tisdag, mars 27, 2007

Som en mörk furstesaga, nästan shakespearsk

Slutet leder tankarna till Richard III, eller kanske Gudfadern. Statsminister Göran Persson är trött, längtar bort, har ont. Världen framstår allt mer som en ond konspiration, irritationen över alla knivar i ryggen och alla missförstånd övergår i bitter galla. Och så den totala missbedömningen av det nya hotet, fienden vid horisonten, alliansen. En fundamental underskattning som i förlängningen kostar fursten både kungariket och kronan.

Vad ska man säga som inte redan är sagt om Erik Fichtelius jätteprojekt? En succé, såklart, om vi ser till tittarsiffror och uppmärksamhet. Fullt av politiska avslöjanden och påståenden som kommer att kunna sysselsätta samtidshistorikerna och oss politiska nördar i åratal.

Den stora snackisen är såklart alla påhopp (förtjänstfullt listade av vår media, exempelvis här och här.) Kanske mest provocerande har oförskämdheten att gå till attack mot DN varit (se här och här.) Och jag vet ärligt talat inte vad man ska tycka om detta. Till att börja med; att Persson hyst dessa åsikter och att han i stundens hetta till och från velat lufta dem är inte det minsta konstigt. Det vore väl snarast underligt om man inte i den utsatta position statsministerämbetet utgör till och från blir lite förbannad på vänner och fiender.

Det intressanta är nu att Persson väljer att lufta dessa känslor inför Erik Fichtelius. Och jag kastas själv mellan två olika analyser av detta. Antingen vet Persson precis vad han gör, och vill efter sin avgång hämnas på de personer han går till angrepp på. Eller så är Fichtelius helt enkelt en rasande skicklig journalist, som lyckas få statsministern att öppna sig på ett sätt som i sådana fall är alldeles enastående.

Några saker blir tydliga efter dokumentären. Attackerna på Reinfeldt (läs om dem här) visar som sagt på vilken oförmåga Persson hade att se hotet från den nye huvudmotståndaren. Jag tror att det kan ha att göra med generation. Det som var moderatledarens styrka – hans ödjmuka förmåga att ompröva allt och därför inte ta ansvar för något – avfärdade Person föraktfullt som inte statsmannalik. Något av en historisk felbedömning.

Dessutom var och är Göran Persson en stor personlighet med en minst sagt egen stil som nu är upphov till offentlig debatt. Stilen analyseras av ledarskapskonsulter, och för ett personligt vittnesmål kan jag rekommendera ett inlägg av Enn Kokk (som både blivit utsatt för viktskämt och andra ”tarvligheter”.) Persson stil är nu egentligen ingen nyhet, men den offentliga debatten om den har paradoxalt nog aldrig varit mer intensiv än nu efter att han har avgått.

Enn Kokk fångar i sitt inlägg även upp en annan kritik som jag tror är relevant. Trots det gedigna materialet känns det som om mycket saknas. Samma kritik tas upp av DN:s Henrik Brors (känd från TV), och även i Svenska Dagbladet. Och så är det. När sista avsnittet väl är över sitter man där med en känsla av ”var det allt”? Trots omfånget på teveserien känns bilden halv, ofullständig.

Så. Sammanfattningsvis och trots detta. Var det en bra eller dålig dokumentär? DN:s debattredaktion gör en intressant analys när de konstaterar att kritiken från journalisthåll mot Fichtelius – att han låtit statsministern prata på för mycket ostörd – i mycket låter likadan som tidigare kritiken mot bloggare (och även DN-debatt.) Det finns någon sorts journalistiskt motstånd mot att låta människor ta del av förstahandsinformation, och detta har drabbat även denna dokumentär.

Men jag skulle också vilja vända på steken, och anklaga Fichtelius inte för att låta Persson tala alltför ostört, utan att i alltför hög grad vilja berätta en historia. Huruvida denna historia är sann eller inte, lär bli en fråga för många fortsatta diskussioner.

Och det är klart. Jag har ännu inte hunnit titta igenom allt extramaterial på SVT.se. Det är möjligt att det finns andra historier där att finna, redan nu. Och oavsett mina invändningar ovan; visst är det ett stycke journalistisk och politsk historia Fichtelius bjudit oss på den senaste veckan. Om det var värt att offra karriären för är väl en mer öppen fråga.

PS: För övrigt, ni såg väl att eder egen bloggare också fick vara med på bild i det sista avsnittet? Lite snabbt skymtade jag förbi, bredvid Leif Pagrotsky, på valvakan 2006. Jag hade kostym och såg ledsen ut. Det varade bara några sekunder, så försvann jag ur bild. DS

Andra bloggar om: , , , och annat intressant

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det som slår mig är hur träffsäkra Perssons personomdömen/analyser är. De diskuteras ivrigt i media men intressant nog är undertonen att de flesta håller med Persson, inklusive mig själv.

/Sosse

Joel Malmqvist sa...

Japp, jag såg dig.

Jonas N sa...

Hoppas också att 'ledesenheten' gick över på några sekunder, och om inte, att den är övergående.

Det vore väl kul om även (s) sympatisörer kunde glädjas åt att det verkar gå hyfsat bra, och åt rätt håll för Sverige.

Om man läser runtom lite varstans, och lyssnar på diverse rörelsefolk får man intrycket av att dessa helt vill måla upp ett förstadium till totalt förfall och söndervittring av välfärden etc. Det är mycket sånt.

Samtidigt får vanligt folk det lite bättre på lite alla möjliga håll (och kommer att få det ännu bättre).

Kanske det är just det man gnisslar tänder åt så väldans högljutt för tillfället (och harmsen självömkan över valresultatet)!?

Men på sikt tror jag att ni gör er själva en otjänst genom att skrika 'Vargen kommer!' för varenda liten förändring som genomförs. Speciellt om folk faktiskt får det bättre.

Till skillnad mot under den förra regeringenm kommer nämligen media att vara mycket mer servil med att vidarebefordra er Allians-alarmism till allmänheten.

Och allmänheten är ju som bekant både mer sansad och mindre vänsterögd än ni i rörelsen och dem i media ...