Varför Johan Ingerö har fel om jämlikheten

Är det bättre att alla har det (olika) bra i ett ojämlikt samhälle än att alla har det (lika) dåligt i ett jämlikt? Svaret på den frågan är naturligtvis ja. Men det är ur ett politiskt perspektiv tämligen ointressant, eftersom det bästa alternativet fortfarande är att alla har det bra i ett samhälle som är jämlikt.
Om man inte förstår att socialismen/socialdemokratin/vänstern är en rörelse som syftar till att både öka det gemensamma välståndet och till att fördela det mer rättvist kommer ens analys tyvärr att bli tendentiös och, därför också, bristfällig. Det är det misstaget högerbloggaren Johan Ingerö gör när han i några inlägg (senast igår, men även tidigare) försöker ge sig i kast med att argumentera mot vänsterns jämlikhetsvision.

Kärnan i konflikten mellan vänster och höger kommet till uttryck i synen på jämlikheten – eller snarare ojämlikheten*. En vänsterperson menar att ojämlikheter är någonting onaturligt, något som skapats av ett orättvist samhälle och som därför går och bör att göra något åt. En högerperson däremot menar att det är jämlikheten som är onaturlig och som därför kräver våld och tvång för att på samhällelig väg göra något åt – vilket då kommer att få andra (förödande) konsekvenser (allt från lägre tillväxt till Gulag, beroende på läggning och omständigheter). Ojämlikhet blir då att föredra framför alternativet.

Detta blir väldigt tydligt i Johan Ingerös resonemang. Inte minst i räkneexemplen med Per och Pål sätter han en rik och expanderande mot en fattig och stagnerande ekonomi och kommer sedan föga överraskande fram till att den förra förmodligen är trevligare att bo i. Men sedan blandar han dessutom ihop detta med jämlikheten, eftersom han också gör det fattiga landet till det mer jämlika.

Finns det då fog för att säga att jämlika länder har en sämre ekonomisk utveckling än länder med större klyftor? Har det exempel Ingerö lyfter fram någon generell bärighet? Vi kan gå till en forskningsrapport beställd av Svenskt Näringsliv för några år sedan för att få en överblick. (Rapportens egentliga syfte är att argumentera för tillväxt, vilket jag också är, men den ger några intressanta forskningsöverblickar. Du läser den i fulltext här.)

Författaren konstaterar att det finns ett antal teoretiska modeller som av olika skäl hävdar att jämlikhet dämpar tillväxten. När det däremot kommer till empirin ser det dock annorlunda ut. Den tidiga forskning som faktiskt på empiriska grunder hävdade att det finns ett direkt positivt samband mellan jämlikhet och tillväxt vill författaren vara lite försiktig med. Istället skriver han att ”sammantaget kan vi konstatera att bilden som de tidiga studierna målat upp där jämlikhethar en entydigt positiv effekt på tillväxten har nyanserats och att senare studier tyder på att sambandet är mer komplext och beror bland annat på vari inkomstfördelningen som ojämlikheterna uppstår.”

Gott så. Sambandet är komplext och vi vet inte riktigt. Men även om det finns anledning att nyansera bilden finns det i grunden starkare empiriskt fog att säga att jämlikheten är bra för tillväxten än tvärtom. Tittar vi ut i världen och inte minst på fattiga länder finns det ett rätt tydligt sådant positivt samband, vilket belystes inte minst i en världsbanksrapport häromåret (finns att läsa här).

Vi kan gå till Sverige för att belysa samma sak. I en tabell ur Svenskt Näringslivsrapporten ovan jämförs den svenska tillväxten respektive jämlikheten i ett efterkrigsperspektiv. Vi får följande bild:

Genomsnittlig tillväxt och Ginikoefficient i Sverige
(Årtionde
Genomsnittlig tillväxt
Genomsnittlig Ginikoefficient)

1951 – 1960
3,0%
54,7

1961 – 1970
3,7%
46,9

1971 – 1980
1,7%
30,7

1981 – 1990
2,3%
22,5

1991 – 2000
1,7%
26,5

Källa: Penn World Table, och WÌID

Vi kan alltså se att den tid på jämlikheten ökade som absolut mest också var den tidsperiod då tillväxten var utan jämförelse högst. Det 90-tal då klyftorna återigen ökade (förvisso till ganska blygsamma nivåer) präglades istället av en historiskt sett försiktig tillväxtökning.

Med detta inte sagt att jämlikhet per automatik ger tillväxt. Men väl att de två uppenbarligen går väldigt väl att kombinera. Johan Ingerös ”exempelfigurer” där jämlikhet gifts samman med minskat välstånd har alltså inte någon generell giltighet.

Men ok, kanske någon nu invänder. Nu är det ju inte ett generellt resonemang Ingerö för. Han ritar bara upp ett räkneexempel; och visar att det inte behöver vara i det jämlikaste landet de fattigaste har det bäst. Vad Ingerö kritiserar är ju just de delar av vänstern som inte ser till hur stor kakan är utan bara till hur den är fördelad.

Men även ur detta snävare perspektiv missar Johan Ingerö målet. För om det vore bristande förståelse för betydelsen av tillväxt och ekonomisk utveckling som var måltavlan, då vore det enklaste nämligen att kritisera just detta. Men det är inte det Ingerö gör. Nej, det som ska bekämpas är uppenbarligen ett engagemang för jämlikheten som sådan.

I ett samhälle där så gott som all tillväxt går åt att göra de rikare rikare och så gott som ingenting tillfaller de fattiga, ökar inte fattigdomen med väl klyftorna. Men kritiken mot denna samhällsutvecklig får då Johan Ingerö till att bli en kritik mot tillväxten, inte fördelningen! Han menar (teoretiskt full riktigt, iof) att klyftorna hade varit mindre utan den extra tillväxten, och vem hade varit gynnad av det? Därför blir Johan Ingerös slutsats att ingenting bör kritiserars - eftersom det är att vara mot tillväxt.

Och återigen kommer vi tillbaka till vanföreställningen att stora och ökande klyftor är en förutsättning för tillväxt. Men det stämmer som jag har visat inte. Och utifrån detta kan man se åtminstone tre olika skäl att kritisera en samhällsutveckling där klyftorna ökar (även om det inte innebär att de fattigaste i absoluta tal ”förlorar” någonting).

Det första är att alternativet till utvecklingen med ökade klyftor inte är en utebliven välståndsökning, utan att välståndsökningen kommer de som har minst till större del. Att en liten elit roffar åt sig alla nya värden innebär faktiskt att de inte kommer det breda folkflertalet till del. Vad vänstern vill ha är en tillväxt som minskar klyftorna, och allt annat kan och bör därför kritiseras.

Det andra är att ekonomiska klyftor lätt slår över i sociala och politiska. Det handlar i botten om makt. I ett samhälle där de rika/eliten drar ifrån får det alltså större och allvarligare konsekvenser än de rent pekinuära.

Och det tredje är att välstånd i slutändan faktiskt är något relativt. Hur vi upplever hur bra vi har det beror faktiskt till stor del på hur bra andra har det, och hur vi står oss i jämförelsen. En levnadsstandard som på 1950-talet skulle ha uppfattats som utmärkt skulle idag antagligen ses som pover. Om alla andra utom jag får det bättre kommer jag att uppfatta det som en försämring, även om det kanske inte är det i någon ”absolut” mening.

Ska Johan Ingerö (och högern i bred bemärkelse) föra ett seriöst resonemang om jämlikheten är det denna typ av invändningar man bör försöka bemöta, istället för att måla upp nidbilder av en motståndare som vill göra alla (lika) fattiga. Gott nytt år, för övrigt!

*) rekommenderar läsning av Norberto Bobbios utmärkta essä ”vänster och höger” för ett mer utförligt, begåvat och lärt resonemang om detta än vad jag är förmögen till.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.

En mycket begåvad liberal

Kommer den borgerliga regeringen krypa till korset och utifrån ett jämlikhetsperspektiv backa på frågor som rör regler och ersättningsnivåer inom inte minst a-kassan? Den frågan leder en läsning av PM Nilsson i dagens Expressen av, där Nilsson återigen bevisar att han är en av Sveriges mest fritänkande och för den delen begåvade liberala opinionsbildare.

Ledarartikeln heter ”Året då plånboken förlorade valet” och är faktiskt mycket läsvärd i sin helhet (du hittar den i fulltext här). PM Nilsson lyfter fram jämlikhets-begreppet och förklarar en socialdemokratisk politik på ett sätt så att även en inbiten s-gängare som jag kan nicka igenkännande. Han skriver:

”Vad borgerligheten med säkerhet därmed har underskattat är att idén om social jämlikhet är en stark drivkraft, både för det socialdemokratiska partiet och för dess väljare. När s-ledare inför valen har lovat höjda barnbidrag, bostadstillägg, återställd a-kassa och tandvårdsreformer har man naturligtvis känt igen sig i termer av kronor och ören men också i idén om jämlikhet. Den som för tillfället har låga eller inga inkomster ska inte ha det så mycket sämre än vi andra. För vi vet att fabriken kan lägga ner när som helst.”

Detta kontrasterar Nilsson mot den borgerliga regeringens tusenlapp i skattesänkningar (eller var det en femhundring), som alltså måste ses som plånboksfrågor utan denna moraliska grund. Och han drar precis som jag slutsatsen att dagens opinionssiffror måste förstås mot denna bakgrund.

Min fråga då? Kommer den borgerliga regeringen som Nilsson skissar på att backa även när det gäller trygghetssystemen? Jag tror ärligt talat inte det. Och även om det händer vet jag inte om svenska folket är beredda att glömma den hårdkokta politik som ändå har förts under mandatperiodens första delar.

Men vi får se. Makten eller ideologin – det är det val regeringen Reinfeldt verkar stå inför. Jag tror personligen att Reinfeldt o co trodde att det skulle gå att få båda delarna med hjälp av ett schysst pr-arbete. Men den illusionen har dagens opinionssiffror mycket effektivt brutit ner.

De, och begåvade liberaler som PM Nilsson såklart. Som inte låter sig luras hur enkelt som helst.


Läs även andra bloggares åsikter om PM Nilsson, expressen, ledarsidor, politik, regeringen, jämlikhet, a-kassa och annat intressant

Regeringen är inte de som haft det svårast under 2007

Det är nu bara lite mer än en vecka kvar av den borgerliga regeringens första hela år vid makten. Självklart leder detta till mängder av tillbakablickar och analyser. Den stora frågan är naturligtvis varför Reinfeldt och hans kollegor har misslyckats så kapitalt i ett avgörande avseende – att behålla det förtroende från svenska folket som gav dem regeringsmakten till att börja med.

Ett grundtema är säkert det som Henrik Brors presenterar i DN idag. Reinfeldts svaga ledarskap gör att regeringen inte hämtar hem poänger för de positiva effekter som regeringens politik – enligt Brors – trots allt leder till. Det är alltså inte politiken det är fel på, det är personerna.

Behöver jag säga att jag inte fullt ut tror på denna analys? Eller visst; inte har skandalerna, det dåliga personomdömet och den ännu sämre krishanteringsförmågan hjälpt regeringen direkt. Ministrar som Mats Odell ger väl inte direkt den bild av kompetens och regeringsduglighet som svenska folket kan kräva.

Men kärnan i opinionsraset är trots allt politisk. Och det faller tillbaka på att svenska folket faktiskt väntade sig något annat än vad de sedan fick.

Dels i de uppenbara frågorna: fastighetsskatten som skulle avskaffas, bensinskatten som skulle sänkas, arbetsgivareavgifterna som skulle sänkas – inte höjas, regelkrånglet som skulle minska och inte öka. Och så vidare.

Men mest handlade det om att folk nog – vilket är fullt begripligt – trodde att Reinfeldts moderater faktiskt var något annat än de gamla. Sedan framträder med all önskvärd tydlighet bilden av en klassisk höger som gynnar de rika och låter sjuka och arbetslösa betala priset. Som (inte minst på lokal nivå) omfördelar mellan skatter och avgifter vilket gynnar de med höga och missgynnar de med låga inkomster.

Det är inte regeringen som har haft det tuffast under år 2007. Mitt under brinnande högkonjunktur har de som redan har det svårt fått det ännu svårare. Den grundläggande orättvisan är kärnan i det borgerliga opinionsraset. Regeringsodugligheten är ur det perspektivet bara en detalj.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, regeringen, hernik brors, regeringen, opinionen, rättvisa, och annat intressant

We shall overcome (en av svensk politiks finaste stunder?)

Mitt i julstöket; passa på att njut av en av svensk politiks kanske finaste stunder. Bakgrunden är naturligtvis nattsvart, med lasermannen och ett samhälle som kändes som om det var på väg käpprätt åt helvete. Men håll med om att det ändå på något tragikomiskt sätt blir till stor underhållning när statsminister Bildt med regeringskollegan Birgit Friggebo ska försöka reda upp situationen...



Läs även andra bloggares åsikter om carl bildt, birgit friggebo, YouTube, we shall overcome, politik, rasism, borgerligheten, och annat intressant

Ninas och Jonas talkshow ger mersmak

Idag var det premiär för den nya satsningen på blogg-tv med Jonas Morian och Nina Unesi. Först ut var förre socialdemokratiske utrikesministern Jan Eliasson och du kan se resultatet på Jonas blogg här (Ninas egna kommentarer hittar du här).

Och jag tyckte att det blev riktigt bra. Det är ju inte givet att aldrig så duktiga bloggare gör sig i den här formen men jag tycker att både Nina och Jonas skötte sig med den äran. Och Jan Eliasson är naturligtvis en mycket spännande person vars star quality gör att han går även genom bildskärmen, uppenbarligen.

Mersmak, är ett ord som faller mig på läppen. Och så tycker jag att det är kul att socialdemokratin ligger så pass långt framme både vad gäller synen på bloggosfären och på hur den nya tekniken kan användas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik. YouTube, Jan Eliasson, Nina Unesi, film bloggosfären, bloggande, media och annat intressant

Här säljer centerpartiet ut sprutbytesfrågan

Upptäckte precis av en slump att min "landstingskollega" centerpartisten Gustav Andersson också bloggar. Kul. Ett inlägg som visserligen är lite gammalt men som ändå kan vara värt att fästa uppmärksamhet vid är när han för några veckor sedan motiverar varför centerpartiet övergav sitt tidigare stöd för ett sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting för att istället köpa folkparitet och Birgitta Rydbergs krav att begrava hela frågan i en jättelik utredning.

"En kompromiss som är bättre än nej eller ja", heter inlägget. Om man inte är missbrukare, ja, frestas man att tillägga. Att centerpartiet sätter omsorgen om makten och allianskompisarna framför Stockholms läns missbrukare är ett svek som fler borde få kunskap om. Så sprid gärna detta, alla ni som bryr er.

Läs även andra bloggares åsikter om gustav andersson, politik, sprutbytesprogram, missbruk, narkotikapolitik, centerpartiet, stockholms läns landsting och annat intresssant

Ibland blir jag nästan lite avundsjuk på Linda Skugges högerpopulism

Jag tänker på den där fattiga kvinnan i den amerikanska valrörelsen som skulle rösta på Bush och inte på Kerry, för att hon ”aldrig kunde tänka sig att rösta på en riking”. Finns det något den amerikanska högern har lyckats med så är det att hitta denna folkliga ton; där man tom kan få en presidentson ur en genuin överklassfamilj att framstå som en ”vanlig kille”. Och det är upprörande, javisst, men framförallt är det faktiskt förbannat skickligt.

En viktig del i att detta har lyckats i USA är de många opinionsbildare – inte sällan på radio – som har burit denna folkliga högeropinion. Finns det någon i svensk offentlighet som är bra på att hitta denna oftast lite (eller tom mycket) vulgära, sakligt inte sällan direkt felaktiga men förmodligen väldigt väl fungerande ton så är det Linda Skugge. Särskilt tydligt blev det när hon förra veckan kom med några handfasta ”tips” till hur regeringen Reinfeldt skulle rädda sig ur krisen (läs hela texten här).

Jag har gått och grunnat på den texten en hel del under den senaste tiden. För det är naturligtvis ren populism det är frågan om. Fienden är ”vänstereliten” som åker till Thailand, har svart städhjälp och dessutom är genomfalsk (särskilt ”sosseeliten”, som innerst inne är glada för det regeringen gör och tänker inte återställa en centimeter). Allt bra som händer (och lite till) är regeringens förtjänst, som tar Sverige och de otacksamma svenskarna från det eländes elände landet befann sig i till något rätt hyfsat.

Den enda anledningen till att regeringen har problem är att de inte är tillräckligt folkliga. Man ställer sig för högt, inser inte hur låga de vanliga svennebananerna är. Satsa istället ännu mer på människornas plånböcker, gör upp med ”liberatarianerna”, snacka så att folk förstår, är Linda Skugges credo. Krydda sedan med ren klassretorik; visa hur ”undersköterskan” brandskattas för att ”överläkaren” ska kunna åka till Marbella under sjukskrivningen. Den gamla hederliga svenska avundsjukan är medicinen som ska få den borgerliga regeringspatienten på fötter igen.

Bilden som målas upp är alltså den av ”den vanliga människan”, den ”folkliga”, som står upp mot ”eliten”. Att Linda Skugge själv tillhör vad som måste kallas medieelit, att hon kommer från en familj som traditionellt äter julbord på Edsbacka krog (priset för en julmeny innevarande år facila 995 kronor – per kuvert), allt det där det drunknar i retoriken och tonfallet.

Det speciella med den här typen av debattörer är att de inte går att bemöta. Om en ”vanlig” politisk skribent skriver en artikel kan man argumentera mot, bemöta i sak, lyfta fram orimligheter. Men hur bemöter man Linda Skugge? Det går helt enkelt inte.

Och missförstå mig nu inte. För ja, jag tycker det är provocerande på gränsen till upprörande. Jag blir rent av arg. Men det är inte det som är min poäng. Den är snarare det motsatta; det är faktiskt nästan lite synd att den svenska vänstern är så fin i kanten att den inte förmår producera några egna Linda Skuggor. Eller Johan von Holsteinar, eller Göran Skyttar, eller Ulf Nilssonar.

Fast det är klart. Det finns ett drag av folkförakt i inte minst Linda Skugges text som är svårt att värja sig ifrån. Någon sorts märklig kombination av att i praktiken se ner på de vanliga människorna samtidigt som man ställer sig på deras sida. Förmodligen är detta nödvändigt för att få ihop den typ av högerpopulistiska position Linda Skugge intar. Och den är faktiskt bara obehaglig.

Så kanske är det inte fler folkföraktande populister vänstern behöver (några som skriver lite roligt vore däremot välgörande). Jag vet inte. Men om förra veckans partipolitiska utspel från Linda Skugge bara är det första av många tror jag dock att detta är en diskussion som fler bör engagera sig i.

Läs även andra bloggares åsikter om Linda skugge, politik, regeringen, högerpopulism, populism, usa, media, retorik, vänstern och annat intressant

Björn Elmbrant says it all

Om det till äventyrs är någon som ännu inte har upptäckt fenomenala webbsatsningen Dagens Arena så är det läge idag. Björn Elmbrant skriver utmärkt om vad Ulf Adelsohns utfall mot Svenska Dagbladet säger om stämningsläget inom dagens borgerlighet.

”Vi har det mycket trevligare vid frukostbordet, nu när vi har sagt upp vår prenumeration", berättade Ulf Adelsohn i P1 Morgon i går morse. Om alla allianspolitiker valde att ha trevligt till frukost och ingenting vilja se och ingenting vilja höra om hur illa ställt det är, då är regeringen Reinfeldt snart körd” avslutar Elmbrant sin ledare (du läser hela här).

Och det är bara att skriva under. När du ändå är igång kan du väl för övrigt ta och kasta ett getöga på att läsa Nisha Besara om moderaternas ”nya” sjukvårdspolitik, Per Wirtén om jämlikheten, Devrim Mavi om utförsäljningarna av hyresrätter i Stockholm och Katrine Kielos om regeringens arbetsmarknadspolitik och den strikte faderns moral.

Bra vänstertexter från skarpa vänsterskribenter, helt enkelt. Nästan lika sossiga som SvD...

Läs även andra bloggares åsikter om politik, dagens arena, björn elmbrant, Ulf Adelsohn, Svenska Dagbladet, SvD, media och annat intressant

Jag stödjer Svenskt Näringsliv i deras julkampanj

Det har varit mycket gnäll på Svenskt näringsliv och deras julkampanj nu i dagarna. Både på bloggar och på debattsidor har olika skribenter gjort sitt bästa för att göra ner julsagan om tanten som slutade konsumera till jul och därmed skapade både arbetslöshet och misär. Jag skulle härmed vilja deklarera att jag ställer mig på Svenskt näringsliv och deras informationschef Tove Lifvendahls sida. De har helt rätt. Min enda kritik är att de är lite väl försiktiga.

För låt oss erkänna rakt av – världen är full av tillväxtfientliga krafter som inte har förstått poängen med arbetsdelning och en utvecklad kapitalism. Tanten i julsagan är faktiskt bara toppen på ett isberg.

En grupp som särskilt irriterar mig är de som skapar massarbetslöshet i livsmedelsindustrin genom att envisas med att till göra saker själva som sköts mycket bättre av professionella. Alla de som försöker ta oss tillbaka till medeltiden genom att envisas med att lägga in egna sillar, fiska sina egna kräftor eller tom göra sig egen senap. Gör upp med dem med, säger jag! (Särskilt illa är de som envisas med att odla egna grönsaker istället för att bidra till moderna arbetstillfällen på en utvecklad arbetsmarknad. De borde skickas på enkel biljett till Afghanistan eller nått så får de se hur kul det är att leva i ett jordbrukssamhälle…)

En annan grupp som Svenskt näringsliv borde ta sig an är de som sparar. Där kan jag med viss förvåning konstatera att en sådan som SvD:s Per Gudmundsson idag åtminstone försiktigt men ändå lutar åt att stödja Svenskt Näringsliv. Gudmundsson har ju tidigare tillhört en av dessa anti-konsumtionsivrare som gråtit krokodiltårar över att den svenska medelklassen har för lite sparkapital att falla tillbaka på.

Men nej du Per, medelklassen ska inte spara – de ska KONSUMERA! Din ständiga propaganda för motsatsen är inget annat än en lovsång för nedskärningar och uppsägningar inom detaljhandeln. För låt oss inse fakta – det är troligare att det är den typen av locktoner som Gudmundsson vanligtvis levererar som får tanten i julsagan att spara in en smula på julklapparna än några sura kulturtanter som skriver långa och obegripliga artiklar om konsumismien.

Så därför ställer jag upp på Svenskt Näringslivs kampanj, och jag hoppas att de också är beredda att fortsätta korståget mot marknadsekonomins verkliga fiender. Jag är alla gånger med.

Men först ska jag ut och bränna ner några kolonilotter. Vi ses på barrikaderna!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, svenskt näringsliv, jul, konsumtion, julsagor, ironi, satir, per gudmundsson, marknadsekonomi, sparande, arbetsdelning, tillväxt, tove lifvendahl och annat intressant

Frågor till Filippa Reinfeldt, med och utan svar (live från SLL)

”Kommer majoriteten i Stockholms läns landsting att ändra sin hittillsvarande privatiseringspolitik för sjukvården med tanke på den debattartikel i Dagens Nyheter som sjukvårdslandstingsrådet lät publicera nyligen?” Det frågade alldeles nyss Dag Larsson (s) Stockholms läns sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt här på landstingsfullmäktige. Och svaret var förvisso mångordigt men om jag skulle våga mig på någon typ av kortare sammanfattning så kan man nog säga att det var ”nej”.

Det innebär att sjukvårdslandstingsrådet anser det vara fullt förenligt att i stor skala privatisera både akutsjukhus och hela sjukvårdssystem, samtidigt som man skriver debattartiklar där man självkritiskt påstår att man hittills har pratat för mycket om privatiseringar och ägarfrågor.

På ett sätt är detta helt logiskt. Det är klart att moderaterna hellre ser att vi pratar om något annat än den politik som moderaterna faktiskt för. Men frågan är om inte medborgarna upplever vad moderaterna gör som ett större problem än vad de säger. En politisk ”förnyelse” som helt handlar om orden och utanpåskapet fungerar kanske i opposition, men inte när ens handlingar hela tiden kan prövas mot verkligheten.

Och på tal om den (verkligheten, alltså); en annan fråga sjukvårdslandstingsrådet fick var från socialdemokraten Inger Ros. ”Anser sjukvårdslandstingsrådet att de nya vårdcentraler/husläkarmottagningar som startar den 1 januari 2008 är riktigt fördelade efter vårdbehoven?” frågade hon. Och på det fick hon naturligtvis inget rakt svar. För faktum är att den borgerliga vårdpolitiken helt utgår från producenternas perspektiv, och inte från medborgarnas.

Det där sista är värt att utveckal. Återkommer i ett längre inlägg om det. Nu måste jag förbereda mig inför tandvårdsdebatten. På återseende.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukvård, stockholm, stockholms läns landsting, filippa reinfeldt, dag larsson, inger ros och annat intressant

Privatisera inte folktandvården (rapport från hjärtat av Stockholms läns landsting)

För en dryg halvannan timme sedan inleddes årets sista landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting. Det är en diger dagordning i 35 punkter som de 149 folkvalda ledamöterna ska arbeta sig igenom under dagen. Just nu debatterar s-gruppledaren Ingela Nylund-Watz en punkt som heter "åtgärder med anledning av delårsbokslut 2007", och vad debatten i praktiken handlar om är den borgerliga majoritetens beslut att frysa inne pengar som skulle ha gått till ett nytt FoU (forskning och utveckling) -center i Salem Nykvarn Södertälje.

Annars är dagens stora fråga frågan om privatiseringar inom folktandvården. Jag såg alldeles nyss det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson sitta och förbereda sig inför debatten tillsammans med en politisk sekreterare. Det lär han behöva.

Jag frågan Kristina Söderlund (socialdemokratisk andre vice ordförande i tandvårdsberedningen) och Mikael Sundesten (socialdemokratisk ledamot i tandvårdsberedningen) vad de tycker om det borgerliga förslaget.

- Vad det borgerliga förslaget i praktiken innebär är att de slår sönder en väl fungerande verksamhet. Det är mycket bättre att ha en sammanhållen verksamhet, något som också landstingets egna utredning pekar på, säger Kristina.

- Det borgerliga förslaget öppnar upp för helprivatiseringar av Folktandvården, fyller Mikael Sundesten i.

- Det är ett märkligt sätt att använda konkurrens som metod när vi redan har en väl fungerande verksamhet. De vanliga skälen för att göra den här typen av förädringar finns helt enkelt inte, säger Kristina. Mikael fortsätter:

- De stora behoven av effektiviseringar och strukturrationaliseringar finns faktiskt egentligen på den privata sidan. Där skulle man kunna göra mycket. Men borgarna försöker komma åt detta genom att privatisera de bäst fungerande offentliga enheterna.

Avslutningsvis går Kristina in och pekar på de utvecklingsområden som finns inom tandvården. Det handar om uppsökande vård för äldre, information, möjlighet att jämföra priser och kvalitet.
- Men där skulle man snarare kunna tänka sig att stärka Folktandvårdens roll, istället för att avveckla den, avslutar Kristina Söderlund.

Debatt och beslut följer någon gång efter lunch. Jag återkommer vad det lider.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholm, sjukvård, tandvård, stockholms läns landsting, och annat intressant

Jag har sett slutet på alliansen, och hans namn var Littorin

Om ni undrar varför borgerligheten kommer att förlora valet 2010, ta en titt på måndagskvällens Aktuellt. I 21-sändningen mötte en tröttkörd arbetsmarknadsminister det vänsterpartistiske kommunalrådet Stig Henriksson. Och hade det inte handlat om verkligheten så hade det varit rent underhållande att se.

För Littorin gjorde ungefär alla fel man kan tänka sig. Han förnekade erfarenheter från verkligheten. Han rabblade siffror så att ingen orkade hänga med. Hans levererade ett krystat leende som bara blev mer och mer ansträngt ju längre debatten fortgick. När Henriksson kontrade med att regeringen ”friserar siffrorna” stod han närmast svarslös.

Debatten handlade om hur regeringens nedskärningar innebär ökade socialbidragskostnader i många kommuner. Och att moderaterna inte står för arbetslinjen, och att de är inte det parti som kommer att lösa vad de själva kallar för ”utanförskapet”, det blev väldigt uppenbart i kvällen inslag. Undrar om inte just den frågan som fick den borgerliga regeringen vald kommer att bli den som också får dem att åka ut hösten 2010?

Läs även andra bloggares åsikter om Stig Henriksson, Sven Otto Littorin, utanförskap, socialbidrag, arbetsmarknad, politik och annat intressant

När du tröttnat på det högervridna SVT

Så här är det – jag är förmodligen rätt mycket till vänster om de flesta som jobbar och verkar på SVT. Jag tycker allt som oftast att de framställer regeringen i alltför positiv och socialdemokratin i alltför negativ dager. Skulle jag själv få bestämma in i minsta detalj skulle jag antagligen rätt ofta göra annorlunda vinklar och värderingar. Alla ni som följer denna blogg vet exempelvis att stundtals det är skillnad på vad Sjölander för fram och argumenterar för och det sätt SVT och Sveriges radio väljer att framhålla saker.

Och i stort sett finns det ju två sätt för mig att hantera detta. Det ena är att skrika ”konspiration” och verka för SVT:s omedelbara nedläggning eller åtminstone underordning säg exempelvis det socialdemokratiska partiet (eller varför inte mig personligen). Eller så kan jag acceptera och tom tycka att det finns en poäng med medier som är i genuin mening oberoende och därför kan förväntas slå på och kritisera både den ena och den andra sidan.

Vill jag däremot ha mer av meningsfränder så finns det ju alternativ. Kan särskilt rekommendera alldeles fantastiska satsningen på Dagens Arena, tex. Med briljanta skribenter som Katrine Kielos och Björn Elmbrant. Ofta hur bra som helst.

Som sagt. När du tröttnat på högervridningen i Aktuellt eller Dagens Eko. Och faktiskt betydligt roligare än att skrika konspiration. (Och ja, hela detta inlägg är naturligtvis dedikerat till allas vår Göran Skytte. Även om det i hans fall kanske inte är Dagens Arena man i första hand ska rekomendera som alternativ...)

PS: Imorgon ska jag se om jag med hjälp av min nya 3G-uppkopplig lyckas blogga från Stockholms läns landstingsfullmäktige. I sådana fall kommer – på beställning – en garanterat subjektiv rapportering därifrån. Håll tummarna DS

Läs även andra bloggares åsikter om mediepolitik, politik, public service, svt, sr, och annat intressant

Så mycket klokskap i en och samma tidning (en ödmjuk hyllning till dagens SvD)

En morgon som präglades av borttappade småbarnsvantar, slaskigt regnväder och tokförsenade tunnelbanetåg skulle annars ha kunnat vara riktigt trist. Men två artiklar i morgonens SvD gjorde sitt till för att trots allt sätta en smula guldkant på tillvaron. Bägge artiklarna får placeras i kategorin förnuft och vetenskap (om än på lite olika sätt).

Den första var Christer Sannes inlägg i globaliserings- och fattigdomsdebatten. Artikeln får ses som en replik på Johan Norberg (Norbergs ursprungliga inlägg hittar du här) och är i praktiken ett stycke sansad och mycket läsvärd käll- och metodkritik. När det gäller hur det egentligen ser ut med fattigdomen i världen, miljöproblematiken och svälten tror jag även den mest hängivne globaliseringsivrare mår bra av att ta del av Sannes nyanseringar innan man rusar iväg alltför långt med sina slutsatser.

(Lite pikant är också att europaparlamentariker Christoffer Fjellner på samma sida okritiskt använder sig av exakt de siffror Christer Sanne så skickligt lyckas bryta ner och ifrågasätta. Någonstans visar väl det på riskerna av att statistik alltför lättvindligt plockas upp av makthavare och används för det ena eller andra syftet).

Den andra artikeln är dagens understreckare, signerad Martin Gustafsson. Vad han skriver om är en nyutgiven artikelsamling (”Fakta eller fantasier. Föreställningar i vetenskapens gränstrakter”) utgiven av något som heter Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF). Vad VoF ägnar sig åt är att slåss för ”upplysningens idéer” genom att ifrågasätta kvasivetenskap, allt under slagordet att ”sprida saklig information om felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt”. Och detta låter måhända nog så okontroversiellt.

Och det är det kanske också. Men vad Gustavsson mycket skickligt och tänkvärt skjuter in sig på är motsatsförhållandet mellan att å ena sidan leva upp till upplysningens ideal om ett självständigt tänkande som inte bara följer de samhälleliga auktoriteterna, och å andra sidan att i dagens genomvetenskapligfierade samhälle slåss för ”den enda” – metodologiskt definierade – sanningen.

Ifrågasätt givna sanningar. Låt dig inte luras av aldrig så mycket skickligt presenterad statistik. Tänk alltid ett varv till. Det får bli någon sorts budskap i dagens lektion. Tack för den, Svenska dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, vetenskap, förnuft, statistik, johan norberg, globalisering, Christer Sanne, Martin Gustafsson, Vetenskap och Folkbildning och annat intressant

En förnuftets röst i mediedebatten

Jag har aldrig riktigt förstått varför SVT och Sveriges Radio är sådana röda skynken för så många högerpolitiker och –debattörer. Visst har jag någonstans insett att programbolagen ingår i en sorts mytologisk berättelse om det genomsossifierade Sverige där staten styr vad du ska tänka och tycka men att även hyfsat begåvade och sansade personer genom åren har lånat ut sig till denna typ av knepiga konspirationsteorier tycker jag handen på hjärtat har varit lite märkligt.

Därför är Micke Lejnegards inlägg på dagens Brännpunkt oerhört välkommen läsning. I ett tonläge som jag tycker är på pricken lyckas han utifrån många års personliga erfarenheter av både kommersiella och public service-media förklara både varför public service finns och behövs, samt analysera motståndet.

Ett stycke både angelägen och trivsam söndagsläsning, således. Du hittar hela artikeln här. Flera andra, tex Svensson och Per Westberg kommentar också klokt. (Bloggen Bent försöker däremot motbevisa Lejnegard med knivskarpa argument som att SVT vid något tillfälle sänt ett inslag som framställde landets moderate finansminister i en dålig dager. Också värt att läsa, inte minst för att det ger perspektiv på vad en del personer på högerkanten kräver för att en institution inta ska få kallas ”vänstervriden”. . .)

Läs även andra bloggares åsikter om mediepolitik, politik, public service, svt, sr, micke lejnegard och annat intressant

Fler moderater går ut och förminskar problemen med (sd)-samarbete

Igår skrev jag om det trista mottagande Mona Sahlins inbjudan att ta gemensamt avstånd från Sverigedemokraterna fick bland vissa moderata sympatisörer. Mary på Minamoderatakarameller försökte komma runt frågan genom att säga att det i sådana fall är rimligt att kräva av s-ledaren att sluta samarbeta med vänsterpartiet (”kommunisterna”, som hon kallar dem). Nu har den tråden tagits upp av ytterligare en m-sympatisör: Stefan Olsson som skriver att ”Sahlin bör lova att aldrig mer samarbeta med vänsterpartiet, det handlar om demokrati”.

Och självklart applåderas detta av Sverigedemokraterna och deras sympatisörer. Men vi andra har all anledning att hålla oss för skratt. För även om syftet med de två inläggen måhända är att smutskasta vänsterpartiet så blir effekten en helt annan: nämligen att man öser vatten på den kvarn som maler fram budskapet att (sd) bara är ett parti som alla andra.

Om det är så här lättvindigt man ser på främlingsfientliga partier som (sd) inom borgerligheten så understryker det egentligen bara en sak. Mona Sahlin gjorde mer rätt än man kunde ana när hon skrev sin debattartikel.

Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, fredrik reinfeldt, sverigedemokraterna, regeringsfrågan, aftonbladet och annat intressant

Är du en som håller på Amanda eller en som håller på Marie?

På fredag avgörs årets Idolspektakel. Jag ska villigt erkänna att jag fullständigt låtit mig dras med. Efter den inledande lyteskomiken (som jag inte klarar av att titta på utan att rodnande dra mig ur rummet för att gå på toaletten eller göra en kopp te eller nått) tycker jag dessutom att det är rätt trivsam underhållning. Nörden i mig älskar dessutom att försöka analysera (och helst förutse) röstbeteenden, kopplat till låtval, scenkläder och annat spännande.

I finalen på fredag står det verkligen mellan två tydliga alternativ. Å ena sidan den lite tokigt folkliga sångerskan Marie Picasso, mot å andra sidan den mer sofistikerade artisten Amanda Jenssen. För någon sorts medveten popmedelklass torde valet vara enkelt; Marie P. kan måhända sjunga men kom igen – Amanda är ju bara så cool. För andra är det lika solklart tvärtom: Picasso är en sångerska av guds nåde men den där lundatjejen sjunger stundtals lika surt som förra månadens överblivna filmjölkspaket.

Själv är jag numer en Amanda-kille, även om det har tagit ett tag för mig att bli övertygad. Fullkomligt säker blev jag nog först av Leonard Cohen-versionen under förra veckan (du hittar den här, värt att kolla in – det är faktiskt ruggigt vackert). Marie Picasso har bara verkligen imponerat på mig när hon sjöng rock – då var hon å andra sidan riktigt bra. Kanske krävs det lite ilska och energi i låtmaterialet för att hennes röstresurser ska komma till nytta och hon ska bli mer än bara en i raden av duktiga men vadå då sångerskor.

Samtidigt så tror jag att det är just detta som kommer att avgöra till Marie Picassos fördel på fredag. Hon gör jobbet, helt enkelt. Och det gillar vi. Jag kan verkligen tänka mig henne i allt från melodifestivaler till ”På spåret” eller ”Doobidoo” i framtiden. Marie Picasso är namnet till trots helt enkelt förmodligen så folklig du bara kan bli. Och jag skriver nu inte detta som något nedsättande, jag tycker tvärtom att det är riktigt hedervärt.

Men Amanda då? Kan man vara en cool artist som kommit fram genom ett lättsamt underhållningsprogram som Idol? Och vad säger det i sådana fall om den tid vi lever i? Tja, jag väljer att hålla tummarna och hoppas. För om fröken Jensen kan fortsätta leverera* på samma sätt som hon gjorde i ”Hallelujah” … ja, då är faktiskt rätt mycket annat förlåtet.

PS. På aftonbladet publiceras vilka låtar finalisterna ska sjunga. Att Marie skulle välja Celine Dion var kanske ingen högoddsare. Mer spännande då att höra Amanda köra Joe Cocker. Eller egentligen inte, kanske. Synd att det inte blir något tuffare med Marie, tycker jag nog ändå. DS

*) och ja, du blir skadad av språkbruket. Men om jag någon gång börjar prata om hallelulja-moments, så snälla. Skjut mig. Omedelbums.

Läs även andra bloggares åsikter om idol 2007, idolfinal, amanda jenssen, Marie Picasso, idol, underhållning, musik, tv4 och annat intressant

Att aldrig, aldrig göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att få makten

Om vi ser till dagens opinionssiffror är det närmare för (s) att få egen majoritet i riksdagen än att de fyra borgerliga partierna tillsammans ska få det. Nu är det väl ingen som tror att dagens siffror rakt av kommer att stå sig fram till valet. Men ska man förstå vikten av Mona Sahlins artikel på Aftonbladet idag så är det nog viktig att man har detta förhållande klart för sig.

Vad Sahlin kräver är ett enkelt och tydligt besked; Fredrik Reinfeldt måste lova att inte göra som de moderata partivännerna i Karlskrona och Landskrona eller som borgerligheten i Danmark (eller som Carl Bildt gjorde efter valet 1991, för den delen). Han måste lova att under inga omständigheter göra sig beroende av ett populistiskt och främlingsfientligt missnöjesparti på högerkanten. Även om det kan innebära att han för att uppfylla detta löfte måste vara beredd att säga ifrån sig regeringsmakten.

Vad det handlar om är alltså att bränna broarna mot en samhällsutveckling liknande den i Danmark, där tyvärr Dansk Folkeparti har fått ett enormt politiskt inflytande tack vare de etablerade partiernas eftergiftspolitik. Och man kunde tro att detta vore okontroversiellt. Tyvärr är så inte fallet.

Den flitiga m-bloggaren Mary (på minamoderatkarameller) väljer exempelvis att istället för att ställa upp på kravet gå den andra vägen. Genom att jämföra Sverigedemokraterna med dagens vänsterparti (”kommunisterna”, som hon kallar dem) relativiserar hon hela frågan och säger i praktiken att det inte finns något problem. Att samarbete med (sd), det är väl inte så farligt, det är åtminstone inte värre än (v) är det underförstådda budskapet. (Läs hela inlägget; ”kan s lova att inte samarbeta med kommunisterna”.)

Det är en trist reaktion. Framförallt ger det en föraning av hur det kan komma att låta efter ett val där borgerligheten går bakåt och Sverigedemokraterna (gud förbjude) får en vågmästarroll.

Vi svenskar kan annars vara stolta över att vi i så pass liten utsträckning lånat ut oss till främlingsfientliga och högerpopulistiska krafter. Låt det få fortsätta vara på det sättet. Då vore ett tydligt besked från Fredrik Reinfeldt och även från resten moderaterna av stort värde.

Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, fredrik reinfeldt, sverigedemokraterna, regeringsfrågan, aftonbladet och annat intressant

Ett liv utanför bloggosfären

Det har nu gått nästan en månad sedan jag bloggade sist, och varje gång jag surfat in på intressant.se har jag känt mig som en nykter alkoholist på en finlandskryssning. Visst känner jag för att börja skriva igen, men så vet jag också att bara jag börjar så kommer det att vara svårt att sluta. Och frågan är om jag egentligen hinner med.

Först en kort resumé av mitt liv sedan sist – ett liv som alltså har levts nästan uteslutande utanför bloggosfären: Jag har jobbar, hämtat på dagis, jobbat, lämnat, läst böcker (alldeles för få och alldeles för sällan), kanske hunnit se en och annan film, umgåtts med familjen, jobbat, hämtat på dagis. Och så någon gång har jag väl lämnat också. På dagis, alltså.

Och så har livet flutit på. Långt bort från ping-sajter, twingly och armslånga diskussionstrådar. Den politiska diskussionen har jag som tur är fortsatt varit en del av, både på jobbet och via mina förtroendeuppdrag i partiet (det socialdemokratiska, that is) och i Stockholms läns landsting. Flera av er bloggare där ute har jag även haft förmånen att få växla några ord med RL.

Men ändå. Det är något speciellt det där med bloggande. De saker som slagit mig som mest uppenbara är:

• Kontakten med läsarna via kommentarsfältet. Jag har faktiskt saknat flera av er rätt mycket. Det här är utan tvekan den stora poängen med hela fenomenet, det interaktiva, nätverket. Inte minst med personer vars åsikter man kanske inte delar alla gånger – eller någonsin…
• Att regelbundet få utveckla egna tankar och idéer i skrift. Jag skriver visserligen mycket i jobbet, men det är skillnad när man sätter ett eget namn under och lägger upp det för allmän beskådan. Både lärorikt och lite av en egotripp.
• Någon sorts insikt om att det faktiskt finns en och annan där ute som läser vad man säger och faktiskt håller med (eller åtminstone tycker det är värt att fundera över). Visst har jag kunnat se att bloggen till och från har haft rätt många läsare (när jag skrev på den, dvs). Men inte minst sedan jag … tog en paus … har jag faktiskt förstått att ni var rätt många som gillade vad som skrev. Och det är både roligt och hedrande.
• Möjligheten att då och då plita ihop en text om något som nästan ingen bryr sig om men som ändå känns viktigt (eller roligt). Eftersom ingen kan hindra en. Låt bli att läsa då, om ni tycker det är meningslöst!
• Känslan av att faktisk vara del av någon typ av community, eller sammanhang. Vi bloggare må vara lite skumma. Men vi är trots allt bloggare. Och det är inte det sämsta.

Därför har jag kommit fram till att jag nog trots allt inte kan leva ett liv utan bloggande. Däremot är jag inte helt klar över hur det kommer att se ut framöver. Den där ”tre-fyra inlägg om dagen länka alltid till twingly” jakten på träffar är nog över för min del. Det innebär nog också att ni inte längre kommer att hitta mig bland de mest lästa bloggarna på bloggtoppen. Jag hoppas att ni är en och annan som kan finna det mödan värt att titta in någon gång ibland ändå.

Vad ska jag då skriva om? Det bestämmer jag såklart själv, men jag har lagt upp en liten enkät här till höger. Fyll gärna i den. Kom gärna med kommentarer, eller släng iväg ett mejl (johan_sjolander@hotmail.se) om du har några idéer. Så få vi ser vad det blir.
Hursom. Det är kul att vara tillbaka. Väl mötta!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, bloggar, bloggosfären, bloggpaus, media, varför blogga och annat intressant