svenskan är verkligen så mycket bättre än DN. Trodde aldrig jag skulle säga det, men så är det.
(jag hittar inte någon av texterna på nätet just nu, men uppdaterar så fort de lagts upp)
Andra bloggar om: politik, svd, eftervalsanalys, kultur
pingat på intressant.se
torsdag, september 21, 2006
Nu krävs snabba besked om trängselskatten
Det borde vara enkelt. Å ena sidan ett dokumenterar lyckat försök, intäkter som ger både mer kollektivtrafik och underlättar för framtida väginvesteringar samt en folkomröstning som gav ett tydligt ja. Å andra sidan ett antal kommunala opinionsundersökningar samt ett politiskt betingat motstånd mot en lösning som i praktiken visade sig fungera. Men ändå tycks det vara väldigt svårt för den tillträdande regeringen att sätta ner foten.
Att ett nej till trängeselskatt innebär minskade resurser till kollektivtrafiken och att minskade resurser också får konsekvenser för driften slås idag upp som en nyhet i tidningarna. Man kan raljera över detta, men frågan är lite för allvarlig för det. Dels handlar det naturligtvis om hundratals anställda på den tilläggstrafik som betalats med trängselskattepengar, dels handlar det om de tusentals resenärer som nyttjat denna trafik.
Den nya regeringen finns ännu inte. Det borde inte förhindra de fyra borgerliga partierna från att ge ett klart och tydligt besked; folkomröstningen ska följas, trängselskatten ska återinföras och tilläggstrafiken blir kvar. Allt annat vore både ett demokratiskt och ett politiskt fiasko. Och en sådan dålig start önskar inte ens jag den tillträdande borgerliga regeringen.
Läs mer i Svenska Dagbladet här
Andra bloggar om: politik, trängselskatt, stockholm, demokrati
Pingat på intressant.se
Att ett nej till trängeselskatt innebär minskade resurser till kollektivtrafiken och att minskade resurser också får konsekvenser för driften slås idag upp som en nyhet i tidningarna. Man kan raljera över detta, men frågan är lite för allvarlig för det. Dels handlar det naturligtvis om hundratals anställda på den tilläggstrafik som betalats med trängselskattepengar, dels handlar det om de tusentals resenärer som nyttjat denna trafik.
Den nya regeringen finns ännu inte. Det borde inte förhindra de fyra borgerliga partierna från att ge ett klart och tydligt besked; folkomröstningen ska följas, trängselskatten ska återinföras och tilläggstrafiken blir kvar. Allt annat vore både ett demokratiskt och ett politiskt fiasko. Och en sådan dålig start önskar inte ens jag den tillträdande borgerliga regeringen.
Läs mer i Svenska Dagbladet här
Andra bloggar om: politik, trängselskatt, stockholm, demokrati
Pingat på intressant.se
tisdag, september 19, 2006
Från sorg till kreativ ilska
Någon – jag tror kanske det var Greider – uppmanade för några år sedan arbetarrörelsen att manifestera mer av analytiskt raseri. Jag gillade begreppet, och jag gillade ansatsen. När nu det senaste valresultatet så sakteliga börjar sjunka in märker jag att det som först var sorg och tomhet hos mig börjar omvandlas till något annat. Jag kallar det för en kreativ ilska.
Den samlade arbetarrörelsen måste göra två saker. Vi måste ödmjukt göra vår egen hemläxa. Och vi måste stå upp för de hundratusentals människor som trots allt röstade på oss, och bedriva en benhård oppositionspolitik där vi tar strid för varje millimeter rättvisa. Dessa två saker måste vi förmå att göra samtidigt.
Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har nu börjat få ordentlig styrfart, inte minst på nätet. Jag tycker det är bra. Det är en omprövningens och självrannsakans tid. Och samtidigt är det många som i denna stund söker sig till partiet. Det behövs. Kombinationen av ödmjuk omprövning och mycket nytt blod bådar gott för framtiden.
Och så lite kreativ ilska, då. Sörj inte – organisera er, som slagordet ljuder på nätet för stunden.
Andra bloggar om: socialdemokrati, eftervalsanalys
Pingat på intressant.se
Den samlade arbetarrörelsen måste göra två saker. Vi måste ödmjukt göra vår egen hemläxa. Och vi måste stå upp för de hundratusentals människor som trots allt röstade på oss, och bedriva en benhård oppositionspolitik där vi tar strid för varje millimeter rättvisa. Dessa två saker måste vi förmå att göra samtidigt.
Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har nu börjat få ordentlig styrfart, inte minst på nätet. Jag tycker det är bra. Det är en omprövningens och självrannsakans tid. Och samtidigt är det många som i denna stund söker sig till partiet. Det behövs. Kombinationen av ödmjuk omprövning och mycket nytt blod bådar gott för framtiden.
Och så lite kreativ ilska, då. Sörj inte – organisera er, som slagordet ljuder på nätet för stunden.
Andra bloggar om: socialdemokrati, eftervalsanalys
Pingat på intressant.se
måndag, september 18, 2006
Vilken roll kommer bloggosfären att spela för eftervalsdiskussionen?
Valet är över, och resultatet entydigt. För oss socialdemokrater handlar det nu om att ödmjukt analysera valresultatet och dra de nödvändiga slutsatserna. En sak vet vi redan; Göran Persson avgår och redan till våren får vi en ny partiledning.
Frågan är; kommer bloggosfären att kunna spela någon roll i en sådan ödmjuk omprövning? Jag tror och hoppas det. I denna nya offentlighet borde det finnas utrymme för en del samtal och diskussioner som annars hade varit svårt att föra.
Sedan ska vi inte tro att all diskussion ska föras på nätet. De viktigaste samtalen kommer att föras ute i partiföreningar, på arbetsplatser och runt omkring i Sverige. Men bloggosfären skulle mycket väl kunna komma att bli ett nog så viktigt komplement.
PS; i min valkrets behöll vi vad det verkar alla de fyra landstingsmandat vi haft sedan tidigare. Så vad det verkar behåller jag min plats i landstingsfullmäktige. Dock kommer jag att få agera i opposition. En nog så viktig uppgift; nu får vi se hur mycket allvar det egentligen var med de där ”nya” moderaterna. DS
Andra bloggar om: val06, eftervalsdebatt, bloggosfären, politik
Pingat på intressant.se
Frågan är; kommer bloggosfären att kunna spela någon roll i en sådan ödmjuk omprövning? Jag tror och hoppas det. I denna nya offentlighet borde det finnas utrymme för en del samtal och diskussioner som annars hade varit svårt att föra.
Sedan ska vi inte tro att all diskussion ska föras på nätet. De viktigaste samtalen kommer att föras ute i partiföreningar, på arbetsplatser och runt omkring i Sverige. Men bloggosfären skulle mycket väl kunna komma att bli ett nog så viktigt komplement.
PS; i min valkrets behöll vi vad det verkar alla de fyra landstingsmandat vi haft sedan tidigare. Så vad det verkar behåller jag min plats i landstingsfullmäktige. Dock kommer jag att få agera i opposition. En nog så viktig uppgift; nu får vi se hur mycket allvar det egentligen var med de där ”nya” moderaterna. DS
Andra bloggar om: val06, eftervalsdebatt, bloggosfären, politik
Pingat på intressant.se
lördag, september 16, 2006
Så tycker jag personligen att du ska rösta imorgon
Till dig som råkar läsa detta
Jag fick rösta första gången 1994. Då röstade jag på socialdemokraterna. Samma sak gjorde jag 1998 och 2002. Samma sak tänker jag göra imorgon. Jag tänkte passa på att här på några rader förklara varför, och varför jag tycker du ska göra samma sak.
Självklart har jag haft mina egna motiv och argument till varför jag har röstat som jag gjort. 1994 var det mycket ilska hos en då 20-årig ung man över regeringen Bildt, över misslyckandet med jobben, ekonomin, klassklyftorna. 1998 var tufft, men jag var ändå övertygad om att Sverige var på rätt väg. 2002 visade det sig att jag hade haft rätt.
För så är det. Sverige förändras. Dagens samhälle är inte samma samhälle som 1921, eller 1968 eller ens 2002. Socialdemokratin förändras i takt med detta. Gamla problem löses och nya tar vid. Och nya problem kräver nya lösningar.
Morgondagens stora utmaningar är flera. Det handlar om att lösa frågan om jobben. Det handlar om miljön, och det handlar om välfärden. För några år sedan var det stora problemet istället tillväxten, det fanns inga resurser att fördela. Innan dess inflationen och statsskulden. Världen förändras, till viss del beroende av till viss del oberoende av politiska beslut.
Vad har varit det bästa med de gångna tolv årens socialdemokratiska regeringar? Utbyggnaden av högskolan, såklart. Saneringen av den svenska ekonomin. Förbättringar av välfärden, framförallt riktat mot barnfamiljer med exempelvis maxtaxa i förskolan. Miljöpolitiken och biståndet. Det är saker jag känner mig nöjd med, saker som gett mig valuta för min röst om jag uttrycker mig så.
Vad förväntar jag mig av framtiden? Jag förväntar mig ytterligare satsningar på barnen, framförallt de som har det allra svårast. Ett av valrörelsens viktigaste utspel, tyvärr alldeles för lite uppmärksammat, handlar om just detta. Jag har skrivit mer om det här.
Jag förväntar mig även andra välfärdssatsningar. En tandvårdsreform. Satsningar på de äldre – att samma kraft läggs på denna grupp som tidigare på barnfamiljerna. Bostadsbyggande, bibehållen enhetstaxa i SL-trafiken, fler närakuter i sjukvården.
Och jag förväntar mig en kraftfull politik för jobben. Dels att det ska bli fler jobb, men också att villkoren för de jobb som finns ska förbättras. Fältet spänner från den övergripande ekonomiska politiken, till näringspolitiken (jag tror det är väldigt bra att satsa strategiskt på exempelvis besöksnäring och milljöteknik) till arbetsrätten och krav på kollektivavtal.
Här finns också de riktigt stora ideologiska skillnaderna i svensk politik, och jag förväntar mig att svensk socialdemokrati kommer att ge borgerligheten fel när de hävdar att vi måste försämra i a-kassan för att jobben ska kunna komma.
Till skillnad från 1994 står jag själv i årets val på valbar plats, till Stockholms läns landstingsfullmäktige. Det innebär att min roll inte bara blir att rösta, utan att jag också tar på mig ansvaret att se till att göra verklighet av löften och ambitioner efter valet. Men imorgon söndag är jag inte främst kandidat. Imorgon är jag väljare. Varken mer eller mindre än alla andra. Och jag kommer att rösta efter min egen övertygelse.
Det hoppas jag du också gör. Och jag hoppas du röstar (s). Vi ses i vallokalen.
/Johan
Andra bloggar om: val06, politik, socialdemokrati, rösta
Pingat på intressant.se
Jag fick rösta första gången 1994. Då röstade jag på socialdemokraterna. Samma sak gjorde jag 1998 och 2002. Samma sak tänker jag göra imorgon. Jag tänkte passa på att här på några rader förklara varför, och varför jag tycker du ska göra samma sak.
Självklart har jag haft mina egna motiv och argument till varför jag har röstat som jag gjort. 1994 var det mycket ilska hos en då 20-årig ung man över regeringen Bildt, över misslyckandet med jobben, ekonomin, klassklyftorna. 1998 var tufft, men jag var ändå övertygad om att Sverige var på rätt väg. 2002 visade det sig att jag hade haft rätt.
För så är det. Sverige förändras. Dagens samhälle är inte samma samhälle som 1921, eller 1968 eller ens 2002. Socialdemokratin förändras i takt med detta. Gamla problem löses och nya tar vid. Och nya problem kräver nya lösningar.
Morgondagens stora utmaningar är flera. Det handlar om att lösa frågan om jobben. Det handlar om miljön, och det handlar om välfärden. För några år sedan var det stora problemet istället tillväxten, det fanns inga resurser att fördela. Innan dess inflationen och statsskulden. Världen förändras, till viss del beroende av till viss del oberoende av politiska beslut.
Vad har varit det bästa med de gångna tolv årens socialdemokratiska regeringar? Utbyggnaden av högskolan, såklart. Saneringen av den svenska ekonomin. Förbättringar av välfärden, framförallt riktat mot barnfamiljer med exempelvis maxtaxa i förskolan. Miljöpolitiken och biståndet. Det är saker jag känner mig nöjd med, saker som gett mig valuta för min röst om jag uttrycker mig så.
Vad förväntar jag mig av framtiden? Jag förväntar mig ytterligare satsningar på barnen, framförallt de som har det allra svårast. Ett av valrörelsens viktigaste utspel, tyvärr alldeles för lite uppmärksammat, handlar om just detta. Jag har skrivit mer om det här.
Jag förväntar mig även andra välfärdssatsningar. En tandvårdsreform. Satsningar på de äldre – att samma kraft läggs på denna grupp som tidigare på barnfamiljerna. Bostadsbyggande, bibehållen enhetstaxa i SL-trafiken, fler närakuter i sjukvården.
Och jag förväntar mig en kraftfull politik för jobben. Dels att det ska bli fler jobb, men också att villkoren för de jobb som finns ska förbättras. Fältet spänner från den övergripande ekonomiska politiken, till näringspolitiken (jag tror det är väldigt bra att satsa strategiskt på exempelvis besöksnäring och milljöteknik) till arbetsrätten och krav på kollektivavtal.
Här finns också de riktigt stora ideologiska skillnaderna i svensk politik, och jag förväntar mig att svensk socialdemokrati kommer att ge borgerligheten fel när de hävdar att vi måste försämra i a-kassan för att jobben ska kunna komma.
Till skillnad från 1994 står jag själv i årets val på valbar plats, till Stockholms läns landstingsfullmäktige. Det innebär att min roll inte bara blir att rösta, utan att jag också tar på mig ansvaret att se till att göra verklighet av löften och ambitioner efter valet. Men imorgon söndag är jag inte främst kandidat. Imorgon är jag väljare. Varken mer eller mindre än alla andra. Och jag kommer att rösta efter min egen övertygelse.
Det hoppas jag du också gör. Och jag hoppas du röstar (s). Vi ses i vallokalen.
/Johan
Andra bloggar om: val06, politik, socialdemokrati, rösta
Pingat på intressant.se
fredag, september 15, 2006
Göran Perssons avslutningsanförande var det bästa jag har hört.
Ibland känner man att man är med om historiska saker. När Göran Persson ikväll efter en lång och stundtals strulig debatt lutar sig fram och tittar in i tevekameran för sitt avslutningsanförande var ett sådant tillfälle. Framtidsinriktat, visionärt, ideologiskt tydligt med skarp kontrast mot höger – kärnan av svensk socialdemokrati sammanfattad i några korta meningar.
Det är så det ska vara. Vi kan minska arbetslösheten utan att klyftorna behöver öka. Vi ska sträcka ut en hand, både i världen, i Sverige och till framtiden. Sverige behöver en socialdemokratisk regering – igen.
Höj er bortom käbblet. Politik handlar om framtiden, om verkliga människor. Göran Persson lyckades, i de allra sista skälvande minuterna, föra in en gnutta av detta även i svensk valrörelse.
Jag vet inte om det kommer att vinna valet. Men det var ett stycke politisk historia. Ikväll somnar jag som stolt socialdemokrat.
Andra bloggar om: politik, partiledardebatt, persson, val06
pingat på intressant.se
Ärligt, Wetterstrand var grym
Kvällens partiledardebatt var väl sisådär. Några bra replikskiften, några klargöranden, men inga riktiga höjdpunkter. Förutom en sak. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand var faktiskt helt fenomenal. Inte minst när hon befann sig på hemmaplan och fick prata miljöpolitik. Och jo, jag tycker att både Göran P och Lars Ohly klarade sig med den äran också. Men deras insatser skulle jag snarare kategorisera som stabila. Wetterstrand däremot, hon flög ikväll. Lysande.
En annan reflektion – var det någon som hörde Fredrik Reinfeldt säga något om den egna politiken? Jag kan ha missat, men i vartenda inlägg jag hörde ägnade han all tid åt att attackera andra sidan. När han inte hade fullt upp med att förneka saker han sagt i radio tidigare, dvs…
Nåväl. Imorgon gäller det igen. Slutdebatt, på riktigt. Spännande.
Andra bloggar om: partiledardebatt, val06, politik
intressant
En annan reflektion – var det någon som hörde Fredrik Reinfeldt säga något om den egna politiken? Jag kan ha missat, men i vartenda inlägg jag hörde ägnade han all tid åt att attackera andra sidan. När han inte hade fullt upp med att förneka saker han sagt i radio tidigare, dvs…
Nåväl. Imorgon gäller det igen. Slutdebatt, på riktigt. Spännande.
Andra bloggar om: partiledardebatt, val06, politik
intressant
onsdag, september 13, 2006
Om fem dagar ska jag sitta på balkongen och läsa poesi
Intensiv slutspurt. Valrörelsen är snart över. Temperaturen höjs ytterligare. Varje väljare är avgörande. Sveriges framtid. Hela paketet. Landet sjuder av aktiviteter. Utfrågningar och debatter varje kväll. Morgontunnelbanans gratistidningar känns nästan lite löjliga – så överbelamrade med politisk propaganda som de är.
Stämningen är hoppfull men nervös. Motståndaren börjar få panik – det märks. Angriper oss för att ljuga när det gäller akutsjukhusen och pensionärsskatten. Korkat, korkat, man ska aldrig förneka vad som är enkelt att kolla upp. Själva kör vi upp enhetstaxan på affischerna. Bra politik – tydlig kontrast och en fråga som går hem i valstugorna. Fokus på värderingarna. Vilket Sverige vill du ha? Det är allvar nu.
Valet avgörs inte under de nästkommande dagarna. Grunden har lagts lång tidigare. Men nu gäller det de där sista procentenheterna. De sista människorna, de som står och väger. Funderar fram och tillbaka. Människor som ser bra och dåliga saker med alla partier. Människor som inte vet vad de ska våga tro på.
Ett jättelikt demokratiskt samtal. På ett sätt fullständigt vansinnigt. På ett sätt väldigt vackert. Demokrati in action. På gott och ont.
Om fem dagar ska jag sitta på balkongen och läsa poesi. Långsamt, långsamt smaka på varje ord i Mohamed Omars fantastiska ”Tregångare”. Låta mig fångas upp av Ida Lindes ”Maskinflickans testamente”. Dricka en kopp the och titta ut över Mälaren. Sitta med ett anteckningsblock i knät, låta pennan vandra fritt över sidorna.
Sedan börjar nästa mandatperiod. Jag hoppas att det bli en period där vi kan få möjligheten att fortsätta göra Sverige mer rättvist. Jag hoppas det blir en period av optimism och framtidstro, inte av tillbakarullade välfärdsambitioner. Jag hoppas det blir en tydlig vänsterseger på söndag.
Men först är det slutspurt. Helt jävla galet. Nu gäller det.
Andra bloggar om: politik, val06, valrörelse, poesi, framtiden
Pingat på intressant.se
Stämningen är hoppfull men nervös. Motståndaren börjar få panik – det märks. Angriper oss för att ljuga när det gäller akutsjukhusen och pensionärsskatten. Korkat, korkat, man ska aldrig förneka vad som är enkelt att kolla upp. Själva kör vi upp enhetstaxan på affischerna. Bra politik – tydlig kontrast och en fråga som går hem i valstugorna. Fokus på värderingarna. Vilket Sverige vill du ha? Det är allvar nu.
Valet avgörs inte under de nästkommande dagarna. Grunden har lagts lång tidigare. Men nu gäller det de där sista procentenheterna. De sista människorna, de som står och väger. Funderar fram och tillbaka. Människor som ser bra och dåliga saker med alla partier. Människor som inte vet vad de ska våga tro på.
Ett jättelikt demokratiskt samtal. På ett sätt fullständigt vansinnigt. På ett sätt väldigt vackert. Demokrati in action. På gott och ont.
Om fem dagar ska jag sitta på balkongen och läsa poesi. Långsamt, långsamt smaka på varje ord i Mohamed Omars fantastiska ”Tregångare”. Låta mig fångas upp av Ida Lindes ”Maskinflickans testamente”. Dricka en kopp the och titta ut över Mälaren. Sitta med ett anteckningsblock i knät, låta pennan vandra fritt över sidorna.
Sedan börjar nästa mandatperiod. Jag hoppas att det bli en period där vi kan få möjligheten att fortsätta göra Sverige mer rättvist. Jag hoppas det blir en period av optimism och framtidstro, inte av tillbakarullade välfärdsambitioner. Jag hoppas det blir en tydlig vänsterseger på söndag.
Men först är det slutspurt. Helt jävla galet. Nu gäller det.
Andra bloggar om: politik, val06, valrörelse, poesi, framtiden
Pingat på intressant.se
tisdag, september 12, 2006
Är ok för Reinfeldt att ljuga, eftersom folk inte skulle förstå sanningen?
Per Hagwall, moderat landstingskandidat här i Stockholm, har lämnat en intressant kommentar på min blogg. Han menar att Reinfeldt måste mörka att moderaterna vill privatisera akutsjukhusen, eftersom folk inte förstår hur bra en sådan politik egentligen är.
Så här skriver Hagwall: ”Du vet mycket väl varför Reinfeldt säger som han gör. Det [om moderaterna vill privatisera akutsjukhusen, min anm] är en ledande fråga. Den socialdemokratiska agitationen har i årtionden hamrat in att 'privatisering' är detsamma som privat finansiering, vilket naturligtvis är en ren lögn. Men att bemöta decennier av desinformation i ett tresekunders svar är inte görligt.”
Till att börja med kan man konstatera att Hagwall antagligen har fel i sak. De flesta av oss är rätt vana vid att det finns privata alternativ, och förstår vad det innebär både på gott och på ont. Trots det vill vi inte privatisera (driften av) akutsjukhusen. Men det är egentligen en bisak.
För den viktiga frågan är denna. Om man har svårt att förklara sin egen politik, är det då ok att ljuga om den för att slippa undan bekymren? Jag tycker naturligtvis inte det. Jag tror också att moderatledarens retorik kan skapa enorma problem för honom framöver, inte minst om olyckan är framme och han faktiskt vinner valet.
Säg som du tycker, och ta fajten istället. Det är åtminstone min hållning. Och kan man inte förklara hur bra ens egen politik är, då kanske man borde fundera över vad det kan tänkas bero på. Det är ju inte nödvändigtvis folket det är fel på…
Läs min postning och ursprungskommentaren här.
Andra bloggar om: politik, sjukvård, val06, reinfeldt
pingat på intressant.se
Så här skriver Hagwall: ”Du vet mycket väl varför Reinfeldt säger som han gör. Det [om moderaterna vill privatisera akutsjukhusen, min anm] är en ledande fråga. Den socialdemokratiska agitationen har i årtionden hamrat in att 'privatisering' är detsamma som privat finansiering, vilket naturligtvis är en ren lögn. Men att bemöta decennier av desinformation i ett tresekunders svar är inte görligt.”
Till att börja med kan man konstatera att Hagwall antagligen har fel i sak. De flesta av oss är rätt vana vid att det finns privata alternativ, och förstår vad det innebär både på gott och på ont. Trots det vill vi inte privatisera (driften av) akutsjukhusen. Men det är egentligen en bisak.
För den viktiga frågan är denna. Om man har svårt att förklara sin egen politik, är det då ok att ljuga om den för att slippa undan bekymren? Jag tycker naturligtvis inte det. Jag tror också att moderatledarens retorik kan skapa enorma problem för honom framöver, inte minst om olyckan är framme och han faktiskt vinner valet.
Säg som du tycker, och ta fajten istället. Det är åtminstone min hållning. Och kan man inte förklara hur bra ens egen politik är, då kanske man borde fundera över vad det kan tänkas bero på. Det är ju inte nödvändigtvis folket det är fel på…
Läs min postning och ursprungskommentaren här.
Andra bloggar om: politik, sjukvård, val06, reinfeldt
pingat på intressant.se
måndag, september 11, 2006
Reinfeldt och akutsjukhusen (igen)
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt förnekade återigen i gårdagens debatt att moderaterna vill privatisera de stora akutsjukhusen. Och sedan struntade han i att svara på frågan från Göran Persson om han då inte skulle kunna tänka sig att släppa kravet på att avskaffa den så kallade ”stopplagen”. Orsaken är enkel – på landstingsnivå runt om i landet förbereder just nu moderata landstingpolitiker omfattande privatiseringar av hela eller delar av akutsjukhusen. Och då måste stopplagen väck.
I Stockholm är det uppenbart. Allt ska ut på marknaden. Men även runt om i landet återkommer samma krav. Ett antal socialdemokratiska landstingsråd kommenterar det faktiska läget här. En intressant läsning för Reinfeldt, månne.
Jag har fått kommentarer på min blogg som har försvarat Reinfeldt med att det faktiskt vore bra att privatisera akutsjukhusen. Och det kan man ju tycka. Jag gör det inte. Jag tycker det är centralt att den typen av grundläggande infrastruktur på precis samma sätt som i exempelvis Kanada behålls i det allmännas ägo. Jag tror att jag har många med mig.
Men det Reinfeldt gör är inte att han försvarar den moderata politiken på området. Han förnekar den. Det borde få en och annan att fundera. Vad mer är det moderatledaren inte vill berätta?
UPPDATERING: en vaken läsare av denna blogg har uppmärksammat mig på att Kanada var ett dåligt val exempel. Och det var det, Kanada har visserligen lagar mot sk gräddfiler, men det jag trodde var ett nationellt förbud mot vinstdrivande företag att driva akutsjukhus var upp till delstaterna att besluta. Läsa mer kan ni göra här. Så glöm Kanada, som killarna i South Park skulle uttryckt saken. SLUT PÅ UPPDATERING.
Andra bloggar om: politik, val06, reinfeldt, sjukvård, privatiseringar
pingat på intressant.se
I Stockholm är det uppenbart. Allt ska ut på marknaden. Men även runt om i landet återkommer samma krav. Ett antal socialdemokratiska landstingsråd kommenterar det faktiska läget här. En intressant läsning för Reinfeldt, månne.
Jag har fått kommentarer på min blogg som har försvarat Reinfeldt med att det faktiskt vore bra att privatisera akutsjukhusen. Och det kan man ju tycka. Jag gör det inte. Jag tycker det är centralt att den typen av grundläggande infrastruktur på precis samma sätt som i exempelvis Kanada behålls i det allmännas ägo. Jag tror att jag har många med mig.
Men det Reinfeldt gör är inte att han försvarar den moderata politiken på området. Han förnekar den. Det borde få en och annan att fundera. Vad mer är det moderatledaren inte vill berätta?
UPPDATERING: en vaken läsare av denna blogg har uppmärksammat mig på att Kanada var ett dåligt val exempel. Och det var det, Kanada har visserligen lagar mot sk gräddfiler, men det jag trodde var ett nationellt förbud mot vinstdrivande företag att driva akutsjukhus var upp till delstaterna att besluta. Läsa mer kan ni göra här. Så glöm Kanada, som killarna i South Park skulle uttryckt saken. SLUT PÅ UPPDATERING.
Andra bloggar om: politik, val06, reinfeldt, sjukvård, privatiseringar
pingat på intressant.se
söndag, september 10, 2006
Fan vad skönt
Det är lite märkligt, men jag var nog mest nervös. Vilket oerhört ansvar som ligger på Göran Perssons axlar. Visst är vi många som är med och bygger valrörelsen, men utan att huvudkommunikatörern är på topp riskerar allt vårt arbete att bli förgäves.
Men han gjorde det. Göran Persson tog hem kvällens duell mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt (som visserligen var ovanligt blek.)
Framförallt tycker jag att Persson lyckades punktera den eviga visan om att (s) saknar jobbpolitik. Det är oerhört viktigt inför nästa helg. Dessutom fick han visa sin allra bästa sida när han engagerat fick redogöra för konkreta, praktiska förslag socialdemokraterna har för att ytterligare minska klyftorna i Sverige.
Detta var bra. Jag är lycklig. Förutsättningarna för de närmsta fyra åren ser plötsligt betydligt ljusare ut.
Andra bloggar om: partiledardebatt, persson, reinfeldt, politik, val06
pingat på intressant.se
Men han gjorde det. Göran Persson tog hem kvällens duell mot moderatledaren Fredrik Reinfeldt (som visserligen var ovanligt blek.)
Framförallt tycker jag att Persson lyckades punktera den eviga visan om att (s) saknar jobbpolitik. Det är oerhört viktigt inför nästa helg. Dessutom fick han visa sin allra bästa sida när han engagerat fick redogöra för konkreta, praktiska förslag socialdemokraterna har för att ytterligare minska klyftorna i Sverige.
Detta var bra. Jag är lycklig. Förutsättningarna för de närmsta fyra åren ser plötsligt betydligt ljusare ut.
Andra bloggar om: partiledardebatt, persson, reinfeldt, politik, val06
pingat på intressant.se
Billström vann förmatchen. Nu gäller det tungviktstiteln.
Har precis sett Annika Billström mot Kristina Axén-Ohlin i den traditionella Vasaparksduellen. Lite för mycket fotbollsmatch för min smak, säkert var det roligare för de som var där och inte som undertecknad tvingades följa det hela på teve. Och jag kan konstatera att en väldigt stor skillnad mellan de två damerna blev oerhört tydlig – Annika Billström försöker i alla fall vara seriös.
Frågorna var annars de vanliga. Bostadsbyggandet, utförsäljningar, moderata skattesänkningar, omsorgen och skolan. Lite synd att Annika inte tillräckligt bra fick fram dels att det går bättre för Stockholms elever i kärnämnena än när Axén-Ohlin lämnade över, samt att vi faktiskt bygger en väldig massa bostadsrätter (vi är alltså inte emot bostadsrätter, vi är för att det ska finnas kvar hyresrätter överallt.)
Axén-Ohlin återupprepade också sitt ”all time low” rekord i politisk retorik när hon körde vidare på att våldtäkterna fyrdubblats (eller vad det nu är) sedan socialdemokraterna fick makten i stadshuset. Snälla… bespara oss från sådant i framtiden.
Nu är det dags för rikspolitik. Persson vs Reinfeldt. Snart på en teve nära dig.
Andra bloggar om: politik, val06, stockholm, vasaparksduellen, billström, axenohlin
Pingat på intressant.se
Frågorna var annars de vanliga. Bostadsbyggandet, utförsäljningar, moderata skattesänkningar, omsorgen och skolan. Lite synd att Annika inte tillräckligt bra fick fram dels att det går bättre för Stockholms elever i kärnämnena än när Axén-Ohlin lämnade över, samt att vi faktiskt bygger en väldig massa bostadsrätter (vi är alltså inte emot bostadsrätter, vi är för att det ska finnas kvar hyresrätter överallt.)
Axén-Ohlin återupprepade också sitt ”all time low” rekord i politisk retorik när hon körde vidare på att våldtäkterna fyrdubblats (eller vad det nu är) sedan socialdemokraterna fick makten i stadshuset. Snälla… bespara oss från sådant i framtiden.
Nu är det dags för rikspolitik. Persson vs Reinfeldt. Snart på en teve nära dig.
Andra bloggar om: politik, val06, stockholm, vasaparksduellen, billström, axenohlin
Pingat på intressant.se
Billström lägger grund för val(s)eger
När Annika Billström idag presenterar socialdemokraterna i Stockholms program för hur vi under de närmsta åren ska kunna bryta segregationen och göra Stockholm till en jämlik stad gör hon två saker. För det första sätter hon dagordningen för kvällens tungviktsmöte med modertledaren Kristina Axén-Ohlin. Och för det andra presenterar hon ett stycke riktigt kraftfull politik som kommer både engagera valarbete och mobilisera väljare.
Det viktiga i dagens utspel är perspektivet. Vi har alla – från vänster till höger – fastnat i ett ”vi och dom” tänkande. Särlösningar och etniska förklaringsmodeller har fått dominera integrationsdebatten. Nu måste vi bort från detta. Istället krävs det kraftfulla generella satsningar.
Det handlar om att rusta upp förortsmiljöer. Det handlar om välfärd. Och det handlar framförallt om jobben. Här presenteras ett starkt program av Annika. Här kan vi göra mycket om vi får möjlighet i valet om en vecka.
Annika presenterar satsningen på DN-debatt. Det hittar du här.
Andra bloggar om: politik, val06, stockholm, integration, förorter
Pingat på intressant.se
Det viktiga i dagens utspel är perspektivet. Vi har alla – från vänster till höger – fastnat i ett ”vi och dom” tänkande. Särlösningar och etniska förklaringsmodeller har fått dominera integrationsdebatten. Nu måste vi bort från detta. Istället krävs det kraftfulla generella satsningar.
Det handlar om att rusta upp förortsmiljöer. Det handlar om välfärd. Och det handlar framförallt om jobben. Här presenteras ett starkt program av Annika. Här kan vi göra mycket om vi får möjlighet i valet om en vecka.
Annika presenterar satsningen på DN-debatt. Det hittar du här.
Andra bloggar om: politik, val06, stockholm, integration, förorter
Pingat på intressant.se
lördag, september 09, 2006
Nu måste väl konspirationsteorierna ändå få ett slut
Ända sedan det avslöjades att socialdemokraterna under lång tid blivit utsatta för ett omfattande dataintrång har högerpolitiker av olika tyngd försökt få det till att det hela egentligen är sossarnas fel. En av de vanligaste konspirationsteorierna har att göra med hur nyheten släpptes och när.
Nu går killen som faktiskt var den som kom på det hela - journalisten Fredrik Sjöshult - till motattack. I en artikel i Dagens Industri punkteras konspirationsteorierna på punkt efter punkt. Allt från timingen till Sjöshults egen bakgrund gås igenom. En from förhoppning vore nu att konspirationsteorierna äntligen kunde få ett slut.
Sedan vet jag att detta inte är särskilt troligt. För de troende sossehatarna spelar verkligheten liksom ingen roll. Men några agnar borde i varje fall kunna skilja sig från vetet. I dessa valtider är det kanske det mesta man kan begära.
Artikeln i Dagens Industri läser du här.
Andra bloggar om: spionskandalen, leijongate, konspirationsteorier, politik, val06, folkpartiet, socialdemokraterna
Pingat på intressant.se
Nu går killen som faktiskt var den som kom på det hela - journalisten Fredrik Sjöshult - till motattack. I en artikel i Dagens Industri punkteras konspirationsteorierna på punkt efter punkt. Allt från timingen till Sjöshults egen bakgrund gås igenom. En from förhoppning vore nu att konspirationsteorierna äntligen kunde få ett slut.
Sedan vet jag att detta inte är särskilt troligt. För de troende sossehatarna spelar verkligheten liksom ingen roll. Men några agnar borde i varje fall kunna skilja sig från vetet. I dessa valtider är det kanske det mesta man kan begära.
Artikeln i Dagens Industri läser du här.
Andra bloggar om: spionskandalen, leijongate, konspirationsteorier, politik, val06, folkpartiet, socialdemokraterna
Pingat på intressant.se
fredag, september 08, 2006
Tio öre? Sju miljarder kronor? Same same but different
Det är mycket tjafsande om siffror nu. Exempelvis anklagade moderatledaren Reinfeldt allas vår Göran för att ljuga när han i partiledardebatten häromkvällen påstod att moderaterna i Stockholm vill sänka skatten med sju miljarder (sju tusen miljoner) kronor. ”Det är väl någon tioåöring eller så”, kontrade moderatledaren.
Men faktum är att moderaterna i landstinget föreslagit skattesänkningar inte med tio öre utan en krona och nittofem öre. Redan för år 2006 föreslogs skattesänkningar på 35 öre – dvs bara det tre och en halv gånger så mycket pengar som moderatledaren avfärdade skattesänkarambitionerna med.
Och en och nittiofem på skatten – det motsvarar i runda slängar sju miljarder i skatteintäkter. Vilket alltså ska ryckas från sjukvård och kollektivtrafik eller tas ut i avgifter. Och dessutom ska samtliga akutsjukhus privatiseras och hela kulturverksamheten avskaffas (inte så mycket pengar men förödande för inte minst ungdomsverksamhet) för att bara ta några exempel.
Men läs mer själva, istället. Moderaternas budget hittar du här. Jag skulle kunna skicka ett ex till moderatledaren också, men jag förutsätter att han kan låna sin fru landstigsstyrelseledamotens.
PS ;Jag kan ju inte bara ägna mig åt att upplysa om moderaternas politik (även om det behövs, eftersom de är så klädsamt diskreta med den själva.) Jag måste också tipsa om socialdemokraterna i Stockholms valprogram. Mycket bra landstingspolitik där, insprängt bland en hel massa sköna kommunala grejer också. Eller så kan du ju slänga några ögon i den sjukvårdspolitiska plattformen som du hittar här. På samma ställe hittar du också en hoper vallöften. Trevlig läsning. DS
Andra bloggar om: politik, val06, reinfeldt, landstinget, stockholm
Pingat på favoritsajten Intressant.se
Men faktum är att moderaterna i landstinget föreslagit skattesänkningar inte med tio öre utan en krona och nittofem öre. Redan för år 2006 föreslogs skattesänkningar på 35 öre – dvs bara det tre och en halv gånger så mycket pengar som moderatledaren avfärdade skattesänkarambitionerna med.
Och en och nittiofem på skatten – det motsvarar i runda slängar sju miljarder i skatteintäkter. Vilket alltså ska ryckas från sjukvård och kollektivtrafik eller tas ut i avgifter. Och dessutom ska samtliga akutsjukhus privatiseras och hela kulturverksamheten avskaffas (inte så mycket pengar men förödande för inte minst ungdomsverksamhet) för att bara ta några exempel.
Men läs mer själva, istället. Moderaternas budget hittar du här. Jag skulle kunna skicka ett ex till moderatledaren också, men jag förutsätter att han kan låna sin fru landstigsstyrelseledamotens.
PS ;Jag kan ju inte bara ägna mig åt att upplysa om moderaternas politik (även om det behövs, eftersom de är så klädsamt diskreta med den själva.) Jag måste också tipsa om socialdemokraterna i Stockholms valprogram. Mycket bra landstingspolitik där, insprängt bland en hel massa sköna kommunala grejer också. Eller så kan du ju slänga några ögon i den sjukvårdspolitiska plattformen som du hittar här. På samma ställe hittar du också en hoper vallöften. Trevlig läsning. DS
Andra bloggar om: politik, val06, reinfeldt, landstinget, stockholm
Pingat på favoritsajten Intressant.se
onsdag, september 06, 2006
Bra av Persson att ta upp vården i Stockholm
Den moderata vanskötseln av Stockholms läns landsting och därmed stockholmarnas sjukvård under förra mandatperioden var en stor politisk skandal. Nu är i stort sett samma gäng med exakt samma politik på väg att – med partiordförande Reinfeldts goda minne vad det verkar – komma tillbaka och göra samma grej igen.
Att Göran Persson lyfte detta i kvällens debatt var väldigt bra. Det är lätt att stå att prata väl om vården på riksplanet, samtidigt som ens partikamrater förbereder systemskifte regionalt, där verksamheterna finns. Väljarna måste få veta vad det är de har att ta ställning till - Persson bidrog till den saken ikväll.
Andra bloggar om: partiledardebatt, val06, sjukvård
pingat på intressant.se
Att Göran Persson lyfte detta i kvällens debatt var väldigt bra. Det är lätt att stå att prata väl om vården på riksplanet, samtidigt som ens partikamrater förbereder systemskifte regionalt, där verksamheterna finns. Väljarna måste få veta vad det är de har att ta ställning till - Persson bidrog till den saken ikväll.
Andra bloggar om: partiledardebatt, val06, sjukvård
pingat på intressant.se
Respekt, Bojerud
Visst bär det emot att säga, men en av nätets skarpaste skribenter är centerpartist. Under de senaste dagarna är han också en av få i bloggosfären som istället för att ägna sig åt ryggradsmässigt sossehat faktiskt har något vettigt att säga om det som har hänt (se exempelvis här.)
Sedan är vi inte överens om allt, långt ifrån. Men Fredrik Bojerud tänker själv. Det förtjänar respekt.
PS; jo, jag har lite dåligt samvete för att jag i ett tidigare inlägg kletade ihop honom med ett gäng andra där ute som håller en helt annan nivå. Det var orättvist av mig. Och tyvärr också lite onödigt, man behöver inte gå långt för att hitta bättre exempel på vad det var jag ville illustrera…DS
Andra bloggar om: politik, spionskandalen, bloggosfären
Pingat på intressant.se
Sedan är vi inte överens om allt, långt ifrån. Men Fredrik Bojerud tänker själv. Det förtjänar respekt.
PS; jo, jag har lite dåligt samvete för att jag i ett tidigare inlägg kletade ihop honom med ett gäng andra där ute som håller en helt annan nivå. Det var orättvist av mig. Och tyvärr också lite onödigt, man behöver inte gå långt för att hitta bättre exempel på vad det var jag ville illustrera…DS
Andra bloggar om: politik, spionskandalen, bloggosfären
Pingat på intressant.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)