Ikväll ska jag se Dolly Parton på Globen. Den senaste veckan har svenska tidningar varit full av Dolly-betraktelser, och de politiska kopplingarna har inte varit få. Göran Hägglund har talat varmt om Dolly som någon sorts kristen ikon, arkitekten och poeten Mikael Raatamaa (med bland annat diktsamlingen politiskt våld som jag skrev om här i bagaget) kallar henne närmast socialist och tillägnar sin hyllningsartikel hotell- och restaurangarna vid konflikten runt wild n fresh i Göteborg.
I en krönika i gårdagens DN ifrågasätter Fredrik Strage allt detta. Han säger istället att Dollys stora styrka är att hennes flexibilitet, hennes förmåga att få så många att känna igen sig i henne. ”Både amerikanska militärer och svenska socialister kan projicera sina önskningar på henne. ’Ofta kommer inte mina fans för att se mig vara mig. De kommer för att se mig vara dem’, säger hon i Michael Joseph Gross bok ’Starstruck’”, skriver Strage.
Och Strage har antagligen rätt. Jag inser att min Dolly, den klassmedvetna feministen, bara är en av många. Att jag delar henne med amerikanska patrioter och till och med Göran Hägglund. Men, å andra sidan, so what?
Jag kan lik förbannat bli sentimenatl till ”coat of many colors”, Och känna att den säger mig något om även det svenska klassamhället. Och jag hoppas att många hotell- och restaurang:are nere i Göteborg följer Raatamaas råd och hämtar stöd i hennes berättelser om arbetareklassens kvinnor. För Dolly är faktiskt vår Dolly. Också.
Mer om varför vänstern älskar amerikansk kultur skrev jag för övrigt här.
Andra bloggar om: Dolly Parton, kultur, musik, country, politik, socialism, Göran Hägglund, Fredrik Strage, Lars Mikael Raatamaa och annat intressant.
4 kommentarer:
Petimeterfråga, Johan:
Vilka strejkvakter åsyftas?
Det förelåg ingen strejk eller konflikt vid arbetsplatsen Wild'n Fresh. Det visste du väl!?
Sorry, mitåt. Ska omedelbums korrigera i texten.
Jag har aldrig hört dylikt! Svenska vänstern gillar Dolly! Och du av alla, Shostakovich-fan och allting! Won't wonders never cease! Du och Bjereld och andra.
Jag minns Dolly som underhållare på countryprogram på T.V., när hon som ung gjorde live commercials för
Breeze Laundry Detergent. Dolly höll upp en handduk och sa,
"You can only get them in boxes of Breeze!" och sen fnittrade hon. Varje vecka. Stort vansinnigt hår tom för den tiden, nästan en karikatyr! Hon var i skuggan av sin sångpartner Porter Waggoner men var den stora talangen som växte. Whitney Houstons "I'll always love you" är ju hennes t.ex. Jag köpte Breeze tvättmedel minst en gång och hade länge en frottéhandduk med blå rosor på. Nu finns den troligen bland mina trasor. Och Dolly har bara vuxit. När hon sjunger "coat of many colors my mama made for me" tänker jag på mina trasmattor mina mamma har vävt. I dem kan jag se ränder av en bomullsklänning jag hade som tolvåring. Hennes sånger berör en av någon anledning.
Har alltid gillat Dolly; att hon kan dra publik på Globen är roligt att höra!
Jag älskar countrymusik. Jag har sett Dolly Parton med sitt band på Stockholms stadion 2008.
Skicka en kommentar