måndag, april 30, 2007

(Tankar inför) mitt eget första maj-tal

Jonas Morian efterlyste häromdagen fler första maj-tal på nätet. Eftersom jag faktiskt ska säga några ord på Vällingby torg (klockan 11.30 imorgon, välkomna att vara med och varför inte säga några ord själv också) tänkte jag väl att det skulle passa på att här dra upp lite riktlinjer för vad jag tänkte säga och varför.

Vill börja med att säga att det är två delvis motstridiga känslor som strider inom mig detta år. Dels ödmjukhet, inför valförlusten, inför det faktum att svenska folket faktiskt gav socialdemokratin underkänt. Dels en ganska självsäker stridslystnad, mot regeringen och dess systemskiftespolitik. Denna sista känsla blir också underblåst av de opinionssiffror som visar att jag inte är ensam i ilskan.

Det vore lätt att köra ensidigt på ena eller andra spåret. Antingen ett tal om vikten av förnyelse och lyhördhet, eller, vilket antagligen kniper fler poäng hos publiken, ett aggressivt attacktal med udden mot moderaterna och dess lydpartier. Men då missar man lätt den självklara poängen att de två hänger samman.

Hade inte socialdemokratin varit dålig i höstas hade inte regeringen fått chansen att genomföra sitt systemskifte. Så enkelt är det. Och den självklara slutsatsen av det blir; ska vi komma tillbaka måste vi också göra vår egen hemläxa. Inte minst gäller detta för oss som bor och verkar i Stockholm, den del av Sverige där regeringspolitiken hittills skapat minst missnöje och opinionssiffrorna fortfarande väger över åt höger.

Första maj är nu en alldeles utmärkt dag för att illustrera vad jag tror är partiets problem. För första maj är den dag då vi samlas för att protestera, mot orättvisor, mot saker som vi tycker är fel. Men hur trovärdiga är vi i våra protester? Tror människor att det är en genuin upprördhet över sakernas tillstånd som får oss att fatta plakaten och gå ut och gå? Eller har första maj blivit ett självändamål, något som finns bara därför att?

För genuint borgerliga må häckla första maj, det har de gjort sedan de första protesttågen gick av stapeln. Det rör mig inte i ryggen. Jag tillhör inte heller de som tror att allting blir bättre för att vi förnyar formerna, tvärtom tror jag att risken är stor att det bara blir fjantigt om vi inte riktigt bottnar i vi gör (och sambatåg i all ära, men ibland tycker jag faktiskt att var sak har sin tid och plats.)

Nej, det viktiga med första maj är inte formerna, utanpåverket. Det viktiga är vad dagen står för. Det viktiga är innehållet. Och den kritiken tycker jag att vi måste ta på allvar. Går vi trötta med förtryckta plakat, eller finns det kraft och liv i våra rop? Precis på samma sätt som det är med partiet; söker vi bara makten för maktens skull, eller vill vi något med samhället, med världen?

Jag blev inte socialdemokrat för att jag var nöjd med samhället. Jag blev socialdemokrat för att jag såg min tids problem, och för att historien lärt mig att socialdemokratin var den rörelse som alltid tidigare varit förmögen att lösa sin tids. Socialdemokrati är helt enkelt ett verktyg som visat sig fungera, och som därför går att använda även för att möta nya utmaningar.

Och vi har utmaningar att möta. Klassamhället lever kvar. Mitt i överflödet finns barnfamiljer som inte ens kan drömma om att ha råd att öka på semester, finns pensionärer som lever utan några marginaler alls. Finns människor som söker hundratals jobb utan att ens bli kallade på intervju eftersom deras namn klingar fel, och andra som tvingas acceptera orimliga arbetsvillkor och har svårt att klara försörjningen på grund av ofrivillig (och onödig) deltidstjänstgöring.

Och det är därför vi protesterar. Inte för att vi tror att vi skulle kunna lösa alla samhällets problem om vi så fick hundra år till på oss. Utan för att vi tror att vi kan lösa vissa, och minska andra. Och för att visa att vi trots allt ser. Att vi trots allt bryr oss. Att vi vill visa att ingen står där ensam och lämnad efter, i tysthet.

Där någonstans, där tänkte jag ta min utgångspunkt. Ska putsa lite på själva formuleringarna under kvällen. Får se hur det blir, imorgon.

(läs för övrigt också gärna Johanna Grafs inlägg om första maj, i mycket kan man nog läsa min text här som en kommentar till det.)

Mer om första maj kan du för övrigt läsa tex här.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

2 kommentarer:

Johanna Graf sa...

Skitbra sagt, Johan. Jag är lika kluven mellan de båda känslorna som du. Speciellt som första majtalare, då man förväntas leverera något med litet kamp och attack, som folk vill höra. Men eftersom såväl en SSU:are som Sumpans oppositionsråd och LO:s ordförande ska tala efter mig, så tänkte jag göra ett försök med det mer inåtblickande perspektivet, och lämna attackerna till dem.

Johan Sjölander sa...

Tackar! Och lycka till med talet.