Dagens ungdomar mår sämre än sina föräldrar. Det berättar SvD som har sammanställt ett antal rapporter och forskningsresultat och kommit fram till att bland 16-17 åringarna idag jämfört med 1980;
”• Fyra gånger fler gör självmordsförsök.
• Nästan tre gånger fler känner ängslan, oro och ångest.
• Fler är trötta för jämnan, nära tre gånger fler har besvär med sömnen.
• Dubbelt så många är överviktiga och feta.
• Fler gör abort. Mer än dubbelt så många sexuellt överförda klamydiainfektioner upptäcks idag.”
Problemet verkar framförallt gälla unga kvinnor: ”Genomgående är det flickorna som mår psykiskt sämst. De svarar även för hela 80 procent av självmordsförsöken i den här åldern. Flickorna röker också mer än pojkarna, både förr och nu. Till skillnad från sina mammor dricker dagens tonårsflickor lika intensivt som pojkarna.”
(läs hela artikeln i SvD här.)
På nätet har ett antal bloggare gett sig på att försöka tolka detta. Och inte oväntat går det att utifrån politiska utgångspunkter läsa in både syndabockar och lösningar.
Högermannen Svanberg (läs inlägget här) skyller på sossarna och facket (eftersom sossarna och facket upprätthåller en arbetsmarknad med – enligt Svanberg – så höga löner och bra arbetsvillkor för ungdomar att de ställs utanför.) Han tar nästan i så han spricker när han skriver: ” Är detta det psykologiska priset som ungdomarna får betala för den ofria arbetsmarknaden? Är detta priset för den 'solidariska' lönepolitiken? Är detta är vad vi får för att skydda de 'svaga' från de 'hemska' marknadskrafterna? Ungdomar som vill begå självmord; som lider av ängslan, oro och ångest.
Fackföreningarna, socialdemokratin och alla andra apologeter till skatterna, regleringarna och bidragen står direkt ansvariga för lidandet.”
Miljöpartisten Johan Hellström har inte helt oväntat ett annat perspektiv (läs hans inlägg här). Han skriver att ” [u]ppenbarligen räcker inte materiella värden till för att säkerställa en bra hälsa. Materiellt har vi väl aldrig haft det så bra som nu i vårt land. Reallöneökningarna har gett resultat. Men samtidigt saknas något…” och hänvisar till en tidigare postning där han lyfte fram bristen på livskvalitet . Som en grundton i bägge inläggen ligger en kritik mot konsumtionssamhället, varumärkeshetsen, helt enkelt det moderna (eller är det postmoderna) samhället.
Ett tredje politiskt perspektiv bjuder socialdemokraten Tomas Hartman på (läs det här). Han menar att detta – att ungdomar mår dåligt – är något vi alla vet men inte pratar om, och pekar i och med detta på vikten av att frågan lyfts fram. Inte oväntat refererar han sedan till Mona Sahlins oerhört engagerade stycke i sitt linjetal där hon bland annat säger:
"Vi vet att stressjukdomarna ökar bland barn och ungdomar. Samtalen ökar till BRIS. Rädda Barnen och Socialstyrelsen rapporterar om stigande alkoholkonsumtion och nya droger. Ätstörningar hos både pojkar och flickor. Mobbning via sms och nätet. Tjejer som skär sig. Killar som utagerar i våld."
Och fortsätter
"Kan vi erbjuda pauser i den här kampen? Kan det offentliga rummet bli mer avsexualiserat? Kan vi erbjuda några alternativ till den ständigt pågående skönhetstävlingen? Kan vi erbjuda tillräcklig trygghet? Lyckas vi tala om för ungdomarna att de duger som de är? Hinner vi det?"
I stort sett kan man alltså säga att Hartman/Sahlin lägger skulden på vuxenvärlden/politiken, och menar att lösningen ligger i att vi ger unga mer tid, mer engagemang. Det blir också något av en moralisk fråga; dels vad gäller synen på sexualiseringen av det offentliga rummet, men kanske ännu mer i detta ansvarsutkrävande av oss, samhället, de vuxna.
Själv saknar jag ett klassperspektiv i Svenska dagbladets undersökning. Vi vet att tjejer mår sämre än killar, men hur ser det ut i olika samhällsklasser? Påverkar fattigdom, föräldrarnas status och ekonomi? Jag får nämligen någon sorts känsla av polarisering när jag läser igenom artikeln. Ungdomar super mindre, men vissa super mer. Färre tränar lite då och då, men fler hårdtränar intensivt (här vet jag också från annat håll att en grupp som tränar extremt lite är tonårstjejer med arbetarbakgrund på mer praktiskt orienterade utbildningar.) Allt detta talar för att det inte är en grupp ungdomar vi pratar om här, utan flera.
Men om detta säger tyvärr svenskans undersökning ingenting, så det får bli en misstanke från min sida. Och så kanske en insikt då, att inget problem är så enkelt att det går att skylla på enbart en sak. Om det så är sossarna och facket, moderniseringen eller en vuxenvärld som svikit. Även om jag handen på hjärtat måste erkänna att jag tycker vissa av analyserna kanske är något bättre än andra…
Andra bloggar om: ungdomar, ångest. ohälsa, politik, politiska perspektiv, syndabockar och annat intressant
5 kommentarer:
Jag instämmer. Klassanalaysen saknas.
För övrigt tycker jag att socialdemokraterna borde gå till val 2010 på att utrota (den relativa) fattigdomen i Sverige. Möjligen skulle det på sikt ha effekt på dessa siffror.
Till att börja med så kan man konstatera att, om du har rätt så har det klassmedvetna socialdemokraterna fundamentalt misslyckats med sin politik (som de fört i princip ostört i ~100 år). Det andra alternativet är att du i din desperation att få in klassretoriken (ungefär vad man säger om SD, fast i deras fall invandrarretoriken) trycker in en allt ifrån genomtänkt tanke. Så frågan är: tror du på fullt allvar att klasskillnaderna ökat lika mycket som den psykiska ohälsan gjort, de senaste 20 åren? Jag har för några år sedan haft kontakt med ett flertal tjejer som skärt sig, alla bodde, utan undantag, i villa och hade det mesta de kunde önska sig - på medelklassnivå dvs.
Är det jag som läser grafiken helt fel: 89 % av ungdomarna mår bra. Ett helt fantastiskt resultat. Tyvärr är det så att inte alla kan bli 100 % lyckliga alltid.
Men jag har kanske fattat fel.
Jag saknar analysen om skilsmässornas del i ungas hälsa. Hemligheten som ännu tycks vara bevarad hos familjeteraputerna och ungdomspsykologerna i vårt land.
Inte så hemligt eg. Mest det att det är känsligt att tala om baksidan av feministisk politik kombinerat med kommserialism och den kamp man i Sverige fört mot också viktiga normer kring relationsbildning, barnuppfostran och dyl. som i princip alla världens samhällen nått fram till. Och då inte bara pga. Patriarkatets vilja till makt utan också det faktum att långvariga relationer, där föräldrar tar hand om sina egna barn och inte hux-flux följer vårkänslor eller kukens riktning, 'r ett fundmanet för hälsosam familjebildning och bra möjligheter för unga att knyta an till sitt ursprung och sig själva som personer.
Intressant hur feminism, vänsterideologi utnyttjas av kapitalisterna i syfte att uppnå den effekt i vilken olika -ismer s.a.s. tar ut varandra och vässar udden av också fungerande normer som hindrade marknadsmässig & sexuell exploatering och alla de svårigheter i relationer som är en grund till kraftigt ökat konsumerande.
Det värsta som finns idag är ju enligt många (inte minst de som lyfts fram i rutan och i tidningarna) heteronormativa familjer som luktar krista ideal. Synd bara att de alternativ som påbjuds som mer trendiga, korrekta ofta renderar långt fler problem för föräldrar och barn. Här går ju Sverige i brächen för hälsoproblem bland unga med sin progressiva ideologiska politik inkluderande social ingenjörskonst.
Hoppas att det snart dyker upp människor i rutan med mer vett i skallen och mer förmåga till nyans. Antiteser måste hitta till syntes.
Några kommentarer:
Daniel, tack. Håller med. Tycker också att kampen mot fattigdom är en fråga vi bör lyfta fram.
Realist. Nä, jag skrev inte att klass är det enda som avgör hur bra du mår. Det vore en befängd och verklighetsfrämmande ståndpunkt.
Jag sa att det saknades ett klassperspektiv i svenskans artikel, och jag tror att ett sådant perspektiv kan vara belysande. För klassklyfotrna ökade i Sverige, främst under det tidiga nittiontalets krisår. Och det är någonting vi borde prata om. Inte minst hur det påverkar barn och unga.
Anonym ett: jag tror det anmärkningsvärda är riktningen (dvs att det blivit sämre), inte själva nivåerna.
Anonym två: Jag tror trassliga familjer är en problemaktor. Men jag tror inte att det är den feministiska konspirationen mot den kristna heteronormativiteten som är boven i dramat. Tror väl heller inte att barn som växer upp i familjer med föräldrar som hatar varandra är de som mår allra bäst...
Skicka en kommentar