söndag, april 27, 2008

Fredrik Reinfeldt - emo?

Mona Sahlin är Springsteen, det vet vi alla. Arbetarrock med ett drag av politisk korrekthet och folkligt så det förslår. Men vad är Fredrik Reinfeldt? Enligt uppgift gillar han ABBA men det är någonting där som inte riktigt stämmer. Discoglam känns helt enkelt inte rätt. Nej, frågan är om det inte är till emo:n vi får söka oss om vi ska sätta en musikalisk signatur på Sveriges moderate statsminister.
Vi börjar med det enkla: den svårmodiga uppsynen, draget av självömkan, den storvulna retoriken (jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär - känns mer svartrock än discodänga om du frågar mig). Och visst finns det ett drag av svartsynt pessimism i en politik som utgår från att människor är lata och måste tvingas in på arbetsmarknaden genom försämrade välfärdssystem? 
Men egentligen var det inget av detta som fick mig att slutligen inse sambandet. Utan denna sketch från Derrick Comedy (ja, och sketchen heter Emo-kid, förståss): 

För ärligt talat: skulle den inte lika gärna kunna handla om "nya moderaternas" sätt att visa sig inkännande gentemot svenska folket? Vi lyssnar och anpassar oss och hoppas att du inte ska märka att vi bara låtsas bry oss, liksom. 
Fredrik Reinfeldt är emo. Tillrättalagd, kommersiell emo med feta skivbolagspengar i ryggen. Inte undra på att regeringen får stöd från en sådan som Johan Norberg...
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  och annat intressant

2 kommentarer:

Johan Norberg sa...

Hej Johan,

Det är tre saker jag tycker är konstiga här:

- På vilket vis skulle feta skivbolag vara något jag gillar, jag är ju en Mute och Merciful Records-kille?

- På vilket vis får regeringen mitt stöd?

- Och på bilden ovan ser Reinfeldt mindre ut som emo och mer som en new romantic-typ. Vilket jag i och för sig också gillar...

I övrigt tyckte jag att ditt inlägg var toppen!

Johan

Johan Hedin sa...

Men du gillar ju Kent, Johan N! Erkänn!
Mer tillrättalagd, kommersiell och fet skivbolags-emo än så blir det ju knappast.