måndag, januari 28, 2008

Nej. Kapitalism och demokrati är INTE samma sak

Det är sen kväll och jag befinner mig på Djurönäsets kursgård ute på Värmdö där jag är på konferens med SL:s styrelse. Har ägnat dagen åt att fördjupa mig åt stillastående pendeltåg, för- respektive nackdelar med etanol i bussarna, tryggheten i tunnelbanan och andra jordnära, konkreta frågor. Efter middagen kollade jag några mejl och passade också på att gå igenom några bloggar. Och det var då jag kom att tänka på kapitalismen.

Jag är tillräckligt mycket marxist för att se den enorma kraften i den kapitalistiska samhällsutvecklingen. Jag kan också se det rent av frigörande i denna kraft; när gamla feodala strukturer obarmhärtigt rivs ner och krossas. Samtidigt menar jag att man också måste vara blind för att inte se vad kapitalismen inte förmår göra – hur detta monster måste tyglas och tämjas och balanseras av andra krafter och intressen än den rena profithungern för att inte skapa ett samhälle som blir helt förryckt.

Det finns idag en ödestro bland vissa liberaler, en sorts kausalitet där kapitalismen i sig kommer att leda till allt annat gott; demokrati, mänskliga rättigheter, människans frigörelse. Vi kan se det i synen på Kina, där diktaturen faktiskt i praktiken ursäktas med att den ekonomiska utveckling som satts igång med någon sorts historisk nödvändighet också så småningom kommer att leda till demokrati som vi känner den. Det är i grunden en sorts ekonomisk determinism med närmast naiva förtecken.

Nu är det naturligtvis inte så enkelt att detta resonemang är helt fel. För att knyta åter till gubben Marx; teknologisk utveckling, ökad rörlighet, många av de processer som sätts igång av kapitalismen självt underlättar och påskyndar också sociala motrörelser. Basic dialektik: fröet till varje systems undergång finns inom systemet självt. Arbetarrörelsen hade inte funnits om det inte vore för kapitalismen, och förmodligen inte demokratin heller.

Men det innebär inte att kapitalismen i sig leder till demokrati. Det innebär (kanske) att kapitalismen paradoxalt nog möjliggör motkrafter som sedan kan verka för demokratin. Åter till Kina; jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt att under överskådlig framtid kombinera en tämligen effektiv kapitalistisk produktionsapparat med en benhård kommunistisk enpartidiktatur. Om landet ska ta en annan utveckling är det en fråga om politik, sociala rörelser, i förlängningen mänsklig handling.

En höger som hyllar kapitalismen i sig och som motarbetar de sociala motrörelser som den möjliggör (fackföreningar, politiska partier med krav på välfärd och fördelningspolitik, andra typer av folkliga organiseringar) har helt enkelt inte förstått hur det fungerar, hur demokrati skapas och upprätthålls. I en rosaskimrande blandning av utopisk upplysningsoptimism och ekonomisk ödestro blandas orsak och verkan ihop. Jag undrar om inte detta naiva misstag kommer att vara grunden till den diskussion vi någon gång i framtiden kommer föra om vad som egentligen var högerns skuld.

Så tänker jag, när klockan börjar närma sig midnatt. Dags att krypa till sängs. Imorgon ska vi bland annat prata SL:s trafikinformation, och där har jag faktiskt en och annan synpunkt...

Detta inlägg löst inspirerat av Bloggen Bent (som dock inte skrev om Kina, där var det snarare Blogge Bloggelito jag tänkte på)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

onsdag, januari 16, 2008

Raket-Blair Reinfeldt

Vi var nog många som hickade till när Fredrik Reinfeldt i morse försökte jämföra sig själv med Bill Clinton. Dels för att statsministern, som Alexander Sofroniou påminner om, faktiskt stod på Bush sida senast det begav sig. Och dels för att det kanske är lite ska vi säga övermaga.

Men så funderade jag på vilken internationell statsman man egentligen skulle kunna jämföra Reinfeldt med. Och då kom jag att tänka på Tony Blair.

En inledande invändning är naturligtvis att Blair faktiskt är socialdemokrat. Förvisso inte på vänsterkanten, men ändå. Vi ska komma ihåg att bilden av den utpräglade högermannen är hyfsat överdriven, den offentliga sektorn byggdes ut rejält under hans tid för att ta ett exempel på motsatsen. Men bortsett från detta?

Tittar vi på Blair så ser vi en politiker som genom att triangulera inledningsvis bygger upp en enorm populäritet. Därefter vidtar en period av starkt folkligt stöd och en framgångsrik politisk gärning i regeringsställning. Slutet är däremot närmast tragiskt; tyngd under sjunkande opinionssiffror och ett politiskt misslyckade i Irak känns det väl närmast som en befrielse när han slutligen lämnar över och lämnar politiken för konsulteriets guldkantade värld.

Och det här passar ju faktiskt lite in på Reinfeldt. Fast han har gjort allting mycket snabbare, och hoppat över det där i mitten. Han triangulerade sig till populäritet och sedan blev han trött och bitter och impopulär.

Reinfeldt är helt enkelt lite av en raket-Blair. Och han har dessutom lyckats tappa styrfart och sympatier utan att en endaste soldat har behövt skickas till främmande land. Så ett tips till alla rekryterare på konsultfirmorna där ute. Håll er redo. Fredrik Reinfeldt kan vara up for grabs tidigare än ni tror.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och annat intressant

tisdag, januari 15, 2008

En regering som inte vet vart den vill kommer heller ingenstans

Inför valet 2006 prövade borgerligheten en ny strategi för att hantera frågor där de inte kunde komma överrens. De valde att slå fast att inte skulle göra någonting. Det är därför vi har hört så lite om energipolitiken hittills i mandatperioden.

Nu har folkpartiledaren Jan Björklund som bekant brutit den tystnaden och gått ut och krävt en utbyggd kärnkraft. Dessutom riktar han kritik mot en ökad användning av biobränsle. Min centerpartistiske landstingskollega Gustav Andersson går i dag till kraftig attack mot Björklunds utspel. ”Jan Björklund drabbad av intellektuellt sammanbrott" lyder rubriken på DN-debatt.

Och visst kan man med ett mått av skadeglädje följa hur borgerligheten hugger varandra i halsen. Men frågan är tyvärr större än så. För bakom den uppskruvade retoriken ligger ett reellt politiskt problem. Att lösa politiska knutar genom att sopa dem under mattan kan nämligen kännas kortsiktigt bekvämt. Men de underliggande problemen kvarstår (liknelsen om att kissa på sig ligger nära till hands).

Att inte göra någonting är inte rätt sätt att hantera energiomställningen. Det senaste valet innebar fyra förlorade år för Sverige – det är sorgligt nog den viktigaste slutsatsen man kan dra av att följa inbördeskriget om energipolitiken inom regeringsunderlaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

måndag, januari 14, 2008

Cecilia Stegö-Chilòs tidning slår tillbaka mot de elaka journalisterna

Vi var nog många som tyckte att det var åtminstone lite lustigt när borgerliga NEOs redaktör Peter Wennblad plötsligt fick för sig att lägga tid och kraft på att anklaga svenska medier för att använda svarta tipspengar för att kunna sätta dit (borgerliga) politiker*. Att samma moraliska indignation skulle ha fyllt tidningens sidor om de aktuella mediedreven drabbat socialdemokrater framstår liksom inte som helt troligt, om man säger så. Och det här är ju lite pikant, kan man tycka. Men det hela visade sig faktiskt vara värre än man kunde tro.

För ordförande i Neo AB:s styrelse är nämligen ingen annan än Cecilia Stegö-Chilò. Alltså samma Stegö-Chilò som också var en av de borgerliga ministrar som fick avgå ur regeringen efter medias granskning. Och när jag kommer att tänka på saken, samma Stegö-Chilò som en gång för länge sedan låg bakom mediedrevet mot (socialdemokraten) Mats Hulth.

Bilden av att Neo mest skyddar sina kompisar när de till och från går till attack mot den som har den dåliga smaken att kritisera borgare är alltså inte bara i grunden riktig. Den är sann på ett djupare plan än man kunde ana. Kul eller sorgligt? Jag vet ärligt talat inte.

Hittade hela grejen i en kommentar på Jinges blogg. Läs hela ”Neoscoopet” här

*) måste erkänna att jag först blev misstänksam när Wennblad i en SvD-artikel kallade journalister för en ny ”adel”. När borgerliga debattörer utnämner några till en ny adel brukar det nämligen vara läge att dra öronen åt sig. Vet inte varför, men så är det.

Med detta naturligtvis inte sagt att jag försvarar att någon (varken politiker eller tidning) bryter mot skattelagstiftningen (om det nu är det som har hänt). Jag tycker bara att det så uppenbart att NEO driver hämndjournalistik. Dessutom hanterar Peter Wennblad själva resonemanget om källskydd rätt, ska vi säga, styvmoderligt. En som faktiskt skriver tänkvärt om det är liberalen Mattias Svensson - se här. För den som vill fundera mer över själva sakfrågan, dvs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

It´s the economy, stupid

På nittiotalet så pratade alla ekonomi. Det var krishantering, budgetunderskott och dito sanering, inflationsmål, reallöneökningar och tillväxtpolitik för hela slanten. Under Perssonepokens senare hälft föll den debatten lite i skymundan. Man kan ha olika förklaringar till att så skedde men i grunden tror jag att det faller tillbaka på ett enda faktum; det gick rätt bra för Sverige, på ett makroekonomiskt plan. Och varför laga det som inte är trasigt?

Att en av den svenska vänsterns mest spännande intellektuella skriver en lysande text om något så osexigt som produktivitetstillväxt är därför ett tecken i tiden. När vi senare under kvällen nås av rapporter om att inflationen är på väg att rusa iväg (se exempelvis här) understryker det bara faktum. Frågan är om inte ett gammalt hederligt begrepp som ”stagflation” snart kommer att vara på var mans läppar?

Vi kommer att prata ekonomi under 2008. Se det som en mycket kvalificerad gissning. Låt oss bara hoppas att debatten kan ha det ideologiska djup som Kielos krönika ovan visar prov på. Ekonomi är lite för viktigt för att reduceras till siffror och kurvor i ett diagram.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och annat intressant

söndag, januari 06, 2008

Himmel över Berlin

Jag ville bli kär; och när familjen ikväll promenerade hem genom ett vinsterslaskigt och kylslaget Berlin undrar jag om det inte började hända. Med den utsökta vietnamesiska middagen fortfarande på smaklökarna kunde jag inte låta bli att på något sätt låta mig ryckas med av det närmast monumentala i de gotiska kyrkorna (som alltid fyller mig med en sorts skräckblandad förtjusning och osökt får mig att tänka på vampyrer), de storslagna byggnaderna och de jättelika torgen. Till och med Alexanderplatz tevetorn som liksom successivt tonade bort i den grådaskiga januarihimlen bakom oss var i kväll alldeles särdeles vackert.

Imorgon är det åter till Stockholm som gäller. Till Hässelby, jobb och vardag. Till ett nytt politiskt år som för mig alltså inte riktigt har fått börja än. Och med risk för att bli pretentiös såhär framåt söndagskvällen; några dagar i Berlin får en onekligen att fundera över de riktigt stora dragen. På demokrati och diktatur, krig och fred. När ondskan ligger så nära, både i tiden och kulturellt/geografiskt, som här blir den så oerhört mycket mer påtaglig - även om berlinarna åtminstone stundtals verkar försöka göra sitt bästa för att så snabbt som möjligt utplåna så mycket som möjligt av spåren.

På något paradoxalt sätt är det dessutom detta, att historien inte i varje stund lyfts fram och turistanpassas (även om gudarna ska veta att det finns exempel på den saken också) utan att det faktiskt finns saker som uppenbarligen fortfarande är jobbiga att hantera – på något sätt är det just detta som understryker allvaret i det hela. Det som har hänt här har hänt, och det är så nära i tiden att det fortfarande finns människor kvar som var med.

Tänker på det och det slår mig samtidigt att två av de senaste årens bästa filmer faktiskt är tyska försök att närma sig sin egen mörka historia; Undergången om Hitlers sista dagar i bunkern och De andras liv om förtrycket och övervakningen i det gamla Östtyskland. Jag vet inte exakt vad det säger oss, men någonstans har jag ändå en känsla av att det är bra, riktigt bra.

Hursom. Nog om Berlin (åtminstone för denna gång). På återseende när jag har kommit tillbaka till Sverige.

PS: Kan inte låta bli att tipsa om detta inlägg. Hypade poeten Malte Persson gör ner den av regeringen utsedde kulturrådsstyrelseledamoten Johan Stael von Holstein med den äran. Kultureliten spöar skiten ur dumhögern, liksom. Värmer gott i januarikylan. DS

Läs även andra bloggares åsikter om Berlin, resor, restips, historia, europa och annat intressant

fredag, januari 04, 2008

… and then we take Berlin

Jag vill inte beklaga mig, men såhär i efterhand kan idén att åka några dagar till Berlin i början på januari för att promenera runt och ”upptäcka staden” kännas något mindre briljant. Att dessutom strunta i att packa ner både långkalsonger och ett par ordentliga handskar tar det hela till någonstans i närheten av idioti. Men förutom kylan som trängt genom ben och märg går det faktiskt inte att klaga.

Berlin är mycket. Berlin är några av David Bowies bästa skivor, barnen från Bahnhof Zoo, det är tjugotalets dekadenta cabaretkultur, nazismen, kommunismen, kalla kriget. Det är stora gråa betongkolosser till huskomplex, vad jag hittills tycker verkar vara förvånansvärt många bra och trevliga restauranger och caféer, onekligen ett imponerande stort antal intresseväckande museum med sina välkända nitiska vakter (de sistnämnda har jag redan hunnit stöta på); sammantaget nu dessutom någon sorts symbol för ett nytt Europa efter muren (som till förvånansvärt liten del finns kvar och ser så förvånansvärt ynklig ut utan vakttornen och taggtråden).

För mig blir detta tredje besöket i staden. Och den här gången åker jag hit med den uttalade ambitionen att låta mig om inte förföras så åtminstone charmas (även om uttrycket charm känns som det passar sällsynt illa i sammanhanget). Hittills har det gått ok. Kylan är som sagt ett minus men den kan jag liksom inte skylla på staden. På något sätt passar de gråa vinterhimlarna dessutom till arkitekturen.

Vi bor väldigt centralt i gamla öst (i vad som kallas Mitte), i praktiken precis vid korsningen mellan Unter den Linden och Fredrichstrasse. På plussidan står redan alla de trevliga caféer och restauranger vi under denna korta tid vi varit här hunnit pröva på (antingen har vi haft väldig tur i våra chansningar, eller så är det helt enkelt bra här), en nattöppen skivaffär med nästan amerikansk känsla och inte minst en imponerande klassiskmusikavdelning, samt en del försiktiga exkursioner i stadens och landets historia.

I en gammal (eller snarare återuppbyggd) kyrka på Gedarmenmarkt tittade vi igenom en utställning om den tyska demokratins framväxt som om inte annat gav en välbehövlig uppfräschning av historiekunskaperna. Från 1848-års revolutionsförsök över epoken Bismarck till spartakistupproret, mordet på Rosa Luxemburg, vidare med den bräckliga Weimarrepubliken rakt in i det nazistiska maktövertagandet och dess fasor. Slutligen så kalla kriget, den delade staden, det kommunistiska förtrycket som föll med muren och så rakt in i samtiden, återföreningen och EU.

Dessutom det obligatoriska – Checkpoint Charlie, ”topography of terror” (en mycket gripande utomhusutställning i ruinerna av källaren i vad som tidigare var Gestapohögkvarteret som jag gärna hade ägnat mer tid åt om det inte vore just utomhus och snorkallt) och alldeles intill på Wilhelmstrasse det nuvarande finansdepartementet, inrymt i en av de få myndighetsbyggnader från nazitiden som fortfaraden står kvar (och ja, det är fult).

Jag vet inte om jag riktigt kan kalla mig för en berlinare än. Men det kanske kommer. Imorgon blir det fler museum. Låt oss hoppas vid gud att de har pumpat upp värmen ordentligt…

PS: Jag ser att Johan Ingerö har fortsatt vår lilla disksussion om jämlikheten. Kul, och ett intressant inlägg dessutom. Får spontant två idéer till repliker; en handlar om Missisippi brinner (filmen, alltså) och den andra om "jämlikheten och talangerna". Men det får nog bli när jag är åter i Sverige. Om inte de här gråa Berlinhimlarna sätter igång mig något alldeles väldigt... DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och annat intressant

onsdag, januari 02, 2008

Replik på en replik (mer om jämlikheten, tillväxten och Johan Ingerö)

Johan Ingerö har – trevligt nog – ägnat en hel del utrymme åt att på sin blogg bemöta mitt inlägg om jämlikheten från häromdagen. Jag svarar här i en replik på hans replik. Tyvärr måste jag konstatera att Ingerö inte bemöter själva kärnan i mitt resonemang – att jämlikhet och tillväxt går mycket väl att förena. Men å andra sidan öppnar han upp för en annan och kanske mer fruktbar diskussion av mer principiell karaktär.

Men till att börja med – Ingerös huvudproblem är alltså att han fortsätter att göra jämlikheten till tillväxtens fiende. Han hävdar att man om man är för jämlikhet istället borde ansluta sig till miljöpartiets tillväxtfientlighet, och att allt annat är att ”försöka slå¨knut på sig själv”. Och allt detta är naturligtvis – med respekt – fullkomligt nonsens.

Hur långt vi fortfarande står från varandra visar Johan Ingerö när han utbrister att jag inte förmått visa på något exempel där hög tillväxt och ökad jämlikhet gått hand i hand. Med tanke på att jag ägnade huvuddelen av mitt ganska omfångsrika huvudinlägg åt just detta framstår den kritiken som rätt märklig.

Men för att rekapitulera, vad sägs om Sverige under efterkrigstiden som ett näraliggande exempel? Från krigsslutet fram till 90-talets kriser går Sverige från en Gini på 54,7 till 22,5. Samtidigt har vi en tillväxt på 3 procent under 50-, 3,7 under 60-, 1,7 procent under 70- och 2,3 procent under 80-talen. En makalös ekonomisk utveckling som alltså tack vare höga jämlikhetsambitioner också utjämnar skillnaderna i samhället.

Och vi kan göra olika analyser av varför detta sker. Andreas Bergh (som ju inte direkt tillhör någon ytterlighetsvänster, om man så säger) pekar i sin ”den kapitalistiska välfärdsstaten” på
fackföreningarnas, grundskolereformen och socialförsäkringarnas roll. Men det intressanta är att det sker. Och det sker på andra håll, runt om i världen. Och det kan ske igen.

Så argumentet att höga jämlikhetsambitioner per automatik leder till fattigdom faller helt enkelt platt. Ska man argumentera mot en jämlikhetspolitik får man alltså göra det i sig. Nu gör Ingerö som tur är det också. Vilket gör att diskussionen på den punkten kan bli en smula mer fruktbar.

Jag ska försöka bena upp Ingrös mer principiella invändningar i några punkter.

Ett. Min förståelse av högerns bevekelsegrunder. Johan Ingerö hävdar att jag har missförstått hur högern resonerar när det gäller jämlikheten. Och här hävdar jag visserligen att min (eller, egentligen, Norberto Bobbios) analys faktiskt håller måttet. (Kan dessutom tillföra att jag skulle vara väldigt försiktigt med att kategorisera liberalismen som en ren ”höger”-idologi; tvärtom tycker jag att det är rätt uppenbart att den föddes i ett motstånd mot det gamla, ojämlika privilegie- och ståndssamhället.) Men ok, det är egentligen inte ämnet för dagen.

För mina slutsatser om hur högern tänker bekräftar nämligen Johan Ingerö själv med all önskvärd tydlighet. Han är mot jämlikheten, inte i sig utan för att strävan efter densamma med någon sorts automatik leder till en massa annat elände. Och jag fortsätter att argumentera mot detta, eftersom jag menar att han har fel i den kausaliteten.

Två. Jämlikhet som likriktning. Jämlikhetspolitik leder om jag förstår Ingerö rätt ur detta perspektiv egentligen till två olika problem; den leder till likriktning i sig och den leder dessutom till en politisering av samhället. När det gäller det första ledet – att jämlikhet leder till likformighet – hävdar jag helt enkelt att han har fel. En jämlikhet som bygger på att alla ska vara likadana är pervers och således ingenting jag känner att jag måste försvara. Tvärtom handlar jämlikhet för mig om att ge alla samma möjligheter att förverkliga sig själva, och således vara olika.

Vad det gäller det andra ledet, politiseringen, har han däremot mer av en poäng. Eftersom ojämlikheten ofta – om än inte alltid – finns och reproduceras i det civila samhället eller på marknaden så innebär lösningen ofta att detta civila samhälle på något sätt förändras ”utifrån”, från det politiska om man så vill. Och detta kan man kanske tycka är obehagligt.

Men alternativet är då att man låter orättvisorna i det civila samhället eller på marknaden bestå. Och det är någonstans lika smakfullt som om man exempelvis tidigare sagt att man inte gör något åt slaveriet för att man inte ville ”politisera” frågan. För den som befinner sig i underläge i det civila (vare sig det är på arbetsmarknaden eller som Ingerö nämner inom familjen) är ju politiseringen ingen förtryckare, det är ett verktyg för befrielse. Och frågan är i slutändan hur förtryckande människor egentligen upplever det med fri tillgång till utbildning, schyssta löneökningar även för låginkomsttagare, en utbyggd barnomsorg eller något annat jämlikhetsskapande?

Tre. Jämlikhetens inneboende logik. Johan Ingerö kallar själv detta (i vad som måste erkännas vara en rätt snygg formulering) för ”jämlikhetens ständigt muterande diskurs”. Med detta menar han att ständig nya områden blir föremål för jämlikhetens ambitioner, en sorts ”snöbollseffekt”.

Kopplar vi samman detta med punkt två ovan leder alltså detta till en ständigt utökad politisering av samhället där fler och fler områden omfattas. Vi kan ana Fredrich Hayek och hans resonemang om ”vägen till träldom” eka någonstans i bakgrunden.

Och jag tror det ligger någonting i själva iakttagelsen. Vi kan exempelvis se att det sällan eller aldrig är de allra fattigaste som står i första ledet för social utjämning. Tvärtom är det ofta grupper som redan höjt sig till viss del som ställer de starkaste kraven på ytterligare utjämning. Det innebär alltså att ökad jämlikhet i sig mycket väl kan tänkas leda till krav på ytterligare jämlikhet – välfärdsstatens utbyggnad är ur det perspektivet inget konstigt utan egentligen en ganska logisk effekt av den politiska demokratin.

Men innebär detta att vi beträder en väg till träldom? Bara om man i grunden betraktar jämlikheten som något onaturligt, något som kräver tvång och likformning för att upprätthålla. Om man däremot som jag betraktar ojämlikheten som den stora ofrihetsfrågan så är det istället en väg mot ett successivt allt friare samhälle vi anar framför oss. Ett samhälle där även de som idag begränsas i sina livschanser av sociala- och klasskäl får utökade möjligheter att även de leva sina liv efter, som det så vackert heter, sina bästa stämningars längtan.

Så då kommer vi i slutändan tillbaka till Bobbio. Är jämlikhet en möjlighet, eller ett hot? Svaret på den frågan verkar alltjämt vara vad som definierar skillnaden mellan höger och vänster.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.

Re:2007

Så, det var det. 2007 läggs till handlingarna, bytt är bytt kommer aldrig mer igen. Sitter här sent på nyårsdagen och lyssnar på Kent, hör Joakim Berg sjunga att förruttnelsen börjar när man fyllt 37 och tänker gud vad skönt, då är det tre år kvar.

Jag har en väldigt linjär tidsuppfattning. Allt det där cykliska, att uppfatta tiden som ett hjul, någon sorts österländsk eller mer agrar syn på det hela ligger inte riktigt för mig. Dagar ersätter dagar ersätter veckor ersätter år, och allt går från punkt a till punkt b och inget är sig likt och inget kommer igen, om du frågar mig.

2007 var ett år som var väldigt mycket nytt för mig. Mitt första hela år som pappa. Året då jag på allvar lärde mig vad vabbande och dagishämtningar innebär. Året då jag gick med i den introverta sekt som kallas småbarnsföräldrar och som är ett mycket speciellt och egocentrerat släkte och som inte skäms en millimeter för det, heller.

Det var ett år då Internet på olika sätt kom att spela en större roll för mig. Bloggandet, facebookandet, onlinespelandet och sittandet sena nätter YouTube-surfandes efter roliga klipp (gärna politiska) tog sig nya höjder. Känner det mer och mer som om jag lever i en William Gibson-roman, och jag gillar det.

För mig blev det också ett år med mycket Japan. Var där på semester i våras, och kom att hamna i någon typ av akut kärleksrelation till inte minst Tokyo. Den författare jag mest ingående har närmat mig under året är också japanen Haruki Murakami, och dessutom fick jag under hösten ett ordentligt ryck och betade mig igenom ett inte ringa antal Kurosawa-boxar.

Politiskt finns det mycket att säga men paradoxalt nog är det ett ord som känns allra mest talande; frihet. Frihet att kritisera den borgerliga regeringen, frihet att tänka nytt om den framtida socialdemokratiska politiken. Faktum är när jag nu sitter och tänker på saken att denna frihetskänsla faktiskt är mer påtaglig än dess kusin; frustrationen (även om han finns där, han också, och något säger mig att han kommer att göra sig mer och mer påmind ju mer effekterna av den borgerliga politiken blir tydliga).

Film och musik. Som sagt, det blev mycket Kurosawa. Andra filmer (som faktiskt kommit under året) jag kommer att tänka på är Darling och This is England. Musikaliskt har det varit mycket Lucinda Williams, med ny skiva i våras och konsert nu i vintras. En helt enorm konsertupplevelse var annars jazzsaxofonisten Joshua Redman på Fasching i somras (också han har kommit med ny skiva under året).

Nu har det hunnit bli över midnatt. Joakim Berg sjunger om hur det var att likt Columbus komma till Stockholm, way back in 93. Det nya årets första dag har gått. Än så länge är det helt ok. Gott nytt på er, allesammans.

PS: Mest romantiska nyårsfilm är fortfarande ”När Harry mötte Sally”. Alltid. Så vissa saker är nog bestående, trots allt. DS

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , och annat intressant