"För mig har vänster alltid varit optimism, framtidstro, visioner och liberalismen, även i dess nyliberala tappning, uppgiven inför tingens ordning. Kanske beror det på att jag i grunden ser socialismen som en fortsättning på det liberala projektet" skriver Peter och jag delar hans uppfattning till fullo. Det är så det borde vara. Men mitt inlägg handlade om hur det var.
Att det är vänstern som är samtidens bärare av det liberala projektet (eftersom liberalerna själva inte gör det) är exempelvis någonting jag vid flera tillfällen berört här på bloggen (se tex här). Och i liberalismens natur ligger en tro på människan, på förnuftet, på att ett annat bättre samhälle är möjligt. Men jag har väldigt svårt att se att vänstern under de senaste säg tio-femton åren faktiskt lyckats presentera någon realistisk utopi eller vision om hur ett sådant annorlunda, bättre samhälle ska kunna se ut.
Socialdemokratin har faktiskt i praktiken varit väldigt upptagen med att försöka rädda tidigare segrar undan globaliseringens nedbrytande krafter och kommunismen är död. Kanske har det funnits undantagsperioder - ett tag var labourledaren Tony Blair omgärdad av en aura av framtidstro och optimism till exempel - men de har varit just det. Och New Labour visade sig väl till sista vara mer av politiskt propagandatrick (ett mycket lyckat sådant, för övrigt) än något materiellt nytt.
Den pessimism jag tycker mig se grundar sig nu inte i bristande tilltro till människan, utan är snarare en insikt om att världen inte alltid är så lätt att förändra. Risken är naturligtvis stor att även den insikten slår över i uppgivenhet. Men det kommer man inte undan genom att förneka fakta.
Jag säger alltså inte att vänsterns pessimism är något eftersträvansvärt eller gott. Jag bara konstaterar att den finns där. De utopiska visionerna om ett samhälle som är radikalt annorlunda, där människan i verklig mening är fri: de saknas idag inom vänstern. Eller de kanske inte saknas - visst finns de kvar i högtidstal, studiecirklar och nattliga fylledrömmerier. Men det är få som verkligen tror på dem.
Ska man hitta något bra ord för att beskriva dagens vänster tror jag fortfarande att Anders Ehnmark hittat det bästa när han försökt sätta en etikett på Machiavellis förhållningssätt: det handlar om en kämpande pessimism. Vi stretar på, hoppas vissa segrar men räknar också kallt med en hel del förluster. Som en sorts samhällsutvecklingens Kurt Wallandrar, eller varför inte John Constantines?
Och det är naturligtvis inget fel i det. Strävan efter att försöka göra rätt och förhoppningsvis kanske till och med någon gång lyckas göra världen åtminstone en liten smula bättre är inget att skämmas över. Men jag tycker nog ändå att vänstern borde försöka höja blicken och spänna bågen en smula hårdare.
Ska det ske är förnekelse av att det överhuvudtaget finns ett problem en ganska dålig början. Så där tycker jag att Karlberg har fel, även om jag som sagt delar flera av hans utgångspunkter.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Karlberg, pessimism, vänstern, socialism, politisk teori, ideologi, idédebatt och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar