söndag, november 02, 2008

Washington D.C.




Blir USA bättre med Obama som president, frågar jag taxichauffören, någonstans på vägen mellan hotellet i Georgetown och Capitol Hill. Allt är bättre än George W Bush, svarar han med eftertryck. Han är en katastrof. För ekonomin, utrikespolitiken. Man märker att chauffören – som själv inte får rösta eftersom han ännu inte blivit medborgare sedan han kom hit från Eritrea för sex år sedan – verkligen menar vad han säger. Allt är bättre än George W Bush. Förändring är inte bara ett slagord, utan valrörelsens verkliga livsnerv.

På något sätt känns 2008 års presidentval som en folkomröstning som centreras runt två personer: avgående president George W Bush och utmanaren Barack Obama. Den verkliga republikanska kandidaten John McCain hamnar i någon sorts lite konstig mellanposition. Att han utsåg färgstarka Sarah Palin till vice-presidentskandidat skapade visserligen någon sorts nerv i den republikanska kampanjen, men frågan nu i dagarna är om det inte är just den nerven som omöjliggjorde för McCain att inta den mittenposition han hade behövt erövra för att kunna besegra Obama. Inte vet jag, men det kommer säkert att vara en av huvuddiskussionerna i den kommande eftervalsanalysen.

Det är nu bara några dagar kvar till valet, och det mesta (förutom den republikanska kampanjstaben, som envetet trummar ut budskap om historiska vändningar och comeback kid) talar för att USA snart får sin första afroamerikanske president. Självklart är slaget inte över. Men det ska mycket till om John McCain ska kunna ta in det stora försprånget.

Själv är jag på några dagars intensiv studieresa i den amerikanska huvudstaden. Diskussioner om valkampanjerna, vad som händer sedan och den ekonomiska krisen har varvats i ett gäng högintressanta möten med ett brett spektra av spännande personer. (Några andra som är med på samma resa som jag och bloggar är TCO:s Roger Mörtvik och moderaternas Pär Henriksson.) Den internationella närvaron är såklart hög, och när jag alldeles nyss kom tillbaka till hotellet möttes jag av ytterligare ett svenskt medieteam i receptionen. Det är heller inte det minsta omotiverat; av egentligen två skäl. För det första är det faktiskt världens mäktigaste man som ska utses på tisdag. Och för det andra så kommer även svensk politik mer direkt påverkas av vad som händer här just nu – exempelvis vad gäller inspiration till nya kampanjmetoder och politiska strategier.

Men framförallt så är det naturligtvis ett storslaget politiskt drama som utspelas just nu. Ett drama som dessutom är långtifrån enkelt och entydigt. För att detta är slutet för epoken Bush än – oavsett vem som vinner – helt uppenbart. Men om vad som nu tar slut är helt klart så är det långt ifrån lika tydligt vad det egentligen är som börjar.

För jag tror att Obama kommer att vinna, och jag tror att han kommer att vinna stort. Men sedan följer ett stort antal utmaningar och vägval. Hur hanterar han å ena sidan rent monumentala förväntningar, och å andra sidan den kanske värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet? Och hur klarar man – när dessutom såväl representanthus som senat kommer att vara tydligt demokratiska – avvägningen mellan ”förändring” och ”enighet”, dvs, återigen förväntningarna på att han verkligen ska göra saker annorlunda å den ena sidan och en ovilja att provocera stora delar av befolkningen som tycker i grunden annorlunda å den andra?

Om allt detta vet vi inget än. Däremot kan vi vara helt säkra på att George W Bush snart måste lämna vita huset. Och för en viss taxichaufför i Washington DC är det kanske när allt kommer omkring trots allt det viktigaste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , och annat intressant

Inga kommentarer: