fredag, juli 27, 2007

Jag är ingen medborgarjournalist

Neo har gjort det lite till ett kännetecken att publicera texter som försöker misstänkliggöra bloggare som avslöjar sanningar om vår borgerliga regering (nu senast låter man Krohnman/Leman återupprepa sin kritik mot att Magnus Ljungkvist kallar sig medborgarjournalist, tidigare ifrågasatte man personerna som avslöjade Littorins falska examen). Grundtemat är att personer som avslöjar regeringen har en (dold) agenda. Och detta är antagligen inte så svårt att räkna ut, man kan tänka sig att personer som ägnar obetald tid åt att granska regeringens göranden och låtanden inte gör det på grund av överdriven kärlek till densamma. Men samtidigt så är det naturligtvis fullkomligt ovidkommande i sammanhanget; det intressanta är ju inte vem som avslöjar utan vad som avslöjas.

Personligen tycker jag att hela diskussionen om vem som är en medborgarjournalist därför är helt upp åt väggarna. Poängen med en medborgarjournalist är väl just att det kan vara vem som helst. Det intressanta är istället vad som är medborgarjournalistik. Om man lyckas definiera detta, så är väl sedan vem som helst som på ideell basis ägnar sig åt detta att kalla en medborgarjournalist.

Och det gör att vem som helst inte kan kalla sig medborgarjournalist. Jag kan det till exempel inte. Inte för att jag är tydligt varudeklarerad socialdemokrat. Utan för att jag helt enkelt inte ägnar mig åt den typen av grävande journalistik. Om Krohnman däremot ägnade några timmar åt att gräva fram någon riktigt smaskig skandal, som han sedan avslöjade på bloggen, ja, då skulle det väl mycket väl kunna klassas som medborgarjournalistik. Oavsett killens partipolitiska bakgrund.

Annars hamnar vi nämligen i en mycket märklig diskussion. Jag skulle exempelvis kunna avfärda Krohnman/Leman enbart med det faktum att de har en egen agenda. Klart att de (som gillar regeringen) vill misstänkliggöra alla som granskar densamma. Men det är ju som alla förstår en fullkomligt otillräcklig invändning – även om den antagligen är sann. För det intressanta i sammanhanget är ju om de argument paret framför är hållbara.

Nu är de inte det, heller. Eftersom de tittar på helt fel saker. Försöker definiera medborgarjournalistiken utifrån vem som utför den och inte hur den utförs. Det gör att den eventuella nytta de bidrar med i diskussionen om hur en ny offentlighet kan förstås och hanteras blir minst sagt marginell.

Kvarstår gör alltså ett lite småsurt misstänkliggörande av människor som gjort obehagliga avslöjanden, och vågar stå för det. En kritik av maktens kritiker. En sorts obehaglig underton av att sanningar som avslöjats av människor med (felaktiga) åsikter nog inte är riktiga sanningar, egentligen. Ytterst en ganska oliberal hållning, alltså.

Andra bloggar om: , , , , och annat intressant

12 kommentarer:

Krohnman sa...

Hej,

kul med synpunkter. Om du läser min blogg hittar du otaliga inlägg där jag själv är högst kritisk mot regeringen. Du hittar även bilder på en ung anders borg i - ur nymoderata ögon sett - mindre smickrande sammanhang.

Vi har även tydligt deklarerat var vår sysselsättning är och var våra värderingar ligger, i debattartikel hos Dagens Media. En del i vår poäng är att just detta brustit hos de som rapporterat om priset i "medborgarjournalistik".

I övrigt resonerar vi varför det är problematiskt att låta "vem som helst" vara medborgarjournalist, då ett sådant synsätt lätt riskerar att sätta alla krav på etik och källkritik åt sidan.

Mvh
F. R. Krohnman

C. L. K. Aqurette sa...

På vilket sätt visar Borelius skatteaffärer och Littorins falska examen att regeringen har en dold agenda?

Johan Sjölander sa...

Krohnman. Tack för din kommentar. Att du till och från kritiserar regeringen motsäger inte det faktum att du i grund och botten gillar densamma. Vilket jag har fått uppfattningen att du gör. Har jag fel där får du gärna rätta mig på den punkten.

Men i sak. Du skriver "I övrigt resonerar vi varför det är problematiskt att låta 'vem som helst' vara medborgarjournalist, då ett sådant synsätt lätt riskerar att sätta alla krav på etik och källkritik åt sidan."

Här vill jag hävda att du har fel. Eftersom det intressanta är själva journalistiken, handlingen, inte vem som utför den.

För fanns det något oetiskt med Magnus Ljungkvist avslöjande? Ljög han, friserade siffror, insinuerade? Nej, det anser du vad jag förstår det inte. Däremot finns det uppenbarligen i ditt tycke något oetiskt med Magnus Ljungkvist person (vilket dessutom bygger på det något märkliga antagandet att Magnus skulle mörka vem han är och jobbar med, något som om jag förstått det rätt bevisas genom att många tidningar tycker att hans fritidssysselsättning som bloggare - där han fäller ministrar - är intressantare än hans jobb som politisk sekreterare på stockholms läns landsting).

För medborgarjournalistik måste vara korrekt, saklig, balanserad - allt det där är viktigt. Men varje person som förmår hålla sig inom dessa etiska ramar måste också få kalla sig medborgarjournalist. Där kan vi inte springa runt och på förhand diskvalificera folk till höger och vänster. Den ståndpunkten - att det är handlingen och inte personen som är det viktiga - är något helt annat än att säga att "alla är medborgarjournalister".

CLK: Nu har du nog läst mig slarvigt. Jag har inte påstått att regeringen har en dold agenda. Jag har påpekat att Neo vid två tillfällen nu gått till attack mot personer som avslöjat regeringen genom att hävda att de (alltså avslöjarna, bloggarna) har en dold agenda. Det är något helt annat.

Martin Lindvall sa...

Resonemanget haltar. Ponera att moderaternas kommunikationschef, som händelsevis driver den privata bloggen "Så var det - tankar från Söder", väljer att publicera en för oppositionen mindre smickrande information på sin blogg i stället för i t ex en rapport från partikansliet. Att sammanställa sådan information ligger delvis i politiska tjänstemäns uppdrag och att säkerställa att den får god spridning ligger tveklöst i press- eller kommunikationschefers uppdrag. Talar vi om medborgarjournalistik? Om inte, vad är det med de informationsluckor vi som åskådare rimligen har som får att diskvalificera det från att vara medborgarjournalistik?

Att hävda att invändningar mot Magnus Ljungkvists medborgarjournalistik handlar om partilojalitet börjar bli larvigt. Principfrågan kring trovärdighet kvarstår alldeles oberoende av vilka politiska läger folk tillhör, om några alls. Vi behöver inte avgöra om det vi uppfattar som medborgarjournalistik - som torde handla om avsevärt mer än "smaskiga skandaler" - bygger på egna initiativ, beställningsjobb eller någon som agerat nyttig idiot. Vi kan emellertid konstatera att ett antal befintliga och presumtiva bloggare dras med ett handikapp i det avseendet, att yrkesmässigt företräda organisationer vars intressen gynnas i deras "journalistik". Magnus blogg blir varken mindre läsvärd eller mer lättviktig som kanal för journalistiskt intressant information för det.

Johan Sjölander sa...

Hej Martin. Intressant invändning, även om jag inte håller med. För hur trovärdig en person blir som medborgarjournalist beror på kvaliteten i hans eller hennes avslöjanden. Om Magnus Ljungkvist okritiskt började återge vad som uppenbarligen var beställda spinn från Sveavägen 68 skulle hans trovärdighet följdaktligen sjunka som en sten.

Om du är ute efter att vi ska formulera någon typ av "märkning", detta är en "medborgarjournalist", han/hon kan du (alltid) lita på - ja, då förstår jag dina invändningar. Men det är ju inte så det fungerar. Vi kommer alltid behöva vara källkritiska när vi tar del av medborgarjournalistiska avslöjanden. Vi kommer alltid behöva fråga oss - stämmer detta verkligen?

Själva poängen med begreppet är ju just att vem som helst - UTAN att ha gått igenom något nålsöga - som faktiskt AVSLÖJAR något (och nej, det behöver verkligen inte vara en skandal, själv saknar jag en hel del av medborgarjournalistisk i det lokala exempelvis) faktiskt också gör det. Det handlar ju inte om att definiera en ny typ av journalist bredvid den "gamla vanliga", det handlar om en helt ny typ av journalistik.

För säg så här. Om Magnus istället hade avslöjat att hans lokala konsumbutk sålde otjänligt kött - hade han fortfarande varit diskvalificerad som medborgarjournalist? Eller gäller inskränkningen bara att man inte får avslöja saker som man på något sätt har någon typ av åsikt om? Vi kommer in i mycket märkliga gränsdragningsproblem som knappast leder oss framåt. Ska vi ha någon medborgarjournalistik att tala om förefaller det som en rätt dålig början att på förhand diskvalificera alla som har något typ av intresse i olika frågor.

Det pr-mässiga, slutligen. Självklart skulle moderaternas kommunikationschef hellre bli omtalad som "medborgarjournalist" än som "moderat spinn-doktor". För att lyckas med detta skulle han dock - som Magnus Ljunkvist - tvingas jobba en hel del på den saken. Trovärdighet är nämligen någonting man själv skapar. Och det är klart att det blir lättare när man som Magnus har en ganska perifier roll i partiorganisationen och dessutom endast bloggar om saker som inte har med sitt jobb att göra.

Sedan ska man inte överskatta pr-värdet i detta heller. Visst är det bra för (s) med profiler som Magnus Ljungkvist. Men att tro att Magnus innebär någon sort ny kommunikationskanal som är bättre än tidigare är med förlov sagt trams. Om jag hade grävt upp något liknande Borelius-affären skulle jag för allt i världen inte få ut det genom att ge det till en okänd (eller känd) bloggare. Jag skulle läcka till en riktig journalist. Och det förstår du, med dina kunskaper om information och pr, förmodligen mycket väl att det är på det sättet (vilket ju också är beviset för att de konspirationsteorier som finns i det aktuella fallet som så ofta med konspirationsteorier är intet mer än vilda fantasier.)

Martin Lindvall sa...

Tro mig, kvaliteten i avslöjanden som kommer inifrån en politisk organisation kan vara väldigt hög ;-)

Om vi ser till det medborgarjournalistiska kopplat till trovärdighet - i varje givet ämnesområde/story - så är svaret nej. Magnus insats hade inte diskvalificerats som medborgarjournalistisk om han avslöjade larverna i köttfärsen på Konsum. Om hans avslöjande hade politiska implikationer däremot, riktade mot majoriteten i Stockholms stad t ex, då skulle "handikappet" drabba honom.

Vad gäller exemplet med moderaternas kommunikationschef handlade det inte heller där om huruvida han alllmänt kunde benämnas medborgarjournalist, med eller utan PR-värde. Jag undrade om negativ information om politiska motståndare som kanaliserades via hans blogg kunde vara medborgarjournalistisk. Jag tycker inte det.

Jag tror inte heller att Boreliusavslöjandet var ett planteringsjobb från Sveavägen - och tror mig heller aldrig ha hävdat det. Däremot tror jag att du antingen underskattar Magnus och liknande bloggar eller överskattar "läckor till riktiga journalister". I 9 fall av 10 är det precis som du säger, men det finns tillfällen då de okonventionella vägarna är att föredra också av rena effektivitetsskäl.

Johan Sjölander sa...

Martin skriver: "Magnus insats hade inte diskvalificerats som medborgarjournalistisk om han avslöjade larverna i köttfärsen på Konsum. Om hans avslöjande hade politiska implikationer däremot, riktade mot majoriteten i Stockholms stad t ex, då skulle "handikappet" drabba honom."

Och detta är ju intressant. För det säger dels att det inte är Magnus jobb som "pr-nisse" som diskvalificerar honom, det är hans politiska hemvist. Även en pressektreterare kan vara medborgarjournalist, men en sosse kan inte granska borgare (eller tvärtom).

Sedan sker vad jag tycker är en glidning i argumentationen. För att det faktum att Magnus är öppen med sin partitillhörighet innebär ett "handikapp" - i meningen att han måste ha extra mycket på fötterna när han avslöjar något om borgerligheten - det är ju inte svårt att hålla med om. Hade han exempelvis varit nunna eller hjälparbetare hade hans trovärdighet varit en annan.

Men om han nu - trots detta "handikapp" - faktiskt gör ett genuint journalitiskt jobb. Varför kan han då inte få erkännande för det?

För det är ju hela pudelns kärna här - är det journalistiken eller journalisten som ska vara i fokus?

Jonas N sa...

Ärligt talat går denna uppståndelse, om huruvida 'medborgarjournalistik' är rätt beteckning för Magnus alster eller inte, mig förbi nästan helt ...

Vad jag kan hålla med Kronman/Leman om är att medias beskrivning av Magnus som nån 'Average Joe' är missvisande, och att undlåta att nämna hans (s)-avlönande värv försvårar för läsaren att bilda sig en uppfattning, ja tom ger rent missvisande bild.

Men detta är alltså kritik mot mainstreammedia, och jag tror inte en sekund att underlåtandet att nämna Magnus (s)-hemvist var slump eller okunnighet. Det berodde på politisk lutning hos kåren, är jag övertygad (och alltså brist på professionalitet)

Men vad jag egentligen vill tillägga i debatten är nåt helt annat:

Först, Magnus bedrift var lovvärd och förtjänar en eloge (oavsett epitet). Det var iofs inget riktigt scoop, utan bara viadrebefordrning av offentliga uppgifter, dvs han bara gjorde det jobb en lat och självtillräcklig journalistkår borde ha gjort, en enda journalist hade räckt faktiskt.

Men, det är inte poängen. Utan 'avslöjandets' implikationer! Det menades nämligen att paret Borelius visst skulle 'haft råd' med vita barnflickor, och ingen ifrågasatte den 'sanningen'.

Jag vill hävda att detta är näst intill ren bullshit.

Magnus sammanställde att paret under en 10-års period hade haft 16 miljoner i inkomster. Och därav menade tyckarkåren att det visats att hon 'visst haft råd'. 16 millar (före skatt, märk väl) blir ca 400 tkt/år vilket är en OK lön, men absolut inget sus-o-dus liv. Att kunna betala flera barnflickor vitt med vad som återstår efter utgifter kanske kanske låter sig göras nätt och jämt, men förutsätter nog nudeldiet och försakelse av nästan alla andra utgifter. Dessutom var dessa 16 millar högst ojämnt fördelade över åren, och de var inkomster från företagsverksamhet, dvs ingalunda säkra att komma in även nästa månad eller år.

Så jag hävdar att påståendet 'att dom visst hade råd minsan' är dels felaktigt rakt av, och att det än en gång speglar journalisters slapphet, och även inrökta politiska föreställningar om att 'dom rika kan minsann betala, dom har ju så mycket pengar' utöver den fullständigt bisarra prissättningen 'vitt' innebär.

Tror du mig inte?

Minns att Jan Nygren (som tilltänkt (s)-ledare under samma tid) begärde 30.ooo kr extra i månaden för att kunna ha vit barnflicka. Det är alltså 360 tkr/år extra!

Att en vänsterlutande, inrökt, nätt och jämnt läskunnig journalistkår i media knappt ens orkar förstå resonemanget ovan, än mindre framlägga det för att belysa och nyansera, förvånar mig föga. Men att ingen annan heller påpekat det helt absurda i resonemanget förbryllar mig ändå lite.

Ett (ej enbart ironsikt) tips:

Magnus (tex) kunde ju göra ett riktigt scoop nu (som nykrönt medborgarjournalist) och påpeka att hela mediakåren hade helt fel när dom tolkade hans inkomstsiffror från i höstas. Och samtidigt slå ett slag för en rimligare tjänstebeskattning.

Han skulle ju precis som han hävdar om övrigt bloggande göra det helt separat från sin yrkesroll. Eller hur ;-)

Johan Sjölander sa...

Hur kan 16 miljoner på en tioårsperiod bli 400 000 per år? Jag antar att du i sådana fall menar efter skatt per person (16 miljoner genom 10 år genom två personer gånger 0,5 för en femtioprocentig skatt).

Att man på de inkomsterna inte skulle ha råd med städhjälp och banrpassning vitt är ju fullkomligt löjligt. Faktum är att man tom skulle ha råd med de fantasipriser du tillskriver Jan Nygren, och ändå har mer pengar över (disponibelt) än en bred majoritet av alla svenskar (dra av 360 000 från de 800 000 paret enligt dina siffror hade efter skatt, och du får 440 000, vilket då - med samma sifferexceris - motsvarar inkomster före skatt på nästan 900 000. Vilket är väldigt mycket).

Så jag tror tyvärr din idé på scoop faller - eftersom den inte håller. Det gör att det alltså inte vore någon vidare medborgarjournalistisk gärning att publicera den.

Jonas N sa...

Sorry ...
Du har rätt ... jag dividerade med två ... (en gång för mycket)

Det minskar substansen i vad jag säger en del ...
800ooo kr/år och person är ganska bra inkomster.

Men de var fortfarande väldigt ojämna under tidsperioden, och att betala vitt för är fortfarande väldigt väldigt dyrt ...

Pinsat att ha räknat fel ... '

rodnar .. men bara lite!

Johan Sjölander sa...

"rodnar .. men bara lite!"

Det klär dig...

Jonas N sa...

Se där ... jag var inte så illa ute ändå. Läser man på hos Magnus' Borelius-avslöjande finner man att jag mindes uppgifterna rätt (samma sak finns även här, i DinaPengar ).

Maria Borelius hade en medelinkomst under dessa år på 383 tkr/år under sagda period, alltså tom något lägre än vad jag angav.

Däremot hade hennes man högre och ojämna inkomster, och summan (för paret) på dryga 16 millar.

Så mitt ursprungliga påstående står fast:

Maria Borelius, skulle knappast, trots en mycket anständig lönenivå, kunnat avlöna de barnflickor hon hade vitt med sin egen lön (vilket ju också Jan Nygren intygar, han ville alltså ha lika mycket som hon tjänade extra för en barnflicka)

Det är klart, med en man som (visar det sig i efterhand) tjänar i snitt tre ggr så mycket så kan man alltid säga 'att dom hade visst råd', och det kanske stämmer.

Men jag är alltså ytterst tveksam om det hade funnits någon realistisk möjlighet att betala vitt om båda hade haft hennes lön- Jag vill nog hävda att det inte hade gått. Vilket är ju vad som egentligen är uppenbart för alla:

Folk skall inte köpa tjänster själva. Dom skall ha en anställning, typ 9-5 och hoppas att närmaste dagis har plats. Någon annan metod att få vardagspusslet att gå ihop lämnas i realiteten inte under rådande regler (annat än att fixa det svart). Att småföretagare inte passar in i den mallen bedömde nog den förra regeringen inte kostade så många röster!