torsdag, april 05, 2007

Därför gillar jag Svenska kyrkan

Det är inte ens långfredag, och ändå dunkar mitt huvud som om någon försökt trycka in alltför mycket hjärna i alltför lite skalle. Inte ens en diet av alvedon och varm thé lyckas råda bot på eländet. Självklart ska jag inte dra några paralleller mellan mitt urusla hälsotillstånd och hur det känns att bli uppspikad på ett kors, men det är väldigt nära att jag kan utbrista i ett ”jag vet hur det känns” just i dagarna.

Jag är medlem i Svenska kyrkan, har aktivt valt att stanna kvar. Vet inte om jag skulle vilja kalla mig själv överhövan religiös, men ändå. Jag trivs med mitt medlemskap på något sätt. Och jag tar religiösa frågeställningar på lite för stort allvar för att bra avfärdas som ”vidskepligt trams”. (Den kanske enskilt största insikten av det slaget tror jag att jag fick när jag läste K.G. Hammars texter om en ”poetisk förståelse” av Bibeln, där någonstans lyckades han åtminstone nå mig.)

Hursom. Idag skriver en mindre balanserad Bitte Assarmo på Svenska dagbladets Brännpunkt om förföljelsen av kristna, i Sverige och utomlands. Utan några större ansträngningar att skilja äpplen från päron kopplas en svensk kritisk diskussion ihop med regelrätta förföljelser av kristna minoriteter i exempelvis Burma och Sri Lanka. Och det finns väl inte så mycket att säga om den (för all del, läs själva här om ämnet fallet på läppen.)

Men. När jag tittade igenom vilka bloggkommentarer som skrivits på artikeln hittade jag det här inlägget. Det är skrivet av den namnkunnige skövdeprästen Karin Långström Vinge – som enligt sin egen presentation är ”mamma, fru, matte, tråkkyrklig präst i Svenska kyrkan och ledamot av Kyrkomötet” men som för oss andra är mest känd som en stridbar person i konflikt med kvinnoprästmotståndare och andra konservativa krafter..

Och Långström Vinges inlägg (och bloggen i sin helhet för övrigt) gav mig en liten påminnelse om varför det är jag gillar den där kyrkan när allt kommer omkring. Så länge det finns tråkkyrkliga präster från Skövde som skriver nyktert humoristiska små betraktelser över stort och smått. Som inser att det är skillnad på kritisk granskning och förföljelse. Som tar fighten mot kvinnoprästmotståndare och tycker att kärleksbudskapet rimligen ska få omfatta alla.

Så blev jag nästan lite religiös, idag också. Trots huvudvärken och illamåendet. Glad påsk på er allesammans.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

9 kommentarer:

Anonym sa...

Är du också en av dom som blivit lurad av svenska kyrkan att tro att kärleksbudskapet handlar om sexuellaläggningar?

Den där prästen verkar försöka få svenska kyrkan till att bli en sekt. vad är bra med det?

Karin sa...

Ojdå. *blir alldeles varm*

Det är bara att kämpa på! :)


Glad påsk till dig!

Anonym sa...

Glad Påsk, Johan!

Inget fel med spiritualism, vad som än ger livet betydelse och tröst. (Hur många gånger sluter jag själv inte ögonen och gör en gud som haver även om jag mest tror att det är meditationen i sig självt som hjälper) Inget fel bara man inte skadar andra.

De mest vitrioliska religionshatarna har förresten sina egna små religioner, komplett med ideologi och katekes (du skall ingen annan åsikt hava jämte vår, typ)

Anonym sa...

Jag tyckte Assarmos debattinlägg var mycket bra och där fanns mycket substans som är värd att ta på allvar.

Jag håller absolut med om att kristendomen har blivit den "strykpojken" som alla har rätt att kränka i yttrandefrihetens namn. Men vad händer om man uttalar ett enda felaktigt ord om t.ex Islam?
Yttrandefrihet ska vi naturligtvis ha men det är inte fel att para den med en sund respekt.

Anonym sa...

Hoppas du mår bättre nu, Johan, och att du inte har smittat ner Ingrid. Min man har hostat tills jag blivit bortskrämd att sova i annat rum.

Men nu kommentar:

Har läst den inte sååå obalanserade Assarmo och Karin LV's svar. Min ryggmärgsreaktion blir as follows:

Visst är det skillnad på förföljelse som i somliga länder och förakt som finns i Sverige. Men Svenska Kyrkan är ju en institution som via olika undergrupper (Broderskapsrörelsen, diakonien, etc) tagit på sig att ta (i min syn ensidig) politisk sida i internationella frågor. Och så när det gäller förföljelse av kristna i andra länder ställer den sig märkligt tyst. Åtminstone har jag inte märkt någon opposition mot hur kristna drivs från Betlehem av islamister, t.ex. I stället koncentrerar man sig på att skylla allt på sin egen speciella favvo-syndabock.

Jag har stora problem med detta sorts agernande och andra politiska ställningstaganden. Som tur var finns vettiga präster och enskilda medlemmar inom kyrkan också, som opponerar sig mot hur intressegrupper agerar, t.ex. med att ensidigt klandra, isolera, och utlösa bojkott av en sida i arab-israeliska konflikten medan man agerar mot isolering av en terroriserande grupp som Hamas. En av dessa präster gick ut i debatt mot Broderskaparnas/ABF/Ordfronts underliga inbjudan av Atzmon till en konferens nyligen.

Karins blogg är mycket trevlig och mångfasetterad. Kan dock påpeka att jag skönjer något litet, litet som liknar den officiella svenska kyrkolinjen (som gamle ÄB Hammar drev, tvi!) i hur hon behandlar hezbollahkriget i somras: Inte ett ord i protest vad jag kunde hitta i alla fall när Hezbollah oprovocerat kidnappade och förde bort soldater från israeliskt område och attackerade civila israeler med tusentals raketer.

Förmodligen gillade man det inte men ogillade man det såpass att man kunde skriva en rad? Nej, som på så många andra blogger väntade man en månad och klandrade sedan Israel för övergrepp plus ett par oinformerade detaljer om hur Hezbollah verkar.

Visst ska Ohlmert -jag bygger här på Karins blogginlägg i augusti - ha kritik; det pågår nu en granskning över hans och regeringens agerande och det är bra. Men somliga inom Svenska Kyrkan förtjänar sannerligen att kritiseras över sin ensidiga syn.

Tack för ordet!

A-K

Anonym sa...

A-K:

Jag håller med dig till stora delar men jag får intrycket av att du gör kopplingen kristendom-svenska kyrkan explicit.

Svenska kyrkan är ju bara en del av kristendomen. Det är den största frikyrka vi idag har i Sverige men långt ifrån representativ för kristendomen i världen.

Johan Sjölander sa...

Hej, och tack för alla kommentarer. Några korta reflektioner bara.

- Jag har väldigt svårt att förstå att just den typ av präster som får en vanlig svensson som underteckand att vilja stanna kvar i kyrkan skulle vara de som förvandlade kyrkan till en sekt. Det håller inte ihop, rent logiskt. De är väl snarare de där andra typerna, de som skrämmer bort folk, man borde vara bekymrad över..?

- Jag tycker det är obalanserat på gränsen till slarvigt på gränsen till direkt lögnaktigt att påstå att den (dessutom icke med citat eller dylikt klargjort vilken) kritik exempelvis Leif Pagrotsky må ha riktat mot kristna eller kristendommen gåre att jämföra med den förföljelse av kristna minoriteter som sker runt om i världen. Så länge man inte kan vara tydlig på den punktern, får man nog tyvärr se artikeln för vad den är. En brandfackla utan ambition att fördjupa någon förståelse eller lösa några problem.

- Jag måste säga att jag inte delar bilden att kristendom är den enda religion du får ifrågasätta i Sverige. Tittar rätt mycket på stand up-comedy, och min bild är att det går åtminstone två-tre islamskämt på varje kristendomsskämt. Men eftersom jag inte riktigt förstår vad det är ni pratar om kan jag därför inte reflekter mer över den saken.

- Däremot drivs det mer med och ifrågasätts kristna sekter än andra sekter. Det tror jag har med två saker att gära; 1) de är mycket vanligare och 2) vi vet mer om dem än om andra sekter. Om detta är ett problem eller inte är väl inte heller helt enkelt att svara direkt ja eller nej på.

Så. Åter till huvudvärksabletterna (men det börjar så sakteliga ge med sig, som tur är.)

Fortsatt glad påsk.

Anonym sa...

Stefan, jag menade nu att kritisera just den politiska grenen (den som sas skränar värst) inom Svenska Kyrkan. Annars dömer jag inte kristendomen efter en grupps agerande. Men jag har svårt för dem som skadar andra medan de håller en "hurra-va-jag-ä-bra" attityd. Och tala inte om amerikanska "televangelists"!

Jesper Svartvik i länken nedan är en teolog som jag respekterar för att han tog debatt mot Broderskaparna/ABF/Ordfronts inbjudan till en oreformerbar folkhatare. Man behöver som inom alla religioner invärtes kritik när det barkar iväg; inte attacker mot hela kristendomen!

http://www.teol.lu.se/nt/forskning/svartvik.html

Anonym sa...

A-K:

Det känns som om vi är helt överens.