Igår bröt socialdemokraternas sittande partiordförande Mona Sahlin oppositionens tystnad och riktade i Expressen en bredsida mot de oanständiga effekterna av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det var välkommet. Intern förnyelsediskussion i all ära, men världen är större än det socialdemokratiska partiet och den upphör inte att förändras i avvaktan på varken ny partiordförande eller resultat av den interna eftervalsdiskussionen. En opposition som tystnar och inte längre orkar reagera när människor behandlas illa sviker därför något mycket större än sig själva.
Själv skriver jag idag i Aktuellt i Politiken på temat att socialdemokratin måste gå vidare. Ingen motsättning mellan välfärds- och tillväxtsossar skriver jag här. Min huvudpoäng är att socialdemokratin som rörelse faktiskt har ett ansvar som går utöver det egna partiet, och som handlar om de människor som bor och verkar i Sverige, och om vi tystnar som politisk röst eller förlorar oss helt i internt navelskådande sviker vi detta ansvar och öppnar upp helt för en samhällsutveckling som är något helt annat än det vi vill se.
Jag skissar också på en tanke som jag mer och mer fastnat för den senaste tiden (tex i senaste Tvärdrag, vilket Peter Andersson uppmärksammar här), nämligen socialdemokratins behov av att mer fokusera den politiska kraften och energin på de frigörande reformerna. Jag menar någonstans att vi fastnat i en tankemodell som bygger på å ena sidan tillväxt/ekonomisk utveckling och å den andra välfärd/jämlikhet. Men det finns också ett utrymme där jämlikheten är utvecklingens förutsättning istället för någonting man eventuellt kan få på köpet. Om vi minskar ohälsan, förbättrar integrationen, minskar klasskillnaderna i utbildningssystemet, på riktigt gör det möjligt för kvinnor att lönearbeta i samma utsträckning som män och så vidare så är det en jämlikhetspolitik som också gör landet rikare. Där finns utrymme för en radikal socialdemokratisk politik, utifrån våra egna traditionella värderingar och utgångspunkter.
Idag börjar jag en ny fas i livet, då jag för förmånen att ägna mig på heltid åt politiken som socialdemokratisk sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting. Det känns oerhört spännande. Och en smula läskigt. Förhoppningsvis ska jag kunna använda denna blogg som ett verktyg i mitt framtida arbete. Hursomhelst känner jag efter ett halvårs pappaledighet och en låg julhelg ett väldigt stort behov av att verkligen gå in i diskussionen om vad som håller på att hända med Sverige. Och vad vi skulle vilja istället.
För jag menar. Kan Mona Sahlin så kan jag.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Mona Sahlin, sjukförsäkringen, Aip; Johan Sjölander och annat intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar