onsdag, januari 02, 2008

Replik på en replik (mer om jämlikheten, tillväxten och Johan Ingerö)

Johan Ingerö har – trevligt nog – ägnat en hel del utrymme åt att på sin blogg bemöta mitt inlägg om jämlikheten från häromdagen. Jag svarar här i en replik på hans replik. Tyvärr måste jag konstatera att Ingerö inte bemöter själva kärnan i mitt resonemang – att jämlikhet och tillväxt går mycket väl att förena. Men å andra sidan öppnar han upp för en annan och kanske mer fruktbar diskussion av mer principiell karaktär.

Men till att börja med – Ingerös huvudproblem är alltså att han fortsätter att göra jämlikheten till tillväxtens fiende. Han hävdar att man om man är för jämlikhet istället borde ansluta sig till miljöpartiets tillväxtfientlighet, och att allt annat är att ”försöka slå¨knut på sig själv”. Och allt detta är naturligtvis – med respekt – fullkomligt nonsens.

Hur långt vi fortfarande står från varandra visar Johan Ingerö när han utbrister att jag inte förmått visa på något exempel där hög tillväxt och ökad jämlikhet gått hand i hand. Med tanke på att jag ägnade huvuddelen av mitt ganska omfångsrika huvudinlägg åt just detta framstår den kritiken som rätt märklig.

Men för att rekapitulera, vad sägs om Sverige under efterkrigstiden som ett näraliggande exempel? Från krigsslutet fram till 90-talets kriser går Sverige från en Gini på 54,7 till 22,5. Samtidigt har vi en tillväxt på 3 procent under 50-, 3,7 under 60-, 1,7 procent under 70- och 2,3 procent under 80-talen. En makalös ekonomisk utveckling som alltså tack vare höga jämlikhetsambitioner också utjämnar skillnaderna i samhället.

Och vi kan göra olika analyser av varför detta sker. Andreas Bergh (som ju inte direkt tillhör någon ytterlighetsvänster, om man så säger) pekar i sin ”den kapitalistiska välfärdsstaten” på
fackföreningarnas, grundskolereformen och socialförsäkringarnas roll. Men det intressanta är att det sker. Och det sker på andra håll, runt om i världen. Och det kan ske igen.

Så argumentet att höga jämlikhetsambitioner per automatik leder till fattigdom faller helt enkelt platt. Ska man argumentera mot en jämlikhetspolitik får man alltså göra det i sig. Nu gör Ingerö som tur är det också. Vilket gör att diskussionen på den punkten kan bli en smula mer fruktbar.

Jag ska försöka bena upp Ingrös mer principiella invändningar i några punkter.

Ett. Min förståelse av högerns bevekelsegrunder. Johan Ingerö hävdar att jag har missförstått hur högern resonerar när det gäller jämlikheten. Och här hävdar jag visserligen att min (eller, egentligen, Norberto Bobbios) analys faktiskt håller måttet. (Kan dessutom tillföra att jag skulle vara väldigt försiktigt med att kategorisera liberalismen som en ren ”höger”-idologi; tvärtom tycker jag att det är rätt uppenbart att den föddes i ett motstånd mot det gamla, ojämlika privilegie- och ståndssamhället.) Men ok, det är egentligen inte ämnet för dagen.

För mina slutsatser om hur högern tänker bekräftar nämligen Johan Ingerö själv med all önskvärd tydlighet. Han är mot jämlikheten, inte i sig utan för att strävan efter densamma med någon sorts automatik leder till en massa annat elände. Och jag fortsätter att argumentera mot detta, eftersom jag menar att han har fel i den kausaliteten.

Två. Jämlikhet som likriktning. Jämlikhetspolitik leder om jag förstår Ingerö rätt ur detta perspektiv egentligen till två olika problem; den leder till likriktning i sig och den leder dessutom till en politisering av samhället. När det gäller det första ledet – att jämlikhet leder till likformighet – hävdar jag helt enkelt att han har fel. En jämlikhet som bygger på att alla ska vara likadana är pervers och således ingenting jag känner att jag måste försvara. Tvärtom handlar jämlikhet för mig om att ge alla samma möjligheter att förverkliga sig själva, och således vara olika.

Vad det gäller det andra ledet, politiseringen, har han däremot mer av en poäng. Eftersom ojämlikheten ofta – om än inte alltid – finns och reproduceras i det civila samhället eller på marknaden så innebär lösningen ofta att detta civila samhälle på något sätt förändras ”utifrån”, från det politiska om man så vill. Och detta kan man kanske tycka är obehagligt.

Men alternativet är då att man låter orättvisorna i det civila samhället eller på marknaden bestå. Och det är någonstans lika smakfullt som om man exempelvis tidigare sagt att man inte gör något åt slaveriet för att man inte ville ”politisera” frågan. För den som befinner sig i underläge i det civila (vare sig det är på arbetsmarknaden eller som Ingerö nämner inom familjen) är ju politiseringen ingen förtryckare, det är ett verktyg för befrielse. Och frågan är i slutändan hur förtryckande människor egentligen upplever det med fri tillgång till utbildning, schyssta löneökningar även för låginkomsttagare, en utbyggd barnomsorg eller något annat jämlikhetsskapande?

Tre. Jämlikhetens inneboende logik. Johan Ingerö kallar själv detta (i vad som måste erkännas vara en rätt snygg formulering) för ”jämlikhetens ständigt muterande diskurs”. Med detta menar han att ständig nya områden blir föremål för jämlikhetens ambitioner, en sorts ”snöbollseffekt”.

Kopplar vi samman detta med punkt två ovan leder alltså detta till en ständigt utökad politisering av samhället där fler och fler områden omfattas. Vi kan ana Fredrich Hayek och hans resonemang om ”vägen till träldom” eka någonstans i bakgrunden.

Och jag tror det ligger någonting i själva iakttagelsen. Vi kan exempelvis se att det sällan eller aldrig är de allra fattigaste som står i första ledet för social utjämning. Tvärtom är det ofta grupper som redan höjt sig till viss del som ställer de starkaste kraven på ytterligare utjämning. Det innebär alltså att ökad jämlikhet i sig mycket väl kan tänkas leda till krav på ytterligare jämlikhet – välfärdsstatens utbyggnad är ur det perspektivet inget konstigt utan egentligen en ganska logisk effekt av den politiska demokratin.

Men innebär detta att vi beträder en väg till träldom? Bara om man i grunden betraktar jämlikheten som något onaturligt, något som kräver tvång och likformning för att upprätthålla. Om man däremot som jag betraktar ojämlikheten som den stora ofrihetsfrågan så är det istället en väg mot ett successivt allt friare samhälle vi anar framför oss. Ett samhälle där även de som idag begränsas i sina livschanser av sociala- och klasskäl får utökade möjligheter att även de leva sina liv efter, som det så vackert heter, sina bästa stämningars längtan.

Så då kommer vi i slutändan tillbaka till Bobbio. Är jämlikhet en möjlighet, eller ett hot? Svaret på den frågan verkar alltjämt vara vad som definierar skillnaden mellan höger och vänster.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ingerö, politik, jämlikhet, tillväxt, ekonomi, ideologi, vänster, höger, politisk teori och annat intressant.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det var väl inte 90talet som gjorde slut på uppgången sen kriget. Det var väl 70talet? Och orsakades av oljekris, finanskris och annat. Och själva uppgången kom sig ju av att Sverige fegade under andra världskriget men sedan drog nytta av USAs bistånd till Europa.